Audita.se

Senare kom Fredrik Reinfeldt att ta avstånd från ett förbud: ”Av samma skäl som Mona Sahlin angett, att det kan bli kontraproduktivt”. Ändå lär han ha sagt till DN att ”Jag tycker inte att någon i ett frihetligt land som Sverige ska dölja sitt ansikte på det sättet.” Har statsministern verkligen sagt detta framstår det som ett helt absurt argument – det faller ju omedelbart på sin egen orimlighet. I ett liberalt samhälle får vi själva välja hur vi vill klä oss – däri ligger ju just det frihetliga. I att jag inte behöver visa mitt ansikte om jag väljer att dölja det. Men att jag får om jag vill. Om vissa kvinnor tvingas att klä sig på ett visst sätt, är det en annan fråga.

Ett förbud mot vissa klädesplagg som ett tecken på att vi lever i ett frisinnat land? Det borde Reinfeldt naturligtvis omedelbart ha uteslutit. Detta är en icke-fråga i ett tolerant samhälle. Det ska inte ens finnas utrymme för några förbud. Själva diskussionen framstår för oss som obehaglig, eftersom den så tydligt tycks spegla en europeisk intolerans, som framställer sig själv som motsatsen, ett försvar för frihet och tolerans.

Varför? För att hela argumentationen är så uppenbart skruvad. Om vi ändå är inne på klädförbud, vilket i sig är en tveksam och verkligen inte särskilt liberal idé, måste vi ju förhålla oss till en sådan eventuell nyordning på ett mer fullständigt sätt. Det finns ju så många som kan komma ifråga när vi väl bestämt oss för att börja lagstifta om hur folk klär sig. Varför inte förbjuda bombarjacka, kängor och snaggat hår? Visserligen är inte alla som klär sig så nazister, men i ett frihetligt land som Sverige bör ingen klä sig på ett sätt som ens kan associeras till nazism.

Och varför inte förbjuda kostym och bakåtslickat hår? I ett demokratiskt land som Sverige bör ingen sticka ut och antyda att de är förmer, eller anspela på aktiespekulationer eller bankbonusar.

Men just det ja, det var ju kvinnoförnedring vi pratade om. Så var det ju! Så varför inte förbjuda unga kvinnor att klä sig alltför utmanande? I ett feministiskt land som Sverige bör inte kvinnor klä sig på ett sätt som gör att deras sexualitet hamnar i förgrunden. Båda när det gäller burka, och när det gäller det samtida modet för unga kvinnor, kontrasteras stundtals en formell frihet med ett antaget informellt tryck: problematiken är densamma.

Och i båda fallen framstår, eller snarare i båda fallen borde det framstå, som absurt med förbud. Men välkommet med ett öppet samtal, som stöd för den enskildes fria val.

Men nej – kvinnoförtryck förekommer ju bara inom islam. Att klä sig på ett sätt som associeras till vissa subkulturer som kan provocera majoriteten förekommer ju bara inom islam. Överhuvudtaget förekommer det bara inom islam sådana problem förknippade med hur folk klär sig, att politiker inom detta enda område måste lägga sig i.

Kanske är det Reinfeldts pr-strateger som sagt till honom att lite försiktigt spela på islamofobi, xenofobi eller en allmän skepsis mot invandringen. Så kan det vara.

Men låt oss fastslå att detta har ingenting med invandringsdebatten att göra. Man må tycka vad man vill om invandringen – att den är bra för Sverige, eller skadlig för Sverige, att integrationen fungerar väl eller illa eller bara så där, att vi borde öka eller stoppa invandringen eller införa ökad arbetskraftsinvandring – men ingenting av detta har med den grundläggande principen att göra, att vi får klä oss hur vi vill. Vare sig vi är födda i Sverige eller i något annat land, vare sig vi är kristna eller muslimer eller ateister, agnostiker eller skeptiska filosofer.

Det här är en ovanligt fånig debatt. Men också obehaglig. För att den överhuvudtaget förs, och verkar tas på allvar, i det samtida Europa – en kontinent vars invånare vi trodde hade lärt sig tillräckligt av det nära förflutna för att inte behöva föra sådana här debatter.

Kusligt.