Bild: stock.xchng

Screw är en musikstil från Texas, en form av hip-hop som utmärks av ett avsevärt segare tempo än vanligt – de som gör och lyssnar på denna musik tenderar att använda en hel del ”sirap”, hostmedicin med kodein i, utblandat i läsk, gärna med lite godisbitar för extra smak. Uppenbarligen leder denna potenta blandning ibland till en form av långsam, extremt burlesk musik.

Kanske skall denna alltså inte nödvändigtvis tas på alltför stort allvar. Men finns det en allvarligare, dunkel underströmning, som här liksom lyser och glimrar fram på ett chockerande sätt? Har konsten här avslöjat det fördolda, eller förlänat det vi tar för givet en lyster av det främmande, helt enkelt genom att stegra det till dess högsta potens? Precis så förhåller det sig faktiskt.

Pedofiler är numera allmänt avskydda. Samtidigt är pedofilin intressant i åtminstone två viktiga avseenden:

För det första driver den en obehaglig samtida trend till sin spets – man kan till och med säga, att vår tids sexuella driftsutlevelse ständigt trycks, pressas eller forceras mot pedofilin – samtidigt som denna paradoxalt nog, och kanske just därför, blir det allvarligaste tabut, det mest förbjudna. Popstjärnor klär sig som skolflickor och dansar utmanande, könsorgan rakas och alla strävar efter att se så unga ut som möjligt. Lolitatendenserna florerar på ett obehagligt sätt, och blir så allestädes närvarande att vi slutar reagera när anorektiska skolflickor klär sig som porrstjärnor. Det leks ständigt med pedofila uttryck, samtidigt som den verkliga pedofilen blir den ultimat utstötte, den närmast otänkbart monstruöse.

För det andra är det samtidigt pedofilin som ställer hela vårt naiva omfattande av det ”goda” och ”naturliga” i en maximering av driftsutlevelsen på huvudet. Ofta möter man uppfattningen att sexualiteten är någonting ”gott” och ”fint” som skall ”levas ut” så mycket det bara går; en uppfattning som skiljer oss från exempelvis den kristna erans dominerande syn, som var en annan. Samtidigt visar det sig alltså att denna ”naturliga” utlevelse ibland når förfärliga resultat: pedofilen blir den anomali, som visar på en skugga i vår syn på sexualiteten som någonting i sig naturligt och gott. För om pedofilen ”lever ut” sin drift leder det bara till ett helvete.

I vilken utsträckning gäller det för oss som inte är pedofiler? Kan inte vi också hamna i situationer där driften långt ifrån är ”naturlig” och ”god” utan tvärtom leder över i djupaste förnedring, i fördunklat omdöme, i personliga katastrofer? Och om driftsutlevelsen ses som någonting naturligt och gott, i vilken utsträckning måste detta ses mot bakgrunden av hela vår civilisations ohämmade omfattande av hastigheten, viljan, det uppdrivna tempot, det rastlösa tillägnandet av ständigt nya intryck, genom konsumtion av varor, upplevelser, människor?

Om vår tid i vår del av världen karaktäriseras av en ständig uppmaning att leva ut begären – inte bara de sexuella, utan även våra begär till upplevelser, konsumtionsvaror, resor – kan det då vara så, att den varningssignal som en mer problematisk syn på den sexuella utlevelsen sänder, kan säga någonting väsentligt om begäret i dess helhet? Är vår syn på begäret som någonting som skall levas ut och maximeras verkligen en sund reaktion på erfarenheten eller bilden av en överdriven kristen moralism, eller är det snarare så, att vår viktigaste uppgift som sociala människor, som delar av en större gemenskap, som ansvarstagande både inför oss själva, varandra, och omvärlden, i själva verket innebär att vi måste lära oss att i någon mening hålla tillbaka begären, inte att låta dessa löpa fritt? Kan det rentav vara så att en ohämmad driftsutlevelse leder över i katastrof? I kriser, både ”yttre”, ekologiska, och ”inre”, sociala och psykologiska?

Är det den hemliga skandalen som UGK:s absurt vulgära låt låter lysa fram, i ett blixtlikt konstens skeende, som för ett ögonblick låter oss ana vad vi annars förtränger? Är det därför låten, trots sina sköna rytmer, är så djupt obehaglig?