2010-02-22 09:30

Lysande analys! Det ironiska i att man genom att konsumera just den senaste tekniken ska förstå vikten av att det inte bara är teknik som betyder något är slående.

Det är också intressant att det uppenbarligen bara går att kritisera det rådande teknikparadigmet "inifrån", dvs. man kan bara kritisera teknik genom annan teknik. Sigourney Weavers karaktär Dr. Grace Augustine yttrar nog den bästa kommentaren i filmen för att visa detta: "det är på riktigt, det är mätbart". Citaten är nog inte exakt (det är ett par veckor sedan jag såg filmen), men det illustrerar att något uppenbarligen måste vara MÄTBART för att vara VERKLIGT. Underligt. När blev det så?

2010-02-22 13:27

Demokritos (400-talet f.Kr.):
"Skenbar är färgen, skenbar är sötman, skenbar det bittra; verkliga är blott atomer och det tomma [...] Om man överskider det rätta måttet kan det behagligaste bli det obehagligaste".

2010-02-22 16:27

Ja, jag instämmer i att konflikten i filmen är mellan det moderna och det postmoderna. Tyvärr är det nog som du skriver att många i publiken som tyvärr missar detta.

2010-02-22 18:35

...vad jag ville säga med citatet var att det alltid funnits människor som tycks ha haft svårt att hantera det sorgearbete som mänskligheten alltid ägnat sig åt då hon inte lyckats uppnå allmakt över tillvaron, eller kunnat förhålla sig till det blinda, irrationella, förnuftslösa, eller icke mätbara. Man kapitulerar då, och avvisar det som inte faller inom "verklighetsmallen".

2010-02-22 18:41

Det bör sägas att jag inte sett filmen, varför måhända mitt infall att blanda mig i kanske landade fel.

2010-02-22 19:00

Eller, Fredrik, så vänds sorgen i rusig extas eller i vild glädje, eller i djup lycka över att världens gåtfullhet trots allt inte låter sig till fullo betvingas!

2010-02-22 19:21

Ja! Att sörja är att låsa fast sin energi vid det förlorade. Om eller när man lyckas dirigera om all den energi som man kanaliserar gentemot detta, så kastar man sig samtidigt i det okändas famn, och eggas av det som skrämmer och fascinerar en, skapar en rysning i själen, en passion, väcker en vitalt bejakande känsla av försvar till liv inom sig.

2010-02-22 22:54

Adam: Om citatet är i närheten av vad som faktiskt sägs, pekar implikationen åt det andra hållet. Något som är mätbart är på riktigt. Därmed inget sagt om huruvida icke mätbara saker är verkliga.

Men _är_ de det? :-)

2010-02-22 23:57

Joakim: Helt sant att implikationen går åt det hållet. Det är dock talande att det förväntas ge extra tyngd åt hur verkligt något är om det också är mätbart. Det insinueras att det inte hade varit verkligt om det inte hade varit mätbart, vilket för mig verkar befängt. Det finns så många saker som bör betraktas som verkliga även om de inte är mätbara. Tankar, känslor, idéer, estetiska värden, planer, förhoppningar, relationer, osv., är exempel på sådana saker.

2010-02-23 23:47

Jag håller delvis, men bara delvis, med dig. Påståendet att omätbara saker inte existerar är mycket tveksamt. Det kan ju mycket väl vara så att våra mätinstrument har för dålig precision, eller att ingen ännu kommit på hur man ska göra för att mäta.

Däremot tycker jag att det är rimligt att mätbarhet betraktas som ett argument för existens. Tänk dig ett fenomen som påstås existera, men som du inte själv kan uppfatta. Visst är det lättare att tro att detta fenomen existerar om det visar sig att det är mätbart (i betydelsen att man på något sätt kan erhålla reproducerbara mätvärden, som bäst förklaras av fenomenet i fråga)?

Tror du på existensen av svarta hål? Magnetism? Kvarkar? Elallergi? Varför/varför inte?

