2010-02-08 13:09
Frågan är väl vad Kjöller och Sternberg har med Birgitta Ohlssons privatliv att göra överhuvudtaget? Om det hade varit så att hon redan nu misskötte sitt arbete grovt hade man därifrån kunnat börja ifrågasätta - men att ifrågasätta på förhand utifrån någonting djupt privat förefaller mig snarast en smula ociviliserat.
För övrigt påminner mig hela historien om vår tids kontrollmani och "rekryteringsprocesser" där man alltid verkar försöka finna de mest "lämpade" för olika poster enligt lite torftiga mallar. Tänker på Churchill, som söp, rökte cigarrer och var rätt excentrisk; hade förmodligen aldrig "rekryterats" men lyckades ändå ge tyskarna på käften när alla andra mesade sig.
Livet är större än mallar och ramverk. Och det privata kan man tycka att politikerna också får ha i fred, så länge de håller sig till lagen och inte missköter sig grovt...
2010-02-09 17:08
Inom den politiska och andra adeln är det väl sed att det i slutändan ändå är barnflickor som tar hand om barnen...
2010-02-10 11:02
Ja, Jon, du har helt rätt tycker jag, det är egentligen inte svårare än så... Man kan däremot fråga sig om Dagens Nyheter som Sveriges ledande dagstidning sköter sitt jobb på ett tillfredsställande sätt när man låter denna typ av kritik mot en politikers val vad gäller sitt privatliv stå oemotsagd? Förvisso är ingen tidning opartisk men var finns den goda smaken, integriteten och professionaliteten gentemot läsarna? DN beter sig i viss mån som en skvallerblaska.
2010-02-10 12:47
Jag instämmer, men en tanke slår mig alltid när frågor kring barn, föräldraledighet och angränsande frågor kommer upp på tapeten. Det brukar lyftas fram att kön bara är en social konstruktion, samtidigt det i den politiska debatten brukar sägas att det är viktigt att mannen (då i avseende på könet och inte genus, som det ter sig) ska bidra med lika mycket. Men frågan handlar, som det verkar, å ena sidan enbart om vad man rent fysiskt har mellan benen, medan det å andra sidan beskrivs som helt oväsentligt, eftersom huruvida man är ”man” eller ”kvinna” bara är en social konstruktion. Men är det alltid så att den som är ”man” (kön) alltid är ”man” (genus), och att den som är ”kvinna” (kön) alltid är ”kvinna” (genus)? Om kön bara är en social konstruktion borde det ju vara helt ointressant vad man har mellan benen? Den politiska diskussionen om kvotering, eller att det ska vara ”varannan damernas”, ter sig mer handla om att ”räkna snoppar”, som någon uttryckte det. Och varför framstår det t ex som extremt viktigt att ha en närvarande pappa i heterosexuella förhållanden, samtidigt som man inte lyfter fram frånvaron av ”manliga förebilder” inom t ex homosexuella förhållanden? Vore det inte mer korrekt att ”genusbestämma” de olika parterna i parförhållandena, än att ”könsbestämma” dem, om man nu menar att kön bara är en social konstruktion, och eftersträvar jämlikhet mellan två parter?
Ursäkta min okunnighet i dessa frågor, men som lekman tycker jag att det finns något märklig eller inkonsekvent när frågor kring kön/genus och jämlikhet diskuteras i allmänhet.
2010-02-10 13:59
Fredrik, jag håller med, det är ju inte alltid helt lätt att förhålla sig till debatten kring genus, kring likhet och olikhet, till skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor som vissa forskare talar om. Däremot kan jag, som sagt, som jag påpekade i mitt inlägg, inte se att någon skillnad, essentiell eller inte, berättigar DN att angripa just Birgitta Ohlssons privatliv på dessa grunder, när ingen exempelvis kommit på tanke att ifrågasätta hur bra Göran Persson var som förälder. Enligt min mening bör ett offentligt uppdrag inte föranleda privata angrepp; jag säger det utan att vidare ta ställning till debatten huruvida män och kvinnor är essentiellt olika eller inte.
2010-02-10 14:06
Jon, som jag skrev inledningsvis är jag helt enig med er andra i den frågan. Jag håller dock inte helt med om att inte andra manliga småbarnsföräldrar också blir ifrågasatta, även om det inte får samma absurda, integritetspåträngande prägel som i fallet med Ohlsson. Men åtskilliga gånger har jag hört Reinfeldt få frågan om det verkligen går att vara en modern, närvarande och ansvarsfull pappa, och samtidigt axla den post som han innehar. Men även detta är ju, som jag ser det, en privatsak.
2010-02-10 14:32
...det var snarare av nyfikenhet och en vilja att veta, som jag tog tillfället i akt att beröra frågorna ovan, kring vilka det inte bringas någon klarhet i den offentliga debatten. Eller så har jag läst fel material, helt enkelt.
2010-02-10 16:30
Fredrik, jag förstår. Nu driver ju inte vi i redaktionen som du vet någon gemensam ideologisk linje, och denna artikel är ju Emmas och Adams verk så de har säkert mer att säga i frågan. Ville bara förtydliga min egen personliga kommentar, att jag alltså inte tog ställning i den fråga du aktualiserar. Jag tycker som sagt journalisterna, i alla fall i seriösa media, ska lämna Reinfeldts familj ifred också i så fall. Jag håller med dig om att kvotering verkar lite märkligt - det borde finnas bättre sätt att skapa ett fördomsfritt samhälle, kan man tycka.
2010-02-10 21:32
Debatten blev lite konstig eftersom det knappast finns någon som på allvar tror att ungen inte blir omhändertagen. Birgitta Ohlsson behöver snarare kritiseras politiskt för att hon är NATO-kramare och för att hon kapitulerade som alla andra "liberaler" efter sitt första pip i FRA-frågan.
2010-02-10 22:03
Om vi hade levt i ett samhälle där vad någon har mellan benen hade varit fullständigt ointressant för människor i detta samhälle så hade det inte varit något att tala om. Nu är det dock tyvärr så att det finns väldigt många människor som tillskriver våra kön eller genus så pass stor vikt att dessa frågor spelar roll eftersom de får strukturella och politiska följder vilka missgynnar både kvinnor och män på olika sätt. Oberoende av hur idealet ser ut har vi en politisk verklighet att förhålla oss till.
