2010-01-31 23:01

Det är ett kreativt och spännande förslag du lanserar här Linus! Jag är uppriktigt imponerad av din ambition att lösa arbetslösheten med en mekanism som borde kunna förstås från både höger- och vänsterperspektiv. Men vrider vi perspektiven till en annan axel som ligger ungefär 90 grader i förhållande till partipolitikens spänningslinje urskiljer jag två problem:

Dels det ekonomiska perspektivet. Både högern och vänstern är idag slavar under det högre målet att hålla en budget då Sverige som nation är en ekonomisk enhet som konkurrerar med andra nationer. Kunde marknadskrafterna harmonieras med vänsterns ideal att respektera varje människa som en medborgare av kött och blod enligt den mekanism du beskriver vore en av politikens svåraste knutar löst. Ur detta perspektiv är dock risken med ditt förslag att det kostar mer eller lika mycket som det smakar: skillnaden mellan den lägsta nivån av arbetslöshetsersättning (socialbidrag) och den lägsta lönen för heltidsjobb (McDonalds) är ungefär 50%, vilket motsvarar många miljarder i en budget – det vill säga skatteuttag – det vill säga minskning av konsumtionen. Och skulle de människor som idag är arbetslösa knuffas ut på marknaden där skillnaden mellan marknadslönen och bidraget kompenseras av staten, skulle marknaden snabbt bli så mättad på arbetskraft att lönenivåerna för alla andra jobb än de på lägstanivån sjönk drastiskt. Risken uppstår att arbetslöshetens onda spiral ersätts med en låglönejobbsspiral med effekter på många fler än de som idag är arbetslösa – vi känner igen detta mönster från både kommunismen och hårdför kapitalism av amerikansk typ. Knuten består, om än i ny förklädnad.

Men vi har också det existentiella perspektivet som handlar om arbetslöshetens alienation, och då jag upplever detta som det egentliga upphovet till din artikel bör det kanske mana en lite djupare reflektion som går utanför ekonomins ramar. Vore vi psykologer skulle vi kunna kalla arbetslösheten för den västerländska politikens blinda fläck eller skugga, är vi filosofer kan vi betrakta den som en antinomi. Vad vi än kallar problemet rör du onekligen vid dess kärna när du påpekar dess karaktär av utanförskap och försöker neutralisera det till ett innanförskap. Och förvisso kan man tänka sig att många arbetslösa, som idag står för ett högt uttag ur a-kassor och bidragssystem, på ett plan skulle må bättre och stärka sina möjligheter om sysselsättning till viss garanterad inkomst erbjöds.

Men som skandinaviske filosofen von Wright påpekade i ”Myten om Framsteget” 1993 är ett absurt faktum att ju mer vår civilisation accelererar i sin teknisk-ekonomiska progression, desto fler tycks överflödiga i förhållande till accelerationens riktning. I klarspråk: progressionen fortskrider som bäst när dom överflödiga stannar utanför systemet. Vi har då att förhålla oss till arbetslöshetens antinomi som ett faktum eller på sin höjd en korsning mellan det nuvarande systemet och ett helt nytt. von Wrights egen lösning här är både intressant och naiv: förkortad arbetstid och därmed större spridning på jobben för alla tänks leda till att människor upptäcker element som saknas i den nuvarande situationen: filosofi, tankar, konst och människokännedom – variabler som på sikt kan ersätta det nuvarande tekniskt-ekonomiska framsteget med arbete och framsteg av annan art, vilket inte minst skulle gynna miljön. Detta förutsätter emellertid att människorna vill förverkliga sig själva i en djupare mening utanför ett ekonomiskt system, vilket kanske blir ett möjligt scenario först när arbetslösheten är så hög att alla vägar in i det gamla systemet är låsta.

