Audita.se

Bild: stock.xchng

Isabelle Ståhl, som medverkat i både TV4:s Kvällsöppet, liksom i SVT:s Debatt, har gjort sig till talesperson för den polygama eller relationsanarkistiska linjen. Tyvärr resulterade hennes medverkan i det förstnämnda av de båda programmen i att hennes blogg blev nersolkad av en massa misskrediterande kommentarer gällande hennes fysiska framtoning, hennes ihärdiga dragande i luggen, och så vidare, vilket inte har någonting med sakfrågan att göra. Däremot väckte hennes inlägg en hel del tankar och invändningar, som tyvärr inte flöt upp till ytan i debatten. Det starkaste kortet i de båda debatterna sägs vara att polygami är något ”naturligt”, men frågan är vad detta argument egentligen har för bärkraft i sammanhanget. Det moderna samhälle och den civilisation som vi i dag lever i kan i många väsentliga avseenden beskrivas såsom något högst onaturligt. Detta yttrar sig på åtskilliga plan, och betyder att man helt enkelt inte kan ge utlopp för sina driftimpulser när man så behagar; om man blir irriterad bör man gärna undvika att följa impulserna att slå någon på käften, om man ser att någon är i besittning av en ägodel som man gärna vill tillskansa sig, så bör man undvika att sno den, och så vidare. Hela samhället genomsyras av påbud som innebär att vi lägger band på våra driftimpulser – av hänsyn till våra medmänniskor. Det enkla skälet därtill är att försöka göra livet så friktions- och smärtfritt som möjligt, vilket även betyder ett ganska stort mått av självuppoffring såtillvida att man gör avkall på vissa av sina egna drifter och begär, därför att ett fullt utlevande av dem i det långa loppet anses alstra mera skada än nytta. På något sätt vantrivs vi därför i kulturen, som Freud uttryckte det. I sammanhanget blir det därför relevant att fråga sig vad eller vilket historiskt samhälle eller tillstånd som Isabelle Ståhl vill idealisera eller framlyfta såsom ett gott exempel på ett ”naturligt” samhälle i avseenden på sexualiteten?

Även om jag inte tror att det är avsikten, så andas argumentet om det ”naturliga” i att leva polygamt någon form av ”urkonservatism”, eller tillbakagång till en form av idealiserat förflutet där människan levde fri, lycklig och utlevandes sina begär – utan att det skapade problem. Vidare väcker Isabelle Ståhls argument andra frågor. Om man, såsom ett tankeexperiment, ponerar att en polygam norm i samhället skulle ge upphov till ett radikalt ökat antal svartsjukedramer med tragisk utgång såsom t ex mord – bör man också i sådana fall se dessa impulser såsom uttryck för något naturligt? Varför ska vi vara ”naturliga” i vissa sammanhang, och ”kulturellt behärskade” i andra? Här skulle relationsanarkisten förmodligen dra fram det sedvanliga kortet att denna typ av beteende är ett resultat av monogaminormen, och att den som framhärdar i den upplever att man håller på att tappa kontrollen, och därför försöker återta den genom våld. Men på något sätt blir det hela skevt och inkonsekvent, eftersom man godtyckligt när det passar å ena sidan lyfter fram en hård biologistisk hållning när det kommer till frågan om det naturliga i att leva polygamt, medan man å andra sidan väljer att lyfta fram sociala konstruktioner och hämmande konventioner när det kommer till regler eller påbud som man anser hindrar det som man vill ge ett biologiskt företräde åt – det polygama livet, den enda lösningen i samklang med naturen.

