2009-12-15 01:30

Nu har inte jag sett det här mästerverket så jag kanske ger mig ut på djupt vatten om jag kommenterar den, men alltjämt. Hungriga zombies låter som en skön mix av modernism och postmodernism – Nosferatu och kakmonstret i ett.

Vi har tidigare pratat om hur kapitalismen inte bara förutsätter driften, utan även driftens förlängning och uppskjutning – det krävs att den tar en omväg över arbetet, avhållsamheten och uppställandet av allt mer sofistikerade mål för begäret. Kan man säga att zombien står för denna kyliga del och kakmonstret för den mer mänskliga begärsdelen?

Då funderade jag också över om denna film behöver ett kiastiskt komplement för att bli en mer komplett och inte fullt lika vänstervriden skildring av nihilismen och tekniksamhället, som ju inte helt kan ställas upp som ekvivalent till detta kapitalismens janushuvud. På samma sätt som kapitalismens cirkulation av varor kräver sin avhållsamhet så finns det förmodligen en tvångsmässig social exploatering i väst, som kräver sin tysta underkastelse och driftsutlevnad.

Någon som känner för att göra en film som handlar om kåta men impotenta clowner? Vi sätter en mix av Charlie Chaplin och Gene Simmons i huvudrollen.

2009-12-15 13:12

Det talas ibland om denna uppskjutna behovstillfredsställelse som en nyckel till det målrationella, instrumentella handlandet; Horkheimer och Adorno gör stor affär av detta i "Upplysningens dialektik", när de skildrar hur Odysseus låter binda sig vid masten på sitt skepp för att både få höra sirenernas sång, och samtidigt undgå att falla offer för den.

Kapitalismen kräver i sin strikta arbetsmoral en stor grad av disciplin, samtidigt som den lika envetet uppmanar till en maximering av driftsutlevelsen genom reklam och media. Den söker alltså dra upp både disciplin och driftsutlevelse samtidigt. Kanske kan man säga att i en tidigare, produktiv fas var den tidigare aspekten viktigare i Väst, medan nu den senare på ett annat sätt hamnat i fokus; men jag tror själv det vore en lite för onyanserad bild.

Nja, Zombien är knappast "kylig", vilket du skulle sett om du sett filmen...tänker mig snarare att den representerar just en högt uppskruvad jakt på behovstillfredsställelse, men där denna jakt är helt oreflekterad, betingad (i verkligheten: socialt betingad, socialiserad och övertagen utan någon självreflektion). Fast visst kan detta i verkligen ta sig både kyliga och mindre kyliga uttryck - både psykopati och mer schizofrena svar är tänkbara.

Huvudpoängen är det oreflekterade, och hur detta kan riktas mot själva det mänskliga. Så tänker jag mig att man kan se det. Men om detta mänskliga sedan skulle ligga i någonting "naturligt" som här överskyms av det socialiserade, eller tvärtom att socialiseringen (ett mer konservativt perspektiv) snarare är just det som ersätter skikt av tidigare, "civilisatorisk" socialisering, i ett återvändande till en farlig "natur", låter jag för närvarande vara osagt.

Den där clownfilmen lämnar jag nog till dig...en roman kanske?

2009-12-15 21:33

Nej givetvis har jag inte sett filmen varför jag inte kan ge mig in i en närmre analys av dess karaktärer – men var det några problem med att förstå mitt hypotetiska försök att utvidga ditt resonemang så ska jag i alla fall utveckla det lite närmre.

Jag tänkte mig – efter vad du skrev i din artikel – att filmen skildrade en berättelse om kapitalismen. Många sådana berättelser finns redan och innan dem även en känd filosof – Marx tände gnistan och formulerade grundproblemet.

Som du beskrev den hungrande zombien i filmen utgick jag från en vanligt återkommande polarisering som nästan alltid framträder i dessa berättelser, den mellan livlöshet och liv.

Ofta har livlöshet flera ansikten, dels den praktiska rationaliseringen och mekaniseringen som finns på insidan av kapitalismen, dels den självtuktande begärsuppskjutelsen hos jaget, dels det hårda ansikte som visats utåt genom imperialismen, kampen om tillgångar på liv och död. Kapitalismens hunger har också flera ansikten, både det som begär mer av egen vilja – den feta amerikanen är väl en svårslagen symbol - liksom det svältande ansikte som övermannas av hunger då kampen om tillgångar avgjorts till någon annans fördel.

Detta är nu en problemkonstellation som alla, inklusive Karl-Bertil Jonsson 14 år, kan förstå – antagligen är det också därför berättelser om västerlandets kapitalism är så tacksamma och vackra att gestalta, i populärkulturen, på universiteten och i journalistiken.