Mitt radikala förslag är därför att vi bör tänka filosofiskt snarare än politiskt i den här frågan och hälsa en stigande arbetslöshet välkommen. Det kan låta drastiskt och respektlöst, men handen på hjärtat: det är knappast ekonomisk utanförskap som är arbetslöshetens största problem. Får man mat, bostad och andra nödvändigheter man behöver för att överleva försörjda i form av ett bidrag utställt till dom som skaver i ett visst politiskt systems fogar bör man ägna lite tid åt att tänka och ställa sig frågan: ska jag axla den stämpel av alienation resten av tiden förser mig med och med största kraft försöka avhända mig den genom att ge mig in i systemet igen – eller bör jag tänka nytt och kreativt över hur saker skulle kunna förändras i grunden?

För tänka är något man har tid till som arbetslös, antagligen mer än den som är absorberad i systemets innanförskap och upptagen med arbete. I flera hundra år har människor slagits mot den västerländska stadens hårda arbetsvillkor och alla förändringar har tagit sin början hos som vistats på plats, i smutsen och bullret, där det skaver. Nu är skavsåret förlagt till tysta och uppvärmda lägenheter på landsorten och storstädernas ytterkanter, men även ur denna situation bör det komma förändringar när tiden är mogen.

2010-02-01 16:29

Tack för ditt inlägg, Joel. I jämförelse med mitt förslag så är din idé om att man istället ska välkomna en stigande arbetslöshet är betydligt mer utmanande och spännande eftersom den ifrågasätter en av de grundläggande tankarna i väst. Din idé är värd en diskussion, men eftersom jag själv inte har kommit så långt i tankeverksamheten kommer jag här endast att ta upp de invändningar du gör som ryms inom det traditionella nationalekonomiska ramverket.

Först nämner du kostnaden för staten. Förslaget kan bli en dyr affär för staten, speciellt i en lågkonjunktur. Men det kan också bli en vinst för staten i och med att fler kommer vara produktiva och man därmed slipper betala ut diverse bidrag och ersättningar. Huruvida det blir vinst eller förlust beror dels på hur man sätter lönen och dels på hur efterfrågan på arbetskraft ser ut (vilket duktiga nationalekonomer säkert kan uppskatta).

Du tar också helt korrekt upp att de som idag har lågavlönat arbete kommer utsättas för en stor konkurrens i och med att de får konkurrera med ett bemanningsföretag som subventionerar priset. Om man tycker att detta är ett problem kan man hantera detta på två sätt. Antingen så sätter man upp regler kring hur bemanningsföretaget får konkurrera. Men det bästa är sannolikt att kompensera låginkomsttagare med skattesänkningar.

2010-02-02 10:27

Det var ju en intressant debatt det här mellan två vitt skilda perspektiv! Linus, jag har själv funderat lite på arbetslösheten och den debatt som förs kring den gällande vissa åtgärder. För egen del tycker jag faktiskt bara en modell verkar ha fungerat, och det är just den du utesluter: den svenska expansionen av den offentliga sektorn, som faktiskt resulterade i full sysselsättning under en period. Samtidigt framhålls ofta vilka nackdelar som var förknippade med detta: kanske inte främst de offentliga utgifterna i sig, utan snarare allt det andra: inflationen, att privata företag utsattes för en i någon mening "artificiell" konkurrens om den kvarvarande arbetskraften under högkonjunkturen under andra halvan av 80-talet, att reallönerna inte steg trots ständiga lönehöjningar, osv. Ofta nämns också Sveriges relativt låga tillväxttakt under åren 1970-1990, även om denna förment låga takt historiskt sett ändå var extremt hög, dvs de flesta samhällen genom historien har ju haft en betydligt lägre "tillväxttakt" än vad som är möjligt och anses önskvärt inom ramarna för ett mer eller mindre kapitalistiskt system. Jag har hört nämnas att tex Storbritannien under den industriella revolutionen kan ha antagits ha haft en tillväxttakt (BNP, i den mån det alls går att uppskatta historiskt) om ca 1 % per år. Så den "låga" svenska tillväxten under den här tiden måste ses relativt mot andra avancerade industriländer, inte som någonting universellt, kontextlöst.