Oavsett om vi betraktar kön som en social konstruktion eller ej så bör väl inte detta kön eller genus få politiska konsekvenser. Eftersom frågan om huruvida det finns avgörande skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och resterande biologi ännu inte är avgjord, om den någonsin kommer att bli det, bör den inte få vara bestämmande. Det finns lika många forskare som hävdar att det finns skillnader i mäns och kvinnors hjärnor som det finns forskare som hävdar motsatsen. Det obehagliga i denna typen av resonemang blir tydligt om vi tänker tillbaka och minns rasbiologins politiska konsekvenser.
Åsikterna om huruvida våra kön bestäms av vår biologi eller är sociala konstruktioner, genus, hänger ofta samman med de som uttalar dessa åsikters akademiska ämneshemvist som jag uppfattar det. Det finns en skillnad mellan de naturvetenskapligt respektive humaniora- och samhällsvetenskaps-orienterade forskarna vad gäller dessa frågor. De, enligt mig, mest intressanta forskningsresultaten kommer från forskare som har sin bakgrund i båda disciplinorterna och som därmed tar hänsyn till både vår biologi och vår sociala och kulturella miljö och som ser en dialektisk påverkan dem emellan. Det är svårt att observera ett fall av ”ren” biologi och omvänt.
Det finns de som hävdar att det borde finnas en ”mamma” och en ”pappa” även i homosexuella relationer och att samkönade par borde bestå av en ”kvinnlig” och en ”manlig” förebild för barnens bästa. Problemet med detta är då att bestämma vad det ”kvinnlighet” respektive ”manlighet” innebär och var gränserna för dessa begrepp och tillstånd i så fall går. Även om vi skulle övergå till att genusbestämma människor i stället för att könsbestämma dem, vilket det finns teoretiker som önskar att vi gör, hade detta, som jag ser det, inte löst några problem överhuvudtaget eftersom maktförhållandena mellan ”kvinnligt” och ”manligt” förmodligen hade kvarstått. I homosexuella relationer är ofta den ”kvinnliga” parten underordnad på ett eller annat sätt, framförallt bland bögpar. Detta problem har många förklarat genom den heterosexuella matrisen det vill säga att många homosexuella relationer härmar ”originalen” av kvinnor och män i heterosexuella och normativa relationer.
2010-02-11 00:01
Ok, då förstår jag bättre, men är inte risken tvärtom att man snarare reproducerar och cementerar två ”könspoler”, istället för att röra sig bort ifrån dem, om man hela tiden återupprepar dem? Blir man inte snarare mer fixerad vid sin köns- eller genusidentitet om två polariserade tydliga bilder målas upp, varefter man skall klassas in i någon av dem, oftast på grundval genitaliernas utformning? Nu förstår jag ju att syftet såklart är att belysa vad många kallar för en strukturell problematik, men ändå, det ändrar väl inte på något i sak om alla gossebarn skall kläs i rosa, och flickor och blått? Jag är pessimistisk. Oavsett om det nu finns skillnader som må ha biologiska förklaringar eller är sociala konstruktioner, så finns de ju där, som du skriver. Jag tillhör inte dem som tror att kvinnor är predestinerade att ägna sig åt t ex vissa praktiska sysslor såsom städning, eller att män är biologiskt bättre på att snickra, vilket bara är ett löjligt antagande; det handlar snarare om kulturellt modifierade sysslor. Det intressanta här är väl snarare på ett annat plan våran tendens att, inte bara i denna fråga, tänka i termer av dikotomier? Nu brukar det ju heta att mänskligheten älskar frihet och jämlikhet, att påstå något annat är inte särskilt tidsenligt eller politiskt korrekt, och människans historia brukar framställas såsom en frigörelseprocess eller framstegssaga i detta ärende. Men om vi för en stund rör oss över just frågan om genus och kön: är det inte så att vi ytterst har en vilja att inordna oss i hierarkier? Även om vi kanske kommer ifrån det här med kön eller genus i framtiden, uppnår vi verkligen jämlikhet, och vill vi egentligen innerst inne göra det, om vi ska vara ärliga? Kommer vi inte bara att skapa nya hierarkier, markörer, statusar, identiteter, som organiserar sig kring samma princip ånyo, d v s någon som tar rodret och dominerar, medan någon underkastar sig, hur oegentligt det än kan tyckas?
Jag förefaller ha svävat ut en hel del från diskussionens kärna, och befinner mig ganska långt ifrån Birgitta Ohlsson, medierna och det dagspolitiska läget, men det får ni vänligen ha överseende med.
2010-02-11 11:57
Jag glömde kommentera ”Nu är det dock tyvärr så att det finns väldigt många människor som tillskriver våra kön eller genus så pass stor vikt att dessa frågor spelar roll eftersom de får strukturella och politiska följder vilka missgynnar både kvinnor och män på olika sätt.” Om man söker roten till detta tror jag man måste söka den i spelet kring själva sexualakten. Alla vet att alfahannens beteende bekräftas och belönas, och att inte ta till sig i varje fall något av detta beteende som man, kommer att missgynna en mycket starkt. Det är bara att gå till en vanlig pub; en kvinna som står i baren och hänger kommer ganska snart att bli uppmärksammad, och potentiella möjligheter till sexualakter uppenbarar sig, medan en man kan står i en bar år ut och år in, utan att något händer, såvida man nu inte väljer att anamma den aktiva alfahannens beteende, för att fånga den tyvärr passiva kvinnan, som ser det som sitt privilegium att bli uppvaktad . Själv har jag studerat det här hundratals gånger. Detta kan man tycka vad man vill om, men så länge kvinnor väljer sexualpartner utifrån denna grundval, på detta sätt, så tvingar man ju mannen att hela tiden sträva efter att positionera sig över andra. I det långa loppet märks ju detta även i samhället i övrigt. Om man menar allvar i sina jämlikhetssträvanden från kvinnligt håll borde man verkligen se till att ändra sitt beteende på detta plan, d v s inta en mer aktiv roll, men som det verkar så syns inga tecken på att man är beredd att överge sina privilegier. Hade man gjort det, så hade inte män känt samma behov av att slå sig fram på samma sätt som i dagsläget. Fast kanske att det finns något evolutionärpsykologiskt bakom det hela, vad vet jag?
2010-02-11 18:04
Jag känner att min senaste kommentar blev ganska malplacerad. Ibland blir man lite väl impulsiv på kommentarsfunktionen. Kanske ämnet ovan är mer lämpat för en egen artikel, vid eftertanke.
2010-02-11 20:26
Detta förklarar varför jag gillar Audita!