Också när det kommer till själva begreppen monogami och polygami, så görs i debatten ofta ett medvetet försök att misstolka dem, till polygamins fördel. I begreppet monogami skrivs det in en betydelse som i sig inte ligger i det, då man vill få det att framstå som att det handlar om en sexuell relation som skall bestå tills döden skiljer en åt. Så är naturligtvis inte fallet, utan med monogami menas att man har en sexuell relation åt gången. När denna sedan upphör så ersätter man den med, eller låter den övergå i, en annan monogam relation. Polygamisten eller relationsanarkisten anser det å andra sidan vara bättre ha flera sexuella relationer på en och samma gång. Isabelle Ståhl anför upprepade gånger ett argument till varför detta är föredra, som också det väcker frågor; precis som man har flera olika vänner som tillmötesgår olika behov, så kan inte enbart en sexualpartner tillmötesgå de behov som man har på det sexuella området. Givetvis uppstår här en fråga, då man till synes helt godtyckligt utgår ifrån att det finns en klar och tydlig analogi mellan vänskapsrelationer och sexuella relationer. I sammanhanget blir det relevant att fråga sig vad som stärker ett sådant antagande? Vad är argumentet, varför ses de som analoga, och håller verkligen jämförelsen? Monogamisten å andra sidan brukar lyfta fram att lika exklusiv som ens partner är inför en själv, lika exklusiv vill man vara inför den andre, det vill säga man betonar det aktiva valet, medan polygamisten menar att det ligger en värdefull frihet i att inte välja, att leva i det möjligas modus. Monogamisten menar att detta behov av distraktion, den ständiga jakten på att fylla det annars tomma nuet, är ett uttryck för leda, och ledan är i sin tur ett uttryck för melankoli, tomhetskänsla. Det är just i det aktiva valet som tillit kan odlas, som motiverar en att investera energi och känslor, medan tillfälliga sexuella relationer mer ses som mekaniska, fattiga på innerlighet och känslomässig intimitet, kontinuitet och långsiktighet. På något sätt blir det svårt att tänka bort tanken att såsom polygamin framställs från relationsanarkistiskt håll framstår det som om även sexualiteten bara är en del i ett större konsumtionsmönster, där ens egna drifter eller begär efter objekten har företräde, ett begär som aldrig kan mättas, utan hela tiden måste fortgå för att distrahera känslan av brist i tillvaron. Precis som när det gäller varor, så blir sexualobjekten till en form av rastlöst tidsfördriv. Man pekar på något man vill ha, som man sedan konsumerar, och efter förbrukning lägger åt sidan.

I diskussionen har också förekommit mycket billiga och rent felaktiga uppgifter, från båda håll skall sägas. Som exempel på flagranta uttalanden från Isabelle Ståhl i Kvällsöppet kan framlyftas att: ”kärnfamiljen är en 1800-talskonstruktion som ersatte stamsamhället med flera tusen människor, så det är klart att människor känner sig instängda och begränsade”. Jag antar att Ståhl här åsyftar någon referens i sammanhanget, men uppgiften är helt och hållet felaktig, dessutom irrelevant. Sant är såklart att människor dog i högre grad förr i tiden, och att man därför gifte om sig, det vill säga ersatte en monogam relation med en annan monogam relation. Således levde en stor del av alla människor inte i så kallade kärnfamiljer, men däremot i monogama relationer. Och föreställningen om att ”stamsamhället” fortlevde ända in på 1800-talet är ju i alla avseenden fullkomligt uppåt väggarna, i vår del av världen får man gå ytterligare några tusen år tillbaka i tiden för att hitta stamsamhällen av det slag som åsyftas. Hur stenålderssamhällena var utformade i sexualhänseende är jag heller inte riktigt klar över, men frågan är om det är att tillmäta någon större relevans i sammanhanget? Återigen åberopas någon form av ”urkonservatism”, en Edens lustgård utan en straffande kristen Gud. Å andra sidan går det heller inte att hålla med kristdemokraten Charlie Weimers om att familjen är en ”naturligt framvuxen grej”. Men nu handlar diskussionen inte heller om kärnfamiljens vara eller inte vara, vilket är en förskjutning från den ursprungliga frågan; monogami - polygami.

