Igår röstade många schweizare för ett förbud mot att bygga minareter, de torn som är anslutna till många moskéer. I det läget väljer de allra flesta att ta ställning till de mest uppenbara frågorna – vilket dock är snabbt gjort. Är det rimligt att förbjuda minareter? Nej. Är det förenligt med ett religiöst tolerant samhälle som Schweiz och övriga europeiska stater säger sig vara? Nej. Är det överhuvudtaget en särskilt god idé? Nej.

Så var det gjort. Debatten rör sig till stor del intellektuellt om icke-frågor. Problemet är att många schweizare tydligen tycker annorlunda. En rimlig tolkning är att skepsis mot och rädsla för Islam – om vi vill vara välvilliga: mot militant islamism – här fokuserats i en symbolfråga där människor fick tillfälle att göra sina röster hörda med ett enkelt ja eller nej. Många tog chansen att uttrycka sin allmänna rädsla eller skepsis på detta sätt.

Så till den mer intressanta debatten, den som nästan aldrig förs.

Varför skulle ”religiösa” frågor nödvändigtvis vara centrerade kring de stora världsreligioner som uppstod och kristalliserades i Eurasien under en utdragen period från ungefär 1500 f.Kr. till drygt 500 e.Kr.? En utveckling som stimulerades av att nya, stora civilisationer, sammanhängande kulturella och ekonomiska rum, upprättades i en kedja från Medelhavet i väster till Kina, Japan och Korea i öster. Ett band av stora gemenskaper, stundom också styrda av väldiga imperier. Ofta har dessa senare legat sida vid sida som i ett enormt, världshistoriskt pärlband, tex. Habsburgarnas välde, Ottomanska riket, Safavidernas rike i Iran, Mogulväldet i norra Indien, och det kinesiska kejsardömet. Andra gånger har dessa områden varit politiskt splittrade och sönderslitna av inre våld.

Hursomhelst sammanhänger med dessa rum vissa radikalt nya sätt att tänka. Överallt längs denna eurasiska axel uppstod ”filosofier” och ”religioner” – det är väl tveksamt om och i vilken utsträckning vi kan och bör skilja på dessa begrepp – som förhöll sig till det nya som växte fram. Plötsligt blev det möjligt att tänka i förhållande till väldiga gemenskaper som inte tidigare funnits, och pröva det vedertagna mot en mängd konkurrerande tänkesätt, med rötter långt bortom den egna byn, stammen, eller stadsstaten. Kringvandrare lärare, asketer, mystiker och filosofer spred sina egna svar på den nya situationen i dialog med andra. Och ur allt detta uppstod så flera sätt att tänka och leva som ofta visat sig vara oerhört livskraftiga. De svar de gav har, trots historiska förändringar, ändå genom ständiga om- och nytolkningar befunnits relevanta för samtiden under tusentals år.

Men frågan är om vi inte nu är på väg in i ett nytt rum. Ett globalt rum. Detta gör det möjligt att ställa dessa uråldriga frågor på nytt, i förhållande till det nya världsrummet. Denna utveckling är inte plötslig: den har pågått i hundratals år nu, och börjar långsamt ta form. Lika lita som det förra skiftet, det som födde världsreligionerna, passerade på några år, kommer vårt skifte göra det. Måhända kommer det ske snabbare, men i så fall är ”snabb” här ett relativt begrepp. Vi talar ändå om århundraden.

Ett fåtal tänkare har ändå på ett dramatiskt sätt försökt ta ställning till det nya. Framförallt de stora tyska filosoferna har försökt överskrida den vanliga uppdelningen i ”religiöst” och ”sekulärt”, där det förra i regel förstås som ”kristet” och det senare som ett tänkande, rotat i 1700-talets teologiska debatter, som på vissa bestämda sätt försöker fjärma sig från det kristna i en bestämd sorts omtolkning. Den senare rörelsen gav upphov till det vi nu kallar ”ideologier”.

Kant, Hegel, Nietzsche och Heidegger har alla försökt finna nya sätt att ställa de svåraste frågorna i förhållande till det nya, samtidigt som detta senare allt klarare tagit form i konturerna av ett framväxande tekniskt världsrum, det vi idag känner som ”globaliseringen”.

Här vore det möjligt att låta ett nytt, långt mer sofistikerat samtal ta sin början, bortom ”ateism” och ”religioner”, bortom färdiga ideologiska svar och bortom ett självklart ställningstagande i förhållande till det förra stora skiftets världsgemenskaper. Vi kunde börja förstå att ”religion” inte är ett ord som betecknar någonting i det yttre fastlåst, utan snarare någonting som bara dunkelt förmår fånga en ständigt pågående, världshistorisk rörelse, en process som nu förmodligen är i färd med att inträda i ett dramatiskt nytt skede.

Men det är lättare att ännu en gång gå igenom den gamla debatten, förklara sig kristen eller ateist, socialist eller liberal, och slå ett slag för religionsfriheten, alternativt proklamera att religion är vidskepelse. Det är inte många som vill tänka nytt – det är så mycket svårare.