På ett dussin kommentarer har följande spänning inom genusproblemet behandlats: politik, anställning och diskriminering, könskvotering som alternativ, grundperspektiven särart/likhet och biologism/konstruktivism och dessa spänningars eventuella politiska irrelevans, liksom dess alarmerande relevans inom privatzonens sfär.
Sammanfattningsvis håller jag med Adam och Emma - givetvis ska ingen år 2010 lägga sig i vilken yrkesuppgift en kvinna frivilligt väljer, gravid eller ej. Så långt allt (politiskt) korrekt.
Men när detta väl är konstaterat bör vi nog i anslutning till den utvidgade diskussionen ställa frågan: varför är problem av den här arten, 200 år efter upplysningen, fortfarande så laddade att vi får använda avsevärd energi bara åt att bena upp perspektiven?
Här krävs förmodligen en större besinning än åsikter och politisk analys.
Jag uppskattar Fredriks försök till utvidgat frågande för att gestalta problemet i större skala: bortom de akademiska och offentliga värderingar som har en tendens att dela upp sig enligt dikotomier eller tystas i politisk verkställd neutralitet finns en privatsfär där det onekligen kokar i genuskitteln. Och frågan är om denna schism, som förmodligen bör betraktas som urfloden till allt vi senare har att förhålla oss till politiskt - ty det privata är politiskt - påverkas särskilt mycket om vi istället går åt andra hållet och försöker göra det politiska till något privat.
Således - hur har mannen och kvinnan kunnat hamna i dessa antagonistiska positioner, där könet, oavsett infallsvinkel, alltid tycks hamna både i centrum och i kläm? - och hur tar vi oss härifrån?
Jag urskiljer tre miljöer där genusproblemet i modern tappning inte tycks ha existerat så kan vi väl se om det finns något av dessa alternativ som lockar i en tänkt framtid:
1. Klostermiljö. Här firar likhetstanken sin högsta triumf. När den sexuella spänningen mellan könen är frivilligt avsagd är könen onekligen lika och behandlar varandra som systrar och bröder utan intresse av manipulation och förtryck.
2. Aristokratisk miljö som är uppbyggd kring våld och skydd från våld. Här firar särartstanken segrar: mannen och kvinnan är olika i ett världsligt liv och har därför olika uppgifter, vilket båda är nöjda med. Särskilt vill inte kvinnan ha mannens uppgift, eftersom detta innebär att hon ständigt måste riskera livet för sin familj och sitt land i krig.
3. En miljö som bygger på skapande, där schismen mellan könen fungerar som ett konstruktivt bränsle och inte som baklås för utveckling. Men har det funnits sådana miljöer i verkligheten - eller finns dom bara i Sarah Kane's dramer? ;)
2010-02-11 21:41
Joel, varför ska vi ta oss ifrån antagonismen, problemet, konflikten? Är det inte tvärtom, att vi vill ha den kvar just därför att vi blir galna av den, både närs och tärs, jämrar oss och lyckliggörs? Det som irriterar eller provocerar folk idag, som jag lite trevande vill tolka det, är väl nästan lite tvärtom, att man tycks vilja sträva efter att sudda ut konflikten, och ta ifrån folk deras grälsjuka, innerliga lidelse, smärta, bitterhet och passion? De miljöer du tar upp fungerar väl som en tillfällig eller vald exil ifrån den både bittra och härliga verklighet som vi tvingas leva i – den emellan den skapande kraften och den nedbrytande, där den ena vill förgöra och upphäva den andra, men aldrig lyckas. Aldrig egentligen helt vill lyckas.
2010-02-11 23:37
Fredrik! - självklart ska antagonismen och differensen finnas kvar, det är min tanke med.
Däremot inte i det läge mitt-emot-varandra-ställda som den finns idag, det börjar bli enformigt och skapar massa leda, stress och fruset våld som snurrar runt i samhällsstrukturer.
Jag föreställer mig som lösning en mer konstruktiv schism mellan människorna som utöver relationen till den andre har en levande relation till det "främmande i det egna". Endast så kan konflikten levandegöras igen och ressentimentet mellan könen dansas ut.
2010-02-11 23:57
Ok, som jag uppfattar det har vi nog då ganska likartade uppfattningar eller tankar däromkring.
2010-02-12 13:01
Jag instämmer fullständigt i det du säger, Fredrik, jag tror inte heller att ”lösningen” på köns- och genusproblematiken ligger i att bara vända på steken och börja klä flickor i blått och pojkar i rosa. Det är precis som du säger att vår ovana att tänka utifrån dikotomier är det som ”ställer till” det för oss i de här sammanhangen såväl som i andra.
Därför blir jag ytterst förvånad när du efter att ha påpekat just detta ändå fortsätter att tänka utifrån dikotomier. Alla kvinnor på pubar och barer är inte passiva och får uppmärksamhet helt oberoende av sitt utseende och alla män är inte aktiva ”alfahannar”. Det är just problemet i att dela in människor i kvinna eller man som skapar problemen, jag tror att du ägnar dig åt en form av självuppfyllande profetia och ser det du vill se. Det är lätt att lägga över ansvaret på de passiva, underordnade kvinnorna och säga att de måste slå sig fria och inte gå på ”alfahannarna” i dessa sammanhang. Det finns mänger av tjejer som inte är ett dugg intresserade av ”alfahanne-typen” och lika många killar som går på en viss typ av tjejer (blond-med-stora-bröst-typen tex) ute på krogen.
Det är ytterst förenklande att säga att det är väl bara för tjejerna att slå sig fria eller göra andra val så är det hela klart! Att hävda att det ligger i den mänskliga naturen att antingen ta makten över andra eller underordna sig, att inordna sig i en hierarki, kan ha bäring rent psykologiskt men vi kan inte bygga ett samhälle på dessa grunder. Vad händer när den som befinner sig i underordnad position utvecklas under livets gång och vill vara överordnad? Då kan vi ju lika gärna ge upp nu och säga att det är fine att vissa barn mobbar andra eftersom det ligger i vår natur att inordna oss i hierarkier? Vilka andra ojämlika och våldsamma förhållanden kommer vi då kunna hävda är ”naturliga”?
Joel, ingen av dina lösningar har historiskt visat sig fungera.
När vi nu på Audita än en gång är inne på diskussioner som berör jämställdhet, kön och genus och maktrelationer mellan män och kvinnor skulle jag vilja ta tillfället i akt och lägga fram en del funderingar som jag haft sedan denna typ av frågor diskuterades här senast (i mycket lästa och kommenterade ”Bondhustru”).
