Bild: stock.xchng

Det finns en föreställning om att de ord vi använder står för någonting fast, något absolut. Ofta är detta någonting oproblematiskt; benämner jag en stol ”en stol”, så förstår alla vad jag menar. Sedan finns det andra tillfällen när det blir betydligt mer problematiskt. Begreppet ”gud” är ett sådant. I och med att vi i världen har en mängd olika religioner, och därtill en hel del icke-religioner, så blir tal om gud ofta något förvirrande. Vi menar helt enkelt olika saker med begreppet. En ateist ser det som en projektion av den troendes önskan om ett liv efter detta, medan den troende refererar till något som för denne kanske är mer verkligt än den fysiska världen.

Även om gud är ett av de mest problematiska och kontroversiella begreppen att använda i dagens Sverige, så vimlar det av andra begrepp där betydelsen inte är tillfredsställande fastställd. Detta är nog inte så konstigt, om man tänker efter. Alla språk är nämligen i förändring hela tiden. Inget språk har någon essens som är bestående över tid. Och ett språk har inte eget liv, utan finns bara i kraft av dess användare. Dessa omformar språket hela tiden, och språket är därför lika dynamiskt och diffust som dess användare gör det till.

Under framförallt 1900-talet genomgick filosofin en radikal förändring och språkets betydelse blev alltmer påtaglig. Wittgensteins idéer om språkspel – som förkortat innebär att språkanvändning är att kunna förstå reglerna för ett ords betydelse snarare än att känna till ett ords väsen – är ett viktigt exempel på hur synen på vad språk är förändrades. Den grundläggande idén kan sägas vara att man slutade med att tillskriva ord essenser, och såg dem istället som dynamiska verktyg för att kommunicera. Strukturalismen inom lingvistiken bygger på de idéer som växte fram under denna period. Även socialkonstruktivismen, som är den filosofiska grunden till många inriktningar inom feminismen, bygger på dessa idéer, och är kanske den mest tydliga politiska konsekvensen av detta tänkande hittills.

Genom att applicera denna mer sofistikerade idé om språkets funktion på begreppen inom den svenska politiken idag, kan man komma fram till intressanta slutsatser. Begreppen ”rättvisa” och ”frihet” framhålls ofta som centrala begrepp, där det första ofta ses som ett ”vänsterbegrepp” och det sista som ett ”högerbegrepp”. Värt att notera är också hur värdefulla begreppen är för respektive läger. Det är bara så länge vänstern med övertygelse kan associeras med ”rättvisa” som de kan vinna politiska poäng genom att använda begreppet. Detsamma gäller naturligtvis för högern och ”frihet”. Att så att säga ”äga” begreppen är alltså en politisk fördel.

”Rättvisa” och ”frihet” är samtidigt ganska diffusa begrepp. Många människor har sina egna, mer eller mindre vaga eller precisa, föreställningar om vad de betyder, men inga definitioner av dem kommer att accepteras av alla språkanvändare. På så sätt är de ganska lika begreppet ”gud”. Ett resultat av detta är att begreppen inte på något konkret, en gång för alla fastställt sätt kan kopplas till politisk handling, och därmed inte heller entydigt till vänstern eller högern. För det finns väl ingen som tillhör den etablerade, partipolitiska högern som säger sig vara emot mer rättvisa i samhället? Det skulle ju innebära att man är för mer orättvisa, vilket verkar vara en orimlig åsikt att framföra i det politiska samtalet. Likaså är det med begreppet ”frihet”. Inte är det väl så att vänstern propagerar för mer ofrihet? Ett sådant yttrande hade nog också det inneburit politiskt självmord för den som yttrar det offentligt.

Givetvis är resonemanget ovan aningen tillspetsat, men det säger ändå någonting om hur lite begreppen som används inom politiken egentligen betyder. Många sådana begrepp är på motsvarande sätt mycket mer retoriska verktyg än de är ord med reell mening. ”Rättvisa” och ”frihet” har alltså förvandlats till att bli politikens floskler.

Politik är tydligt förknippat med makt. Det är språket också. Behärskar man språket, så har man också makt, och med rätt språkanvändning kan man också vinna många viktiga politiska poänger. Detta samband är välkänt. Michel Foucault bör nämnas i sammanhanget; han har tydligt beskrivit hur behärskningen av språket också innebär makt. Foucault beskriver denna koppling mellan språket och makten med att visa hur diskurser, dvs. underförstådda regler för språkanvändning, och makt samspelar. Makt är enligt honom inget som innehas, utan något som utövas. Om man har kunskap om språkets regler så har man möjlighet att ändra dem, vilket i sig innebär att man har möjlighet att utöva makt.

