Bild: stock.xchng

En förutsättning för överlevnad är någon slags försörjning. Det svenska samhället ställer upp i ganska många situationer. Om jag blir sjuk kan jag få pengar av staten, om jag blir arbetslös kan jag få a-kassa och har jag inte rätt till något på de övriga ställena kan jag få pengar från kommunen i form av socialbidrag. Min förenkling är provocerande grov. Det finns mängder med sjuka människor som inte får sjukpenning, arbetslösa som inte får a-kassa och folk utan pengar som blir nekade socialbidrag. Trots detta finns det en stark tro bland många av oss som bor här att det finns ett skyddsnät som kommer att fånga upp mig om jag skulle falla. Denna tro blir ibland så stark att det blir en övertro. Jag funderar inte så mycket på vilka skyldigheter jag har utan mer på mina rättigheter. För att få rätt till ovanstående ersättningar krävs det motprestationer. Jag måste själv ta reda på vilka de är om jag råkar illa ut – och helst innan dess. Men tänk om jag missar mina skyldigheter och därmed står utan pengar? Ska jag stå mitt kast och själv ta ansvar eller ska samhället trots allt komma till undsättning och rädda mig?

Vi behöver bara gå tillbaka hundra år, egentligen inte ens så länge, för att hitta ett helt annat Sverige. Då fick man se till att man försörjde sig. Om man inte kunde detta fick man i många fall förlita sig till omgivningens välgörenhet. Självklart var det många som for illa. För att svenskarna skulle få det lättare infördes en massa förbättringar under 1900-talet; barnbidrag och pension och föräldraförsäkring och allt vad det var. Det är en massa bra saker som vi självklart behöver fortfarande. Vi vaggades vi in i en trygghet där vi kanske fortfarande slumrar, samhället tar hand om mig vad som än händer i motsats till hur det var förr i världen.

Min mormor levde i det gamla samhället och jag i det nya. Hon var förtvivlad när hennes föräldrar bestämde att hon skulle arbeta på en gård för hon visste hur tungt arbete det skulle bli. Ändå fanns inte alternativet att tacka nej, för henne var det självklart att ta det arbete hon fick för att försörja sig. Jag däremot, var under en period arbetslös men sökte inte ALLA jobb. Visst sökte jag arbete så att Arbetsförmedlingen var nöjd och jag fick min a-kassa, men det fanns ju en hel del lediga jobb som jag säkert skulle kunna ha fått om jag bara sökt. Nu VILLE inte jag jobba med telefonförsäljning och då sökte jag inte sådana jobb. När jag sätter in det i ett större perspektiv undrar jag om det egentligen är rätt, ska samhället betala a-kassa till mig när jag faktiskt hade kunnat försörja mig själv?

Det är svårt att säga att individen ska ha det yttersta ansvaret. Det finns många människor som aldrig kunnat klara sin vardag utan hjälp, visst vill vi väl att samhället ska finnas där för oss då? Det blir ganska plumpt att tala om individens ansvar i det sammanhanget. Nu finns det ju faktiskt många som skulle kunna ta ansvar för sig själva. Låt oss säga att jag har ett arbete. Är jag som individ skyldig att se till att lägga undan inför eventuella sämre tider eller ska jag kunna lita på att samhället ställer upp om jag behöver det? Om jag exempelvis är ensamstående, arbetslös och sjuk är det kanske inte så lätt att lägga undan pengar. Viktigt i sammanhanget är det faktum att vi betalar skatt. Att betala skatt kan innebära att jag ska förvänta mig hjälp från samhället men att jag själv ansvarar för mitt liv, eller också kan det innebära att samhället därmed ansvarar för min existens. Det finns många om och men i båda fallen. För säkerhets skull ser jag till att spara under de perioder när jag har det bra ifall det skulle komma perioder när det blir sämre. Den dag det går riktigt illa hoppas jag att mina besparingar och samhället kan hjälpas åt att klara livhanken på mig.