Argumenten som används gör att diskussionerna här, såväl som på andra ställen, allt som oftast hamnar i essentialistiska återvändsgränder där naturliga och/eller grundläggande skillnader mellan män och kvinnor gång på gång får ses som grunden för politiska, kulturella och samhälleliga lösningar på struktur som väl som aktör-nivå. Detta gör att att jag tyvärr inte kan instämma i att diskussionerna här om genusproblematik har nått nya höjder vilket tidigare har hävdats.
Det har i tidigare diskussioner i detta ämne gjorts grova generaliseringar vad gäller begreppsapparaten inom de olika typerna av feminism såväl som genusvetenskapen. Samtidigt som detta skett verkar många värja sig mot luddiga definitioner av begrepp inom filosofin...
Vem är ”Kvinnan” det talats om? Uppenbarligen en Kvinna som lever i Västeuropa vilket i sig är problematiskt för diskussionen. Det går inte att tala om en ”Kvinna”, lika lite som man kan tala om ”Fria Män med Stora Idéer på Höga Höjder som skriver Historia”. Den mannen och kvinnan finns inte. Det finns klass, etnicitet, ålder etc som påverkar lika mycket om inte mer i olika sammanhang.
Vad menas när det pratas om feminism? Är det radikala anarkofeminister, liberala feminister, socialistiska feminister eller queerfeminister det pratas om?
Sedan en lång tid tillbaka pågår en livlig debatt feminister emellan, det enda (förutom då de uppenbara orättvisorna mellan könen) som feminister är överens om är att de inte är överens.
2010-02-12 13:57
Emma,
jag tror inte alla män är alfahannar, men vidhåller likväl att det är ett mycket gynnsamt beteende som belönas, trots att många, lite hycklande skulle jag vilja säga, menar att män ”tjänar” på anamma ett annat beteendemönster. Som det ser ut i dagsläget vill jag nog fortfarande mena att så inte är fallet. Som du skriver så kan det i någon mån handla om en självuppfyllande profetia jag har att brottas med – men jag ser inte bara det jag vill se – utan tyvärr ser jag om och om igen det jag inte vill se. På något sätt måste det vara relevant att hänvisa till empiriska iakttagelser – såväl i det privata som inom genusforskningen. Så vad göra, om det nu (verkligen?) är en förändring som folk vill ha? Alfahannen angrips å andra sidan jämt och ständigt från jämställdhetshåll – med rätta – men att helt lägga över ansvaret på honom tycker jag blir lite för enkelt. Jag tror inte att män njuter eller uppskattar att spela den rollen, fast möjligen finns det sådana också, utan snarare upplever många det som en påtvingad och mycket besvärlig börda. Och om båda parter är passiva, så händer ju ingenting. Då den ene lägger av, måste den andre ta vid. Tyvärr leder mig som sagt min erfarenhet i dagsläget till att så ej är fallet, men jag blir mer än gärna motbevisad. Och min erfarenhet behöver ju heller inte nödvändigtvis delas av alla andra – jag skulle bli glad om så ej var fallet
Och sen det här med att vissa blir under- och överordnade. Jag håller med om att detta strider emot vårat rättvisepatos, vi har en uppfattning om vad som är en sund och god relation osv. Men att låtsas som att det de facto inte är så – att det t ex inte finns mobbare och mobboffer, chefer och anställda, herrar och slavar – ser jag ingen poäng med (eller hur menade du egentligen?). Givetvis finns det i många av oss en inbyggd strävan efter att motarbeta detta såsom företrädare för vad vi kan kalla ”det goda”. Men detta är ju bara en sida av verkligheten, den andra kraften, eller vad vi här kan kalla ”det onda”, finns ju där ändå, och fortgår i en sorts dragkamp, och har så gjort under hela mänsklighetens historia. Livet självt är ju en dragkamp emellan födelse och död. Jag tycker verkligen inte att vi skall ge upp, utan kontinuerligt fortsätta att träget sträva efter det som vi tror är rätt, men att detta skulle utplåna ”det onda” tror jag inte alls. Du skriver ” Vad händer när den som befinner sig i underordnad position utvecklas under livets gång och vill vara överordnad?”. Ja då uppstår såklart en maktkamp, om ”vem som är herre, och vem som är slav”, om vem man är i den andre ögon, och vem den andre i ens egna ögon. Men sådana förhållanden har alltid funnits, finns, och kommer alltid att fortsätta att finnas, menar jag, om än under ständiga omformningar och modifieringar; nya identiteter, markörer osv. Som du märker har jag en pessimistisk historiesyn, jag ser historien mer som en böljegång, uppgång och fall som återkommer med jämna intervaller, snarare än en linjär framstegssaga där förnuftet bereder kungsvägen till högre och högre utvecklingsstadier, där människan blir friare och friare.
Jag vet inte om jag lyckades begripliggöra mig, men annars tar jag gärna några rundor igen.
2010-02-12 15:02
Emma, jag tror du hänvisade till en av mina kommentarer. Jag menade nog att diskussionen här nådde en viss höjd, eller vad vi skall kalla det, tidigare, eftersom den så aktivt strävade efter att införa en ansats till en historiskt grundad, djup existentiell reflektion. Bara denna ansats i sig ser jag som värdefull. Däremot kanske den i andra avseenden varit rätt slarvig...som många diskussioner tenderar att bli när det är intresserade amatörer som kastar sig in i debatten...
Vad är förresten en "alfahanne"? Nåväl...jag tycker nog Fredrik verkar ha en viss poäng om jag förstår honom rätt: jag får också ibland känslan att både män och kvinnor dras in i en sorts psyko-social-sexuell dans som kanske inte är entydig, men där det ändå verkar gå att urskilja vissa typiska drag, exempelvis att mannen oftare förväntas ta initiativet...att detta delvis är biologiskt grundat verkar inte alls vara en naiv förklaring, självklart är biologin en del av vad vi är, även om det inte är allt vi är. Eller kanske ska vi snarare säga att det biologiska språket är ett sätt att betrakta, förhålla sig till och förklara vissa aspekter av vad vi är som människor.
Men vad det sexuella spelet sedan har med samhället i övrigt att göra låter jag vara osagt...
2010-02-12 17:31
Fredrik, jag tror att vi egentligen är överens i mycket. Jag menar inte att du inte har en poäng i dina iakttagelser, jag har också sett detta men även sett exempel på det motsatta. Dock tror jag att det är bättre att låta ett mer differentierat synsätt råda om vi ska nå vidare. Jag tror också att många av de som går in i rollen ”alfahanne” gynnas på det sätt du menar och jag tror också att många vantrivs med denna roll på samma sätt som många kvinnor vantrivs i de roller som tilldelas dem. Att som kvinna sluta vara passiv eller att som man sluta vara aktiv tror jag dock inte är lösningen på problemet. Som jag ser det är det väl snarare så att både förhållningssätten bör finnas, finns och praktiseras av både män och kvinnor. Då kanske vi kan komma någon vart?