Men bortom denna konstellation finns en tvillingdynamik som kräver desto mer skarpsyn eftersom den inte cirkulerar objekt och pengar mellan polerna begär och råvara, utan snarare sluter själva begäret i en snävare cirkel kring sig självt och det som begärs – må det sen vara en viss roll i offentligheten, konstverket eller bara den rena sexualiteten.

Få tänkare i historien har lyckats skildra den här dynamiken annat än i termer av moralisk förflackning, själslig utförsäljning och värdighetsbrist, vilket är begripligt eftersom den är svårare och mer dold än den som kommer fram genom vänsterkritiken. Den idag aktuelle och djupt högerkonservative filosofen Roger Scruton begår exempelvis rejäla och pinsamma övertramp när han går ut och kritiserar den ena eller andra offentliga rollen, det ena eller andra konstverket, den ena eller andra sexuella läggningen. Likväl ligger det i tidsandan att en sådan kritik sätts på pränt – om vi inte besinnar oss och tar vägen över den djupare reflektion kring nihilismen som fortfarande väntar på att upptäckas hos filosofer som Nietzsche och Heidegger.

Mitt bidrag till att förstå den här dynamiken är dock att vi måste börja med att se den som skild från kapitalismens grundproblem i det att den har en omvänd logik. Vi måste kunna tänka oss ett begär som varken skjuts upp i arbete för att få tag på en önskad vara eller senare tillfredsställs på ett rationellt sätt av varor som införskaffats, utan snarare automatiskt och kontinuerligt utageras för att en viss miljö eller socialitet inbjuder till eller kräver det.

Det ligger nära till hans att ta internet som exempel här där den icke-kapitalistiska gratiskulturen växer sig stark och gör begärscirkeln mer snäv – internetporren är givetvis bara spetsen som visar upp var cirkeln når sitt slut – i en frustrerad impotens.

Ett mer närliggande exempel är en vanlig arbetsintervju – vad chefen vill ha av dig är inte bara hård kompetens och arbetskraft, utan kanske snarare ditt leende och en positiv uppskattning av tingens tillstånd, vilket kan vara nog så svårt för den som hade tänkt sig ett utbyte enligt traditionell logik om produktionsförhållanden.

Du har blivit en sell-out, och den där clownfilmen jag nämnde tror jag är högst aktuell, åtminstone som en roman om ofullbordad eller omöjlig kärlek.

2009-12-15 22:17

Nej inte enbart om "kapitalismen", även om jag nu länkade problematiken till kapitalismen eftersom den är amerikansk och talar till en amerikansk samtid. Problematiken i sig är inte specifik för "kapitalismen".

Här tänkte jag mig inte "livlöshet", snarare "omänsklighet". Frågan blir då: vad är mänskligt? Tanken var att det är en viss socialisering, en viss gemensamt inlärd dynamik i beteende och driftsutlevelse, som här övertagits på ett oreflekterat sätt - detta är "zombien".

Det zombieartade ligger just i denna oreflekterade driftsutlevelse som naturligtvis sammanhänger med en lika oreflekterad målrationalitet med redan på förhand fastställda, oreflekterade mål. Detta skulle då tänkas gå emot någonting "mänskligt", även om jag lämnar frågan om vad detta är obesvarad.

Frågan om vad som är det mänskliga är ingenting "Karl-Bertil Johnsson 14 år" kan förstå utan tvärtom en av de allra svåraste och djupaste frågorna som västerländska tänkare brottats med i över 2000 år, samtidigt som denna fråga naturligtvis är helt avgörande för hur vi kan tänka oss den mänskliga gemenskapens faktiska och önskade uttryck. För här tänks ju det mänskliga ofta som antingen någonting mer än det rent biologiska eller fysiska, eller någonting som underdetermineras av detta; ("das noch nicht festgestellte Tier", som gamle Fritz formulerade det i en berömd sentens).

Jo, begärets direkta utagerande är nog någonting som tillkommit, vad jag kan se, vid en första anblick, alltmer direkt de senaste hundra, kanske till och med 50, åren. Och rent faktiskt synes den mig sammanhänga med just kapitalismen, i alla fall ser det så ut. Även om kapitalism och kommunism (och fascism) bygger på samma grundläggande vilja till kontroll av verkligheten, och begagnar sig av tekniska medel för att nå denna, är det enbart i kapitalismen som den direkta driftsutlevelsen mer aktivt förespråkats - genom medier, reklam, osv - eftersom den kapitalistiska produktionsapparaten är effektivare än de andra alternativen, och därmed måste söka en högre uppdriven konsumtion? Men kanske innebär detta bara att kapitalismen är nihilismens organisationsform par excellence?

För de fenomen du hänvisar till är alla typiska för just den sena kapitalismen. Så jag är benägen att säga tvärtemot: det är den förra logiken som INTE är specifikt kapitalistisk, den senare som ÄR det. Vad jag vet har både kommunistiska och fascistiska regimer snarare haft en mer restriktiv hållning här. Eller har jag missat någonting?