2010-01-07 14:01

Jag konstaterar att vi egentligen inte har rört oss framåt i frågan. Adam och Jon förtydligar det som var själva utgångspunkten i ämnet; att hänvisa till ”naturen” innebär låsta positioner, och är dessutom ingen bra eller hållbar ståndpunkt. Låt oss istället prata om vad som är ”kulturligt”, ty vi uppför oss inte ”naturligt” d v s följer inte våra impulser när vi så behagar när det gäller andra områden eller fält – vi behärskar oss av olika skäl.

Joel vill, som jag uppfattar det, och om man ska dra det till sin spets, återigen dra tillbaka utgångspunkten för diskussionen genom att ånyo återkomma till ”naturliga” kärleksinstinkter, eller vad som är ”mest naturligt för mig här och nu”. Men i sakfrågan har jag svårt att se att detta för diskussionen någon vart, snarare känns det som ett stopptecken för vidare tankar i frågan. Och kanske att man egentligen inte kommer så mycket längre, vad vet jag?

Utvecklingsberättelser och frigörelseprojekt i all ära, men i just denna fråga har jag svårt att se att de leder någon vart. På något sätt ligger det ett underförstått antagande bakom – att det finns någon ”naturlig” drift som måste få utlopp och frigöras. Återigen, tillbaka till ruta ett.

Fritz-Antons första inlägg lyfter fram att frågan är relativ – och det var just det som både Adam och Jon just underströk i sina första kommentarer. Här sattes en utgångspunkt för en diskussion som snarare skulle kunna ha handlat om vad som är ”kulturligt” snarare än ”naturligt” eller "absolut". Men att det just därför inte skulle finnas någonting att diskutera förstår jag inte alls, vilket Jon sedan bemöter. Eftersom diskussionen inte längre handlar om juridiska påbud, så är det upp till oss själva att formulera och bestämma hur vi vill ha det, vi har hamnat i ”en zon av negativ frihet” som Jon uttrycker det.

Vidare blir det, tror jag, smått omöjligt att inta en strikt individualistisk syn i frågan. Som Joel säger att vad ”två människor gör med varann frivilligt i sängen har inte en tredje med att göra – nu ställs denna ödeslösa devis på sin spets i och med att en tredje eller en tioende ska ha med detta att göra och helst delta med hela sin frivillighet.” Här uppstår ett problem. För att kunna välja måste man också veta vad man ger sig in i, d v s ha någon sånär koll på spelreglerna – låt kalla för en samhällelig överenskommelse eller norm att förhålla sig till. Om människor sedan väljer att sluta andra överenskommelser, och om detta fungerar väl, så är det så vitt jag kan se inget problem. Problemet är väl snarare exempelvis när den otrogne på något sätt både vill ha kakan och äta den; man har betygat att man vill erhålla den andres exklusivitet, men är samtidigt inte beredd att ge den andre samma exklusivitet tillbaka, trots att det var själva dealen. Man anser sig alltså ha samma rättigheter men inte samma skyldigheter som man utgett sig för att ömsesidigt vilja ha. Ett känslomässigt bedrägeri således, som inte någon kan straffas för juridiskt, utan där offret får betala hela priset, och ”skylla sig själv”.

Frågan tycks hur som helst svårare än vad jag först spontant anade. Men i ett försök, dömt att misslyckas eller ej, finns skäl att testa att föra in nedanstående tankar – men om de sedan bär någon vart återstår att se.

Kanske att man skulle kunna närma sig frågan på ett mer existentiellt plan, för att sedan försöka placera in detta i ett mer tidsbundet eller kontextuellt sammanhang. Till att börja med skulle jag vilja lyfta fram en distinktion, eller vad jag i ett sådant perspektiv anser vara den tydliga skiljelinjen mellan den polygama livsstilen och den monogama; det aktiva valet. Medan den polygame framhärdar i en form av livspassivitet, d v s undviker det aktiva valet, så väljer den monogame delaktighet i sitt eget liv genom att aktivt välja. Kanske det jag försöker framhålla ter sig något luddigt, men låt mig, något sånär, försöka förklara vad jag fiskar efter.