Givetvis är det så att det finns mobboffer, chefer och anställda och andra relationer av över- och underordning. Det jag menade var helt enkelt att bara för att det finns vissa hierarkier i samhället så innebär det ju inte att vi måste acceptera alla dessa former av över- och underordning då många av dem leder till icke önskvärda konsekvenser.
Jon, ja det var kanske en av dina kommentarer. Jag förstår nu bättre vad du menade och håller helt med om att diskussionerna på så sätt nått andra höjder än vad som kanske är vanligt i offentlig debatt. Visst blir det gärna så att det slarvas en del när det är amatörer som diskuterar och det är förståeligt. Jag ville bara påpeka de brister i resonemangen som jag uppfattat.
Vad en ”alfahanne” är låter jag vara osagt... Hehe... Jag tror dock att jag vet ungefär vad Fredrik är ute efter med denna benämning och jag tycker också att han har en poäng i det han säger. Tycker bara att vi kanske behöver bli lite mer nyanserade, mig själv inräknad. Vi använder oss av symboler när vi talar om dessa frågor, inte bara på Audita, och det är väl inget fel med det i sig men risken för generaliserande uttalanden och ”selektivt seende” är påtaglig.
Joel, jag tror, efter närläsning, att jag kanske missförstått vad du menade med dina tre punkter. Skulle du vilja utveckla?
2010-02-12 17:52
Emma, jag tror nog också att vi är överens i stort när det kommer till genusfrågan. Även jag är emot att man förväntas bete sig på ett visst sätt, att man tilldelas en identitet eller mall som man ska gå upp i eller bli identisk med bara för att man, nu i detta fall, råkar ha ett visst kön. Eller som Joel formulerade det: ” Jag föreställer mig som lösning en mer konstruktiv schism mellan människorna som utöver relationen till den andre har en levande relation till det "främmande i det egna". Endast så kan konflikten levandegöras igen och ressentimentet mellan könen dansas ut. ” Man behöver alltså inte sudda ut antagonismen eller utplåna dikotomierna, men kanske förhålla sig till dem på ett mer fritt sätt, nyfiket pendla emellan dem, leka med spänningsfältet. Det verkar som att även du sluter upp kring ett sådant förhållningssätt, om jag uppfattar dig rätt.
När det kommer till det här med över- och underordning, tror jag dock vi har lite olika uppfattningar och utgångspunkter i våra betraktelser. Jag menar att det finns vissa hårdsmälta sanningar som man kanske som människa upplever såsom liggande i fientlig strid med en, men som man egentligen inte kan göra någonting åt. T ex är ju döden ett hån, skulle många mena, men vad kan vi göra åt den? Jag menar som sagt att vi dock ska försöka skapa så bra förhållanden som möjligt utifrån vad vi tror är rätt genom att t ex motverka mobbning, men denna våran strävan balanserar snarare de krafter som skapar mobbning än utplånar dem. Mobbning kommer alltid att finnas oavsett hur mycket vi anstränger oss, tyvärr. Otrevligt, men så är det.
2010-02-12 18:05
Nu skall jag vara svepande och kanske lite orättvis...men jag har funderat lite på vad jag uppfattar som ett neurotiskt förhållningssätt inom den samtida västerländska kulturen (stora ord) till smärta, strid och död. Varför är döden ett hån? Varför inte lika gärna en meningsgivande horisont - kan vi inte se existensen som just begränsad, och detta ger oss tillfälle att leva med, och växa i och genom det begränsande? Utan gränser skulle vi alla vara stora bebisar hela livet. Och smärta kan vara otroligt lärorikt. Vara rensa ut all smärta, allt som är svårt? Varför inte se det som tillfällen att lära sig, även genom svåra erfarenheter? Vi växer, eller får tillfälle att växa, genom smärta, genom svåra erfarenheter, genom förlust, och genom konfrontationen med dödligheten. Varför är det enbart någonting negativt? Varför inte ha en lite gladare aristokratisk etik och välkomna striden, svårigheterna, med ett leende?
För av alla kulturer som funnits tror jag vår har haft det mest neurotiska förhållningssättet till smärta och lidande, och inga har som vi predikat medkänsla. Och vad har detta resulterat i? Det har resulterat i den mest våldsamma och destruktiva civilisation som någonsin funnits. 100-tals miljoner döda inom Väst i fasansfulla krig och utrotningskampanjer, hela jorden föröds i jakten på konsumtionsvaror som skall avnjutas i den trista säkerhetszon vi trots allt tidvis lyckats upprätta, en allmän känsla av meningslöshet griper kring sig, och européerna har utrotat nästan hela befolkningen på hela kontinenter i namn av den finstämda kristna etik som trots allt ligger i botten, eller hörs som ett eko, i det ni säger, även då ni säger er inte vara kristna.
2010-02-12 18:27
Absolut! För mig framstår tanken på ett evigt liv som ett än större hån, eller något som jag skulle ha mycket svårare att acceptera. Och ett liv utan strävan, där man är nöjd och tillfreds med allt blir ju fullkomligt meningslöst. Nej, appolliniska och dionysiska krafter måste blandas, piska och smeka oss, konflikten uppvärderas, och det estetiska drama som livet är bejakas.
2010-02-12 18:37
Ja...för att förtydliga, min förra kommentar var inte "anti-kristen", men jag tror att det som Kristus vände sig mot kanske inte var helt annorlunda från det grekerna vände sig emot, nämligen "hybris", som inte direkt betyder "övermod" utan, om jag har förstått saken rätt, ungefär "frånvaro av besinning", som till exempel i våldtäkt, eller i att sparka på den som redan ligger, osv. Strävanden i sig är inte onda, det onda ligger i strid och strävande utan besinning. Jag tror att vi kanske kan se det så, att när Kristus talar om de utsatta menar han dem som är föremål just för det besinningslösa övervåldet. Men ironiskt nog har kristendomen själv senare alltför ofta kommit att legitimera ett sådant besinningslöst övervåld, kanske allra tydligast just i Nya Världen, och i och med slavhandeln. Jag får intrycket att denna obehagliga ambivalens fortfarande smyger sig på oss alltför ofta: en blandning av "etik" och besinningslöst övervåld, där fienden blir till ett intet, en icke-människa, men samtidigt någon som skall tas om hand, vars liv skall läggas till rätta. Vietnamkriget är väl ett uppenbart sentida exempel, men det finns säkert ännu mer aktuella sådana...
