Bild: stock.xchng

Många är nog de som redan efter några sidor lämnat boken åt sitt öde, skrämda av det många gånger rent groteskt cyniska språket. Men kanske vittnar detta språk om någonting som vi i längden varken kan eller bör försöka skyla över? Kanske är det dagens ”litterära” litteratur som är som mest skumögd inför det tiden har att säga oss? Kanske är vår nöd så stor, att alla försök till en så kallad litterärt njutbar litteratur till slut endast riskerar att skymma undan den.

”Parasiten” handlar om tjugoåriga Henrik som läser på Handelshögskolan i Stockholm, med en välplanerad framtid som rymmer ett pengainbringande jobb i finansbranschen och ett jet-setliv; ett välfyllt liv, uppnåendet av det vi alla i större eller mindre skala vill ha. I denna helhet spelar för Henrik drogerna den mest centrala rollen, som det snabbaste och enklaste medlet till såväl ren extas och lycka, som till avsaknaden av obehag och ångest. Drogerna blir ett sätt att lättare nå framgång, inte minst hos kvinnorna.
Med detta drivs han mot sin undergång. Efter att ha utvecklat ett svårt drogberoende leds han in i den påföljande spiralen av arbetslöshet, skuldsättning och kriminalitet.

Men boken är trots det varken en kritik av drogerna, jet-setlivets tillkortakommanden eller pengahetsen som sådan, och det är just denna avsaknad av en väntad kritik som är ett steg mot någonting nytt, som saknas i de senare årens litteratur. Boken håller sig hela tiden kring det ’varför?’ mot vilket alla Henriks handlingar syftar. Ur vad alstras en cirkelrörelse som denna, hur börjar den, och vad driver den vidare? Är det det ena eller det andra – drogerna eller kapitalismens faktum – som kausalt påbörjar en destruktivitetens kedja, eller är allt detta blott yttringar av någonting som inte är vårt åstadkommande, men som verkar genom oss?

”Rädslan och Skammen blev de allsmäktiga härskare som styrde alla mina handlingar. Rädslan över att bli utstött, föraktad och ömkad. Rädslan för att misslyckas. Och skammen som förföljt mig så länge jag kunde minnas. (…) Att uthärda denna livslögn krävde ständig tillförsel av bedövningsmedel; alkoholen och drogerna var i själva verket det enda sanna i mitt liv.”

Detta blir kulmen i jakten på orsaker. Förklaringen till misären står inte att finna i någon olycklig barndom, i en utsatthet för andras skadliga handlingar; tvärtom berättar Henrik om hur hans föräldrar alltid varit kärleksfulla och stöttande människor.
Någon första början i form av en synlig, ansvarig gestalt står inte att finna - och just häri ligger också det kusliga. Rädslan och skammen är i själva verket inte följder orsakade av vissa mänskliga gärningar eller situationer, såsom de skolgårdsbråk den unge Henrik ständigt dras in i, utan det som först möjliggör alla mänskliga handlingar, det som motiverar fram vägar ut och bort. Inte heller är drogerna eller längtan efter pengar i sig orsaken till ångesten, rädslan och skammen, lika lite som någonting annat med rumslig befintlighet, eller med uppkomst i ett visst sammanhang vid en viss tidpunkt – utan den ångestfyllda rädslan och skammen är den förhärskande grund ur vilken alla flyktförsök uppstått.

