Bild: stock.xchng

Att vara dödshotad är ingen bra sak. Jag tänker då inte i första hand på själva hotet. Vilken grad av allvar som ligger bakom är inte självklart men det brukar gå vägen. Hittills har jag klarat mig. Mitt första dödshot fick jag i augusti 2007 och sedan har det bara rullat på – det senaste den 4 januari. Man vänjer sig, åtminstone har jag lyckats med det. Att det ändå inte är något önskeläge hänger samman med de omkringliggande konsekvenserna. Eftersom jag är verksam som föreläsare blir hotbilden ett problem för arrangörer och allmänhet. Skräcken sprider sig och en hel del framträdanden blir inhiberade på grund av riskbedömningen. På rätt många ställen finns det rutiner vilka ofta innebär att det är omöjligt att ta emot en person med dödshotbild. En hotad är inte någon drömgäst. Emellertid finns det fler problem. Som hotbildsbärare är man också politiskt suspekt. Den som har kränkts kan misstänkas för att ha en olämplig politiskt agenda. Och även om så inte är fallet så kan omgivningen drabbas genom blotta misstanken.

Ett utspel med en kränkande teckning blir ögonblickligen politiserat. Om upphovsmannen påstår sig ha andra skäl än sensationslystnad eller den cyniska lusten att kränka en svag grupp kommer dessa att omedelbart fördunklas av ivriga debattörer som sedan länge har intagit sina givna positioner. Längst ut på högerkanten jublas det eftersom det passar in det politiska klimat som råder där. I den moderata högersvängen är man inte förtjust. Den delen av lägret månar om marknadskrafterna och en kränkande teckning är något som kan störa ordningen. Detta betyder inte att man direkt fördömer handlingen. Det konservativa samhället respekterar yttrandefriheten men attityden är alltså att man tvingas godta något som borde vara onödigt. Flyttar man sig längs den politiska linjen till den liberala delen är det där yttrandefriheten ges en något mera avvägd bedömning. Om kränkningen inte helt uppenbart har genomförts i rasistiskt syfte kan den försvaras som en inte orimlig kritik av religion eller politisk fundamentalism. Men det vore en överdrift att mena att den tas emot med entusiasm. Vänstersidans hållning är klar och direkt. En kränkning kan missuppfattas och riskerar hur som helt att drabba en redan utsatt grupp i samhället. Ju längre ut på vänsterkanten man kommer desto mera kategoriskt och högröstat framhåller man sitt avvisande. Samtidigt gäller att samtliga aktörer säger sig till det yttersta försvara yttrandefriheten. Men, och det finns alltid detta men, den får bara användas under vissa omständigheter vilket tycks innebära när det handlar om något som är helt oförargligt.

Självklart skall tilläggas att denna översikt är starkt generaliserad men i stora drag beskriver den hur receptionen fungerar.

Nå, så har vi mordhotet. Även här är alla aktörer överens om att det är oacceptabelt och djupt beklagligt. Liberala debattörer menar oftast att ett mordhot är ett angrepp på det öppna samhället och att åtgärder bör sättas in. På vänstersidan hävdar man att så inte är fallet. Det rör sig bara om enstaka fall och strängt taget borde den förfördelade ha tänkt sig för innan han agerade.

En enkel ekvation. Ett mordhot visar vad som kan ske när någon, helt i onödan, ger sig på ett ämne som är starkt känsligt. Men eftersom det förekommer sällan är det inget stort problem. Strängt taget får den drabbade skylla sig själv.

Den 19 augusti 2007 publicerade Nerikes Allehanda en ledare av Lars Ströman där han diskuterade rätten att kränka en religion. Orsaken var alltså det ståhej som hade utbrutit när jag skulle ställa ut min teckning av profeten som rondellhund.

”Ett liberalt samhälle måste klara av att göra två saker samtidigt. Å ena sidan slå vakt om muslimers rätt till religionsfrihet och deras rätt att bygga moskéer. Å andra sidan är det också tilllåtet att förlöjliga islams främsta symboler – liksom alla andra religioners symboler. Det finns ingen motsättning mellan dessa båda mål. Det är till och med så att de förutsätter varandra.”

Det kan förefalla att detta resonemang är högst rimligt och väl i överensstämmelse med det moderna samhällets principer. Men den här artikeln kom att utlösa en våg av protester, inte bara från en mindre grupp muslimer som saknade förmågan att se den reproducerade teckningen i sitt sammanhang, utan från en lång rad debattörer. Och bland annat ville man misstänkliggöra Nerikes Allehanda som en tidning som (likt man påstår om Jyllands-Posten) bedriver hetsjakt mot muslimer.

Eftersom jag inte har någon agenda eller politisk placering i det stora debattmaskineriet blev jag överraskad av den vrede som uppstod i spalterna och vid diverse debatter där jag deltog. Först senare förstod jag att det handlade om politisk identitet. De flesta frågor besvaras i enlighet med vad partilinjen har bestämt som sin identitet. I en tid när partilinjerna i allmänhet glider samman är det förstås av största vikt att kunna markera att det finns skillnader.

En fråga som ingen är intresserad av, och det fattade jag först så småningom, är vad muslimen i allmänhet tänker (den tysta och lite småtråkiga majoriteten). Genom att Sverige har utropat sig till ett mångkulturellt samhälle definieras den gruppen muslimer utifrån godtyckligt valda talesmän, ofta högröstade och starkt religiösa.

Det enda jag kan tänka mig som medicin i detta kaos är att envetet fortsätta att insistera på en nyanserad debatt och att inte imponeras av de reflexmässiga reaktioner som de frälsta debattörerna visar upp.