2010-02-14 09:06
För att vidareutveckla kring feminismen: inom vissa delar av den tidiga feminismen formuleras väldigt tydliga problem - tex kvinnor har ingen rösträtt - vilka kan och har åtgärdats. Eller i Betty Friedans "The Feminine Mystique" som även om den är mer svepande ändå riktar in sig på ett specifikt problem: att kvinnor under efterkrigstiden i USA levde under ett tryck att bli hemmafruar och ta en viss roll som många inte gillade. Men har inte dessa problem åtgärdats? Och då uppstår frågan vilka problem dagens feminism egentligen tar sig an, när kvinnor är formellt jämlika. Men jag inser att min fråga knappast är originell...
2010-02-14 23:19
Vad sägs om mäns våld mot kvinnor för att ta ett exempel? Bara för att det råder jämställdhet på pappret gällande vissa frågor så finns det ju informella sammanhang där det ser helt annorlunda ut.
2010-02-15 08:05
Ja Emma, syftet med min fråga var just att kasta ljus över vilka frågor som det kan handla om och problematisera dessa! Men är inte våld mot kvinnor redan förbjudet i lag? Vad mer kan i så fall göras, annat än att bättre implementera den lagstiftning som redan finns?
2010-02-15 10:41
Själv tvingades jag för övrigt göra lumpen - är det någonting många feminister gjort frivilligt, av solidaritet, eller kämpat hårt för att kvinnor också skall göra? Det är ju en ren formell, lagstiftningsfråga. Men när det gäller det informella blir jag osäker över vad som avses. Det är ju knappast så att män i nuet eller historiskt sett på alla områden alltid varit privilegierade i förhållande till kvinnor. Ett exempel är det jag redan nämt, krig, som männen tvingats ut i. Och när det gäller sexualiteten kan man argumentera för att kvinnor har ett försteg eftersom de väljer partner och är passiva. Är det ett informellt problem, och i så fall någonting som bör göras till föremål för politiska åtgärder? Jag blir väldigt osäker på vad som åsyftas, alltså, så snart det talas om detta informella "förtryck".
2010-02-17 13:11
Emma, när du säger "mäns våld mot kvinnor" har du i mina ögon antytt ett sätt att formulera problemet som omedelbart skyler över dess fulla räckvidd och komplexitet. Jag ser genast framför mig en otäck, orakad man med linne på sig och en ölburk i handen som slår sin stackars snälla fru...men vänta nu? I Sverige har vi inte tvångsgifte, vi är inte tvungna att gifta oss eller vara tillsammans med partners vi inte vill vara med. Men i många fall är det ju så att vissa kvinnor dras till dessa män, aktivt väljer dem. Och då blir ju problemet snarare: "kvinnors val av våldsamma män". Inte ett "mansproblem" utan snarare ett "kvinnoproblem". Det är detta som Lars Gustafsson har kallat "problemformuleringsprivilegiet", dvs förmånen att få välja vad som är problemet. Är det ett för stort sällskap som vill äta på restaurangen? Eller är restaurangen snarare för liten? För att nämna ett exempel Gustafsson ger.
I ett samhälle där vi fritt väljer partners kan inte "mäns våld mot kvinnor" (som främst förekommer just i nära relationer) reduceras till enbart ett "mansproblem" och bör kanske inte ens formuleras på så sätt som du väljer att göra. Snarare handlar det här om en dynamik som inbegriper både män och kvinnor i en dialektik, ett samspel, där båda är aktörer. Om kvinnan kan säga att hon väljer som hon gör pga etc kan ju mannen säga att han slår pga etc.
Genom att projicera detta som enbart ett mansproblem slipper kvinnor själva konfrontera det inom dem som också är en del av det större problemet. Jag ser i alla fall en sådan risk. Och om "mäns våld mot kvinnor" är en typiskt manlig patologi, ett typiskt manligt undantag (de flesta män slår inte kvinnor, men det är mycket vanligare att män slår kvinnor än tvärtom) tror jag detta att "kvinnor väljer våldsamma män" på samma sätt kan karaktäriseras som en typiskt kvinnlig patologi. I båda fallen måste vi greppa problemet i dess fulla räckvidd, som en dynamik, inte bara projicera det på ena könet.
2010-02-17 13:55
Jag håller med, det blir liksom inte trovärdigt när de flesta tongivande feministerna faktiskt valt att både leva med och fortplanta sig med ”machomän” som ger dem på käften, samtidigt som de valt bort den typ av män vars beteende de säger sig fororda. Tänker t ex på Gudrun Schyman, Åsa Mattsson, Unni Drougge, för att bara nämna några.
2010-02-17 20:47
Haha, ja själv har jag faktiskt ingen aning om vem Unni Drougge har valt att fortplanta sig med, men jag antar att du menar att det är svårt att i vårt samhälle närma sig begrepp som makt och förtryck bortom formella rättigheter och skyldigheter, och att det är särskilt svårt att på ett konsekvent sätt politisera sexualiteten.
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.
|
Bild: stock.xchng
Valarbetare för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, blev nyligen attackerade av en grupp unga män. Attacken ger naturligtvis uttryck för en antidemokratisk hållning som borde vara oförsvarlig. Men är den det? Finns det något sätt att rättfärdiga en sådan handling i dagens Sverige?
Att ett nationellt befrielseprojekt övergår i auktoritärt förtryck är en alltför vanlig historisk erfarenhet som utvecklingen i Algeriet och Zimbabwe visar. Detta även inom det sionistiska projektet, men det finns en speciell tragik då man bokstavligen gått från en symbolisk extrem till en annan. Från kosmopolitism till nationalchauvinism.
Ganska mycket, förstås. Exempelvis hur en grupp genialiska musiker får fram ett tungt sound utan att låta (alltför) fåniga. Hur omöjliga texter, dubbelgitarrer och tantfrisyrer går utmärkt ihop med coolhet. Men också en del annat.
Det var ett ju överraskande besked som kom 1 april, att riksdagspartierna beslutat sig för att gå samman i ett gemensamt parti, ”Folkets Väl”. Motivet sades vara att de tröttnat på att käbbla om småfrågor i valkampanjerna. ”Några kronor hit och dit i bidrag och skattenivåer, det löser vi på vanligt svenskt sätt internt inom vårt nya parti.” Den stora frågan man vill fokusera på, sades istället vara den bristande jämlikheten på nationell och global nivå.