Flera är de ångestfyllda stämningar som denna bok kretsar kring, och alla är de stämningar som Henrik med sin livsbana och sitt beteende syftar till att tränga bort. Här tänkte jag gå in närmare på en av dem: ledan.
I början av boken anger han denna som anledning till att hans liv måste kretsa kring strävandet efter pengar och extatiska nöjen: ”Å andra sidan, vad hade jag för alternativ? (…) Svenssontillvarons syrelösa tristess skulle sakta men säkert kväva livsgnistan och slutligen skulle jag bli en siffra i självmordsstatistiken.”
Tristess. Denna fruktan för tristessens utbredning motiverar Henrik till att kasta sig in i jakten på medel för att undslippa dess hot. Men ju ihärdigare han kämpar emot, desto kraftigare blir tristessens resonans.
Tristess eller leda, denna känsla av fångenskap som vi alla någon gång kastats in i, vissa oftare än andra. Vad betyder den egentligen? Har ledan någonting att säga oss?
Just ledans stämning står i centrum i Martin Heideggers föreläsningsserie "Die Grundbegriffe der Metaphysik. Welt – Endlichkeit – Einsamkeit." Han menar här, att just ledan (die Langweile) är en av de grundstämningar som upplåter vår tid och dess villkor.

Ledan är enligt honom någonting som visar sig i tre huvudsakliga former. Vi kan för det första ledas av till exempel en person, ett ting eller en situation, vilket han menar är fallet när någonting inte lyckas ge ifrån sig det vi kräver och väntar oss av det i respektive sammanhang. Vi har satt oss ner med en bok som vi väntar oss att bli gripna av, men som visar sig vara tråkig. Eller så möter vi förväntansfulla upp en vän som brukar kunna ge oss några glada timmar, men som denna kväll inte visar sig från sin bästa sida.
Men vi kan också ledas av själva de tidsfördriv som vi sysselsätter oss med just i syfte att mota undan ledan. På väg hem från en fest som fått tiden att töjas och fyllas av glädje och gamman, slås vi av att vi trots allt förblivit uttråkade. Kvällen ter sig plötsligt betydelselös, som ett irrbloss som aldrig på allvar kunde rycka upp oss ur vår belägenhet.
Varför kan vi aldrig en gång för alla lyckas i försöken att hålla undan ledan? Varför trycker den på? I den tredje formen av leda är det varken det ena eller det andra som är orsaken till ledans resonans. Nej, här blir nu allting omkring oss, i sin helhet, förvägrat som en möjlig väg ut. Stämda av denna leda mister vi lusten att överhuvudtaget försöka söka oss bort. Allting smälter samman i en likgiltighet, allting förlorar sin illusoriska glans av flyktväg och muras igen. Ledan tillkännager sig i sin sanning: att den är och alltid har varit någonting vi aldrig kan vinna över, någonting vi inte kan bemästra, då den i egenskap av stämning är själva den mark vi står på. Det enda säkra är till slut denna stämning, som det enda som är vårt, det enda vi ständigt har att återkomma till.
Stämningen stämmer oss, och det enda vi som människor kan göra är att svara på den. Heidegger menar, att det enda autentiska förhållningssättet till ledan blir att 'låta den vara vaken'. Eftersom den är vad som ansätter oss, det som redan är där, kommer det heller inte an på oss att väcka den. Det vi, med lite mod, kan göra är att öva oss i att avstå från att motarbeta den, att låta den stämma oss.
Vår tids nöd kommer ur oviljan att låta ledan vara vaken, oviljan att låta vara. Den är avsaknaden av den verkliga ledan, som också är en öppning mot vår innersta frihet. Oförmågan att möta nöden lämnar oss leda och tomma i vår vanliga mening, där ledan oundvikligen tar plats som det obehagliga och meningslösa.

Inför detta kommer som synes logikens lagar till korta. Stämningen kan bara göras förståelig genom det egna kvarblivandet i den, inte det teoretiska reflekterandet över den.
Dröjandet som det på samma gång mest ansträngande och befriande.

Denna roman finner aldrig någon väg ut, utan förblir fast i ledans och förtvivlans hjul. Men Ljung har – utan syfte därtill - ändå fångat nihilismens obarmhärtighet, som kanske först om några år ska bli oss så akut att den inte mer går att förtränga eller försköna, när det alarmerande som denna bok fångar blivit den vanligaste erfarenheten.