Kierkegaard formulerade: ”Först när man i valet har övertagit sig själv, ifört sig själv, genomträngt sig själv totalt så att varje rörelse åtföljs av medvetandet om ett ansvar för sig själv, först då har man valt sig själv, först då har man ångrat sig själv, först då är man konkret, först då är man i sin totala isolering i absolut kontinuitet med den verklighet som man tillhör”. Låt oss försöka förhålla oss till orden på ett ganska öppet, ledigt vis. För att återanknyta till rubriksättningen skulle kunna sägas att konsumisten (vilket vi alla är på ett eller annat sätt) vill bejaka en strävan att fylla ut en känsla av brist, tomhet, hitta obejkt att projicera sin längtan på. Det intressanta i sammanhanget blir då vad eller vilken strategi man nyttjar för att göra tillvaron uthärdlig – både för egen del och för andras. ”Konsumtionsknullaren” vill hålla möjligheterna öppna för sig själv, för att sedan prova dem – helt enkelt för att ha gjort det. Man vill avhända sig de eventuella förpliktelser som uppkommer i de sammanhang man befinner sig i, man vill snarare mer ensidigt fokusera på de upplevelser man rastlöst konsumerar. Man vill leva i en form av icke-förpliktigande öppenhet utan bindningar. Man avskyr den krassa verklighet som avkräver en ansvar för handlingarna, som naggar självupptagenheten och känslan av att leva i möjligheternas värld. Man försöker kort och gott genom distraktion fly ifrån sig själv och den egna livssmärtan – vare sig man nu konsumerar varor eller sexuella upplevelser. Problemet här är ju dels att denna lösning bara är temporär, i det långa loppet stillar inte ett nytt kök vart femte år, eller ett ihärdigt konsumerande av upplevelser, känslan av tomhet och meningslöshet. Man har börjat i fel ände, man har inte börjat med sig själv, utan snarare flytt ifrån sig själv. Tio nya bilar eller hundra ligg löste inte saken, man fyllde inte ut känslan av brist, utan man fördrev bara tiden. På sätt och vis är man således inte närvarande i det egna livet, man avstår från att välja, och låter bara saker hända. Man har alltså blivit helt och hållet beroende av flyktiga impulser som omvärlden hela tiden måste tillföra, annars upplöses det egna självet. Eftersom man inte handlar genom aktiva val, eller har valt sig själv, hamnar man i en succession av tomma ögonblick, där det tomma nuet inte längre kan springas ifrån utan till slut upplevs som stillastående. Desperationen tilltar, köphetsen och konsumtionen, spiralen snurrar vidare. Vissa åker jorden runt flera gånger för att hitta det som man kan finna på sin egen gata, eller rent av i sig själv, men man står inte ut, för man förstår inte vari bördan i att leva i tiden alstras utav. Kierkegaard skulle här mena att det är just i och genom det förpliktande valet som mening eller essens i tillvaron kan skapas, man ”sätter självet”, vilket inte finns i sig, utan snarare skapas i friheten och det ansvar som den fordrar – av en själv. Man tillskriver sina handlingar betydelse.

Jag menar allstå att det på något sätt skulle kunna sägas handla om två olika livsstrategier som krockar, (som Kierkegaard valde att kalla den "estetiska" kontra den "etiska) där den ena sidan indirekt blir till offer för den andres rastlöshet och dennes oförmåga att ta itu med den. Man tillgriper flykten ifrån sig själv och ”den reella verkligheten”, sitt ansvar både inför sig själv och andra, man blundar inför att se sig själv I världen, och gör sig själv ytterst till en passiv betraktare av sitt eget liv. Den ständiga konsumtionen av upplevelser känns förr eller senare som tom, den är ett symptom på flykten ifrån sig själv.

Jag är som sagt inte alls säker på att ovanstående tankar är bärkraftiga, men tror ändå att något kan utvinnas ur demi sammanhanget.