Hegel skrev om konstens slut och Nietzsche tvekade inte att tala om ”Guds död”. I det första fallet är jag beredd att ge Georg Wilhelm Friedrich rätt: konsten har verkligen förfallit till någonting som knappast kan leva upp till några upphöjda anspråk längre. Vad gäller Gud är jag inte lika säker. Men kanske skall vi ställa frågan om nästa upphöjda ideal: kärleken.
Lars Vilks fick den 4 januari ett nytt dödshot genom en telefon från Somalia. Den teckning av profeten Muhammed som rondellhund som han gjorde sommaren 2007 skapar alltjämt reaktioner.
Tommy Zethraeus sköt ihjäl fyra personer en decembernatt 1994, och dömdes senare till livstid i fängelse. Nu, drygt 15 år senare, vill han få sitt straff tidsbestämt. Att någon som har begått ett brott ska straffas för detta betraktas av många som rättvisans kärna. Begrundar man vad relationen mellan straff och att sona ett brott är, så framträder dock hur otydliga och godtyckliga de principer enligt vilka brottslingar straffas egentligen är. Zethraeus fall aktualiserar en debatt om hur man bör bestraffa brottslingar, och hur detta påverkas av tidsaspekten.
”Avatar” är en film som med ny 3D-teknik försöker slunga oss in i en främmande värld, en måne kring en planet någonstans i rymden, som präglas av en konflikt mellan människorna, som är där för att idka rovdrift på naturen i jakt på ett dyrbart mineral, och en exotisk urbefolkning, som hellre lever i enkel harmoni med naturen. Dessutom har de blå svansar och är mycket bra på att klättra i träd. Men det märkliga med denna film är inte bara att den använder sig av hypermodern teknik för att kritisera tekniken, utan också att filmens ”natur” så tydligt utgör en metafor för – tekniken.
Vem har det yttersta ansvaret för att jag överlever? Är det jag själv – eller är det samhället jag lever i? När jag skriver överleva så menar jag överleva. Det handlar inte om rätten till ett bra jobb, yttrandefrihet eller kärlek. Utan vem är det som ska se till att jag inte svälter eller fryser ihjäl?
”Pregnant pussy is the best you can get, fucking the bitch while her baby’s sucking dick.” Underground Kingz låt ”Pregnant P***y” är förmodligen den vulgäraste jag någonsin hört, i alla fall med avseende på texten. Den är helt enkelt så fruktansvärd att man tvingas konstatera att det hela är ett sorts absurt skämt, som leder över i ett gapskratt. Ändå anspelar den på någonting viktigt, paradoxalt, och fasansfullt i vår egen samtid.
Som alla vet finns det många negativa effekter för dem som drabbas av arbetslöshet: ekonomiska problem, känslor av att man inte behövs, man tappar den sociala gemenskapen på jobbet och man kan tappa kompetens om man är arbetslös under en längre period. Ur samhällets perspektiv går vi miste om de resurser som inte används. Det finns dock ett sätt att helt slippa dessa problem.
Vissa människor föds utan ben och armar, andra med anlag för svåra sjukdomar och åter andra med ett utseende som för många kan vara frånstötande, medan andra människor föds fullt friska och attraktiva. Det finns en (psykologisk eller kulturell?) tendens hos människan som får många att tro att detta är orättvist medan ett fåtal kanske snarare skulle säga att det är rättvist (kanske i kraft av dessa personers handlingar i tidigare liv eller något sådant). Detsamma gäller vår attityd till naturkatastrofer som jordbävningar och vulkanutbrott. Medan vissa kanske skulle säga att det är orättvist att Haiti drabbades men inte andra delar av världen så tror andra att katastrofen var guds straff för Haitiernas synder (synder som bara gud känner till?) och därmed rättvis. Misstaget som begås här är att tro att begrepp som ”rättvisa” och ”orättvisa” är applicerbara på den här typen av händelser och fenomen. Dessa saker är varken rättvisa eller orättvisa - de bara är. Världen är varken rättvis eller orättvis till sin natur, det finns helt enkelt ingen kosmisk (o)rättvisa.
Ett fragment av Herakleitos fångar någonting av politikens fundamentala dilemma: ”Folket måste strida för lagen som för stadsmuren.” Men den ”lag” det talas om är en konkret ordning, som varken är evig eller oföränderlig, och som är knuten till blodiga strider i det yttre, liksom till ofta farliga tendenser i det inre. Och tänkandet självt kan också erövras och förloras.
Med risk för att verka högtravande och elitistiska: den som lyssnar på exempelvis ”Ring P1” möts uppenbarligen av inslag av varierande kvalité. Självklart ska alla kunna uttrycka sina åsikter – denna princip är enligt oss en av de viktigaste i samhället – men varför kan inte public service-företagen också tillhandahålla ett riktigt kvalificerat debattforum? Inte i jakt på lyssnar- eller tittarsiffror eller för att erbjuda maximal underhållning, utan bara för att vi tycker det är väldigt viktigt.
Albert Einstein – geniet. Det står utom allt tvivel att Einstein var en av de största tänkarna inom fysiken på 1900-talet. Kanske någonsin. De bedrifter han stod för revolutionerade ämnet fullständigt, och hade därigenom också konsekvenser för samhället i stort. En fråga måste dock ställas: har inte Einstein överskattats ifråga om sin politiska relevans?
Den senaste tidens löp i blaskpressen har rapporterat om golfaren Tiger Woods otrohetsaffärer och hans svenskfödda fru Elin Nordegren, varför historien också i Sverige har alstrat ett massmedialt värde. Även i ett antal debattprogram i TV har frågan satts på agendan, men den har då, vilket också är av större intresse, glidit över i en fråga om huruvida monogami eller polygami är att framlyfta såsom ideal. Diskussionen har varit full av medvetna eller omedvetna missförstånd och ytliga poänger. Debatten fördes redan på 1960-70-talen, men självdog då de som förespråkade polygami ofta föll i egen fälla. Nu förs den företrädelsevis av personer i tjugoårsåldern, och som det verkar, i tron om att de torgför något nytt.
Så har även jag sett ”Zombieland”, filmen som blivit en oväntad succé i USA. Enligt de flesta kritiker handlar den om – just det: zombies. Det vill säga människor som förvandlats till hjärndöda monster med ett enda mål: mat. I människoform. Zombierna är med andra ord väldigt hungriga, och ganska farliga. Men detta är bara filmens ytskikt – finns det en djupare mening?