Diskurser kan ändras, men inte hur som helst. För det mesta ändras de hela tiden, men bara genom småjusteringar som inte märks förrän långt senare. Ibland kan dock diskurser förändras nästan omedelbart. Sådana förändringar kan vara kopplade till speciellt uppmärksammade händelser (jag vågar säga att 11 september-händelserna i princip omedelbart förändrade språkanvändningen av ordet ”muslim” i USA), men ibland kan motsvarande förändringar ske utan någon sådan (fysisk) händelse. I dessa fall handlar det om att en diskurs visas vara otillräcklig eller olämplig av ett eller annat skäl, varpå resultatet blir att den rådande diskursen ersätts av en annan. Man kan beskriva det som att de rådande underförstådda reglerna för vad som får sägas och tyckas visas vara fel genom att en ny uppsättning regler verkar mer verkningsfulla.

Språket, i detta hänseende, går att behärska. Man kan tillskansa sig makt genom att lyckas ändra den rådande diskursen. För att kunna göra detta måste man hitta rätt ”lösenord”, vilket i praktiken är att presentera en ny uppsättning regler för hur våra begrepp, våra vanliga ord, ska användas. Denna nya uppsättning regler – den nya tolkningen av politiken – måste också på ett övertygande sätt framstå som mer framgångsrik än den befintliga uppsättningen.

Det mest flagranta exemplet under senare år i svensk politik på hur en diskurs ändrades genom en sådan manöver är hur moderaterna lyckades ta över begreppet ”arbetarparti” från socialdemokraterna. I enlighet med resonemanget ovan om att ord saknar essens har inte ”arbetarparti” någon meningsfull innebörd i sig, utan det är hur det har använts som är intressant. Och av tradition har det använts för att beteckna den klassiska socialdemokratin, dvs. ett parti som representerar den så kallade arbetarklassens intressen. Genom moderatledningens skickliga retoriska manövrer inför riksdagsvalet 2006 försköts begreppets innebörd på ett sätt som tydligt gynnade moderaterna. Socialdemokraterna tappade lite av sin identitet när de inte längre lika tydligt var ”arbetarpartiet”. Det är inte orimligt att dra slutsatsen att de förlorade både makt och popularitet i processen.

MUF:s ordförande Niklas Wykmans utspel härom veckan på Politikerbloggen om att moderaterna nu ska bli det nya ”rättvisepartiet” blir i ljuset av ovanstående särskilt intressant. En analys av Niklas Wykmans uttalande är att moderaterna vill bli tydligare associerade med begreppet ”rättvisa”. När moderaterna började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” reagerade många och ansåg att det var en missvisande etikett. I linje med ovanstående resonemang handlar det nog inte så mycket om att moderaterna så gärna vill föra klassisk arbetarpolitik så som socialdemokraterna traditionellt gjort. Istället kan man se det som att de vill använda begreppets positiva konnotationer. Folk brukade ha vissa idéer, som de gillade, om vad ett arbetarparti är, och när dessa idéer så småningom blir sedimenterade och inte har någon tydlig mening i 2000-talets Sverige, där många anser att vi inte längre har någon särskild ”arbetarklass”, så kan begreppet med några enkla handgrepp ändra betydelse lite grand. Per Schlingmann har ibland angetts som arkitekten bakom denna manöver, och det måste medges att det är oerhört effektivt genomfört.

Samtidigt skall man komma ihåg att manövrer som dessa varken är nya, eller begränsade till att den politiska högern erövrar vänsterns begrepp. Det kanske mest uppenbara exemplet, historiskt, på att ett parti erövrar motståndarnas nyckelbegrepp, är väl socialdemokratins framgångsrika upptagande av det konservativa ”folkhemmet”. Ett ord som blivit så starkt associerat med socialdemokraterna att få känner till dess faktiska ursprung – det ”socialdemokratiska folkhemmet” har närmast blivit en tautologi. Det finns alltså ingen anledning att tro att moderaternas senaste drag nödvändigtvis blir de sista i detta stora spel med språket och makten över tänkandet som insats.