En annan intressant infallsvinkel är att jag ibland får intrycket att von Wright och även mer vänsterorienterade kritiker har en viktig poäng; i vårt samhälle jobbar vissa alldeles för mycket, och mår dåligt av detta, andra jobbar inte alls; på samma sätt verkar den offentliga sektorn underbemannad, samtidigt som den privata sektorn, som skapar "värde", ibland gör det på ett sätt som verkligen kan ifrågasättas: är det verkligen mer "värdefullt" att kränga tv-apparater (som folk köper fast de inte behöver, till priset av ett förstört jordklot) än att ta hand om gamla farmor på ålderdomshemmet? I så fall: varför?

Din idé verkar dock intressant och genomtänkt. Kanske finns det flera lösningar på problemet arbetslöshet? Om en hög arbetslöshet blir någonting mer permanent i de avancerade staterna kanske vi tvingas konfrontera frågan på allvar. Å andra sidan: talas det inte ofta om motsatsen, om en eventuell kommande arbetskraftsbrist? Nåväl, jag har inga lätta lösningar här, detta var bara några spridda reflektioner...

Vad gäller Joels inlägg är det intressant för att han problematiserar någonting som ofta inte problematiseras: varför denna uppdrivna förändringstakt som vi kallar "tillväxt"? Vad är den egentligen bra för? Om den nu är så "rationell", varför blir folk i Väst olyckligare och olyckligare? Om syftet är att vi skall få det bättre, varför ökar stress och arbetslöshet, liksom psykisk ohälsa? Har vi en reell levnadsstandard idag som är högre än den för några decennier sedan? Avseende tex boende? Eller mental hälsa. Här finns mycket att ifrågasätta.

Men också djupare: är det så att vi dyrkar hastigheten som sådan, själva insatsen av energi i ett system vars yttersta förnuft vi inte riktigt förmår överblicka? Jag antar att det är någonting sådant Joel säger; arbetslösheten kan framtvinga en reaktion, eller bara en besinnande eftertanke, kring detta systems grundvalar, som rimligtvis måste vara rotade i människans begär, ett begär som kommit att leva i symbios med ett "system" som den enskilda människan nu alltsomoftast möter som någonting yttre, främmande, i grunden gåtfullt.

2010-02-06 11:17

Det är en mycket intressant idé att "avskaffa arbetslösheten". Att ett land "behöver" en arbetslöshet på två till fyra procent för att ha en så välfungerande ekonomi som är möjligt har ofta setts som den rådande sanningen. Och det är precis sådana "sanningar", som stelnar och blir till dogmer, som måste ifrågasättas.

Jag är rädd för att ditt förslag skulle innebära svåröverskådliga strukturella förändringar i nationalekonomin som skulle kunna försämra tillväxten - risken med att en konkurrens som inte hittills funnits om lägstalönerna skulle kunna uppstå är ett exempel på detta. Det blir så oerhört komplext, så jag har ingen bra analys av det, helt enkelt. Värt att diskutera vidare!

Man borde samtidigt kunna se det på ett annat sätt (aningen förenklat, dock):

Om man förutsätter att inga drivkrafter eller incitament till förnyelse och utveckling försämras av Linus förslag, så finns ju faktiskt ett resultat kvar, hur man än vänder och vrider på det hela: fler jobbar, och producerar saker. Alltså borde det reella värdet av producerade varor och tjänster öka, oavsett vad siffrorna antyder. Dessutom borde det uppstå en tendens mot en jämnare fördelning av detta värde, eftersom fler har ett jobb och inte bidrag. Ytterligare en fördel är att fler människor hamnar i ett "sammanhang", som ofta ses som förutsättningen för att bekämpa alienation och för att utveckla kulturen i ett land.

Ett lysande förslag, Linus!