Hur ser litteraturens framtid ut? Vilken är den berättelse som under de kommande åren ska bli alltmer angelägen att skildra? 
I dessa ekonomiska kristider har diskussioner om lönesättning och löneförhandling tagit större och större plats i våra medier. Den genomgående tanken verkar vara att vi som individer ska lära oss att förhandla för att få upp lönen. I denna diskussion slås man av hur snedvriden synen på relationen mellan lön och prestation har blivit.
Konflikten mellan psykoanalysen och den medicinska psykiatrin brukar med jämna mellanrum komma upp till ytan. I mångt och mycket är det en konflikt mellan materialism och idealism, där man från psykiatrins sida raljerar över vad man menar är psykoanalysens ovetenskapliga tillvägagångssätt, medan man från psykoanalytikernas sida menar att även om man från psykiatrins sida genom medicinering botar de psykiska symptomen, så tar man inte itu med dess etiologi eller det som ger upphov till att nya symptom bildas.
Orden ”rättvisa” och ”frihet” har centrala positioner i det politiska samtalet. Många ser dem som de kanske mest värdebärande orden i detta sammanhang. Samtidigt är det ibland lite svårt att sätta fingret på vad de egentligen betyder. Jag vill här påstå att deras respektive betydelser är diffusa och att de ofta används som retoriska slagträn. Den som är bäst på att använda dem vinner också många politiska poänger.
Den politiska kalabaliken kring Vattenfall den senaste tiden är svår att förstå i ljuset av den ideologiska retoriken hos aktörerna. Vad är det som sker i det som synes ske?
De sociala, ekonomiska och politiska omvälvningarna under 1800-talet, urbaniseringen, industrialiseringen, den tekniska utvecklingen, liberaliseringen på en rad områden, kom att skapa nya funktioner och ändamål, nya föreställningar och förhållningssätt. Men hur hanterade man situationen? Ett dualt laborerande tog vid, vilket nutidens stadsbyggnadsdoktriner förbjuder. Det korta minnets påbud och glömskans gladeliga befrielse anses nyskapande. Eller snarare; den skapar nya problem, och förkastar tidigare lösningar. På 1800-talet gjorde man ofta tvärtom.
Är det genusinkorrekt att köpa skor som smärtar? Är det genusinkorrekt att skaffa barn vid 20? Vilka val ska vi göra, vilka vägar ska vi välja för att hamna på fredad mark?
I ekonomivärlden har allt fler röster höjts för att komma till rätta med de negativa konsekvenserna många tror att så kallat "kvartalstänkande" leder till. Trots de många intressanta parallellerna mellan ekonomivärlden och den politiska världen så hör man sällan samma typ av kritik riktad mot politiker. I motsats till Carl Rudbeck vill jag betona att de problem som ett sådant kvartalstänkande leder till är betydande även inom politiken.
De politiska partierna skapades i de flesta fall i en annan tid. De viktiga motsättningarna då är förmodligen mindre viktiga idag. Därför brister det i förmågan att urskilja dagens och morgondagens viktiga spänningsfält.
Historien beskrivs oftast som en naturlig och självklar väg fram till nuet, när verkligheten snarare var en vindlande stig genom snår och skog. För att kunna begripa dagens Europa måste man förstå dess tillkomst och då åsyftas inte den tillrättalagda varianten om herrarna som var trötta på krig och elände (med tanke på att dessa statsmän samtidigt förde brutala krig i kolonierna). Om man lyfter fram de alternativ som negligerades blir det också klarare att framtiden inte är given.
Rättigheter fungerar som en viktig institution i svensk politik och ekonomi. Utan detta begrepp skulle vi alldeles säkert inte haft den materiella utveckling som vi har haft i västvärlden hittills. Samtidigt ifrågasätts vanligtvis inte begreppets betydelse.
Rädslan för växthuseffekten och andra globala kriser riskerar både att vitalisera och att kväva samhällsdebatten. Apokalyptiska visioner slår lätt över i uppgivenhet eller i drömmar om orealistiska framtida utopier, medan en tillkämpad känsla av normalitet hotar att förblinda oss eller göra oss cyniska. Ett rimligt förhållningssätt kombinerar en öppenhet inför både risker och möjligheter med insikten att våra uppskattningar kring en framtida händelseutveckling utgör provisoriska skisser, snarare än fastställda dogmer.
De politiska åtgärder som ofta föreslås som lösningar på klimatproblematiken kommer att innebära högre skatter, ökad makt för politikerna på den enskildes bekostnad samt att vår konsumtion skall kontrolleras och beskäras på en mängd olika sätt i syfte att "rädda klimatet". Jag lyfter frågan om inte den här "lösningen" är värre än själva "problemet" och antyder mer individualistiska lösningar på de problem som ett varmare klimat kan leda till.
Det var inte särskilt komplicerat att vara feminist på den tiden jag var en singel som läste genusvetenskap och bodde i en etta i Lund. Jag byggde upp en hel mängd stenhårda principer gällande jämställdhet i förhållanden. Principer som jag absolut inte kunde tänka mig att kompromissa med. Det personliga är politiskt.
Musik är en kollektiv vara eftersom många kan lyssna på samma låt och eftersom man inte kan hindra spridningen på Internet. Därför bör musik behandlas som andra kollektiva varor: staten betalar och medborgarna får fri tillgång.
Årets nobelpris i litteratur ger upphov till en reflektion kring litterära priser, litteraturens rang och i förlängningen frågan om litteraturens relevans överhuvudtaget i samtiden. Goethes roman "Valfrändskap" är ett exempel på klassisk litteratur, ett verk som ännu säger oss något viktigt om vår tid - men vad?
Bilder av den modernistiske arkitekten såsom geni och kulturhjälte med särpräglade egenskaper för att tolka samhällsandan, målades under modernismens glansperiod upp. Arkitekten hade förmågor att förutse framtidens behov och skapa en arkitektur för den, att framlägga universella och en gång för alla givna lösningar. Men hur gick det, och är vi idag istället på väg framåt till dåtiden?
Hur ska det motiveras vilka skatter vi ska ha i Sverige? Naturligtvis kommer vi aldrig nå fullständig konsensus kring denna fråga. Denna diskussion leder som bekant ofta till upprörda känslor, vare sig man lutar åt vänster eller höger, och en konstruktiv approach som syftar till att hitta nya lösningar och analysmetoder är därför något som efterlyses. Det finns emellertid mer eller mindre tydliga sätt att förhålla sig till frågan på.
