Det är säkert inget större fel på Herman Van Rompuy, som framstår som en lite trist men effektiv politiker, säkert smidig och pragmatisk. Samtidigt aktualiserar nyheten om hans kommande tillträde den gamla debatten om EU:s demokratiska underskott.

Det är inte bara inbitet sura EU-kritiker som kan slås av det märkliga förfarande som omger de få folkomröstningar som faktiskt förekommer i medlemsstaterna inför avgörande förändringar. Och vissa ineffektiva kompromisser, som det nomadiskt ambulerande parlamentet, framstår som rent löjeväckande. Visst: vi vill ha fred i Europa. Vi vill ha välstånd. Och varför inte samarbete? Men varför skulle detta nödvändigtvis legitimera just det EU vi har idag?

”Jaha, var det något beslut?” som en välutbildad vän till mig, som aldrig missar att rösta i allmänna val, svarade när jag ringde upp och meddelade nyheten. Det säger en del om hur väl demokratin fungerar i dagens EU. Visserligen förstärks EU-parlamentets inflytande kontinuerligt. Och visst kan det invändas att Van Rompuy formellt endast är ordförande för Europeiska rådet, det vill säga det organ som utgörs av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, som möts regelbundet för att dra upp riktlinjerna för unionens vidare utveckling. Men Van Rompuy skall också representera EU utåt. Representera EU. Det är inte bara en abstrakt mekanism. Det är du och jag. Det är vi som är EU. Och vi skall nu i två och ett halvt år representeras av någon vi inte valt, någon som många, kanske de flesta, av oss knappast ens har hört talas om.

Det här väcker ju farhågor, som inte ter sig ogrundade, att unionen parallellt med både dess geografiska expansion och samarbetets kontinuerliga förtätning samtidigt inte på ett motsvarande sätt utvidgat medborgarnas möjligheter till ett mer direkt inflytande. Men det väcker också nya frågor kring vad för sorts politisk entitet EU egentligen är. Medan nationalstaten under en epok sågs som den normala och naturliga formen av politisk gemenskap, kan man argumentera för att vi nu är på väg in i en ny era. Inte direkt så att nationalstaterna försvinner, utan kanske snarare att de kompletteras.

Större politiska entiteter och former av samarbete, som EU, kan komma att lägga sig som ett extra lager över nationalstaterna, och ta över allt mer av dessas funktioner. Men om denna utveckling inte motsvaras av någon form av förändring av den demokratiska representationen, riskerar demokratin att urholkas, en utveckling som kan ses som skrämmande, oundviklig, eller relativt oproblematisk, beroende av vilka utgångspunkter vi själva har.

En avgörande skillnad mellan nationalstaterna och EU är att de förra ofta formades i en process som drevs, om inte nödvändigtvis ”underifrån”, så åtminstone av breda lager av de bildade grupperna i samhället, i en rörelse som involverade lika mycket sakpolitik som poesi. Författare, historiker, journalister och konstnärer – alla dessa kom att delta i att skapa nationen, inte bara som en juridisk entitet, utan också som en delad dröm.

EU:s försök att på samma sätt fördjupa gemenskapen bortom rent juridiska och pragmatiska överväganden, har hittills oftast varit halvhjärtade eller misslyckade. Men frågan vad detta innebär för framtiden söker ännu sitt svar. Är det ett tecken på att EU aldrig blir mer än en avancerad form av samarbete mellan redan etablerade nationalstater? Eller signalerar det snarare en global framtid i vilken den idé om medborgarskap och medbestämmande som var nationernas positiva, normativa halt alltmer kommer att urholkas, en framtid i vilken krigen utkämpas av elitarméer eller legoknektar, där näringslivet systematiskt utesluter en stor del av den arbetande befolkningen ur de egentligt produktiva verksamheterna, och där ett tunt lager av alltmer teknokratiska ”experter” utan helhetsblick och historiskt djup uttolkar vilka de avgörande besluten är och hur de skall fattas? Eller ser vi bara en eftersläpning, som kanske så småningom öppnar upp för nya former av demokrati, för en delad europeisk identitet och en öppnare debatt? Framtiden förblir, som alltid, oviss. En ramsa från en annan tid, och en annan världsdel, börjar hursomhelst kännas kusligt aktuell: ”No taxation without representation.”