2010-02-24 10:12

Joakim, jag berörde precis detta problem i ett inlägg på min blogg, "De stora vågorna": http://www.jonwittrock.blogspot.com/

Problemet är vilken status som skall tillmätas det för tillfället mätbara (som du säger i sig delvis en arbiträr konsekvens av både teorier och instrument) och vilken status som skall tillmätas mänsklig, traderad erfarenhet, även om denna berör det som för tillfället inte kan mätas.

Ett minst sagt svårt dilemma!

2010-02-24 10:41

"Intet objekt utan subjekt är en sanning som för alltid omöjliggör materialism. Solar och planeter utan ett öga som ser dem och ett förstånd som uppfattar dem låta sig visserligen sägas med ord, men de orden äro för intellektet ett sideroxylon. Visserligen tvingar oss kausalitetslagen och naturforskningen till det säkra antagandet, att materien i tiden genomgått en serie av tillstånd, från lägre och råare till högre - att djuren funnits tidigare än människan, fiskarna tidigare än lantdjuren, växterna tidigare än alla djur, det anorganiska tidigare än allt organiskt, och att den ursprungliga massan således måst genomlöpa en lång serie av förändringar innan det första ögat kunde öppna sig. Men av detta första öppnade öga, om det också endast vore ett insektsöga, blir dock hela världens tillvaro beroende - och därav så beroende som av den kunskapens nödvändiga förmedlare, för vilken och i vilken världen ensamt är och utan vilken den inte ens kan tänkas. Ty världen är helt enkelt föreställning och som sådan behöver den det förnimmande subjektet såsom världsexistensens bärare."

Således, våran åskådningsform (tid, rum och kausalitet) sätter ramarna för vad som kan uppfattas eller föreställas av "utsidan". En ensidig materialistisk syn på tillvaron blir ju oerhört torr och falsk. Världen är mycket större än så.

2010-02-24 11:59

Vi kan inte stiga ner i en och samma flod två gånger, menade Herakleitos, d v s ingenting ”är”, utan allting ”blir”. Även t ex ett berg uppstår, och eroderas sedan sakteligen ner. Att vi ser det såsom beständigt i någon mån har ju att göra med just vårat medvetandes beskaffenhet, vårat förhållande till just tiden och rummet.

Vad jag menar är att vi bör påbörja vårat spörjande någon annanstans, lämpligen genom att ställa oss frågan: vad är egentligen existens?

2010-02-24 12:19

Fredrik, det är ju Heideggers hela projekt, att ställa varafrågan på nytt.

Men det är långtifrån självklart hur det där flodfragmentet skall tolkas. Du antyder ändå ett sorts kausalt-kronologiskt tillblivande. Men kanske kan vi också säga att världen alltid blir till i ögonblicket?

2010-02-24 13:08

Jag är, som du vet, inte insatt i Heidegger, varför jag inte kan möta dig just där.

Nej, jag antyder inte ett kausalt kronologiskt tillblivande, jag menar att den materiella världen genomlöper serier, som uppenbarar sig i våran föreställning. Så långt kan man allstå tro att jag här avser lyfta fram ett kausalt och kronologiskt tillblivande, vilket våran åskådning ger oss för handen då vi förnimmer och erfar den materiella världen. Tyvärr är ett sådant synsätt otillräckligt, jag menar att vi måste gå bortom tiden, rummet och de kausala orsakssammanhangen, vi måste tänka ”det syfteslösa”. Detta då denna process av tillblivande och nedbrytande pågår i oändlighet, utan att vi kan fatta varför med hjälp av förnuftet; det finns liksom inget rationellt i sig i detta, någon yttersta orsak, utan förr eller senare hamnar vi, tror jag, i vad vi kan kalla för grundens grundlösa grund. Vad vi däremot kan säga är som sagt att det finns en strävan utan rationell grund, något som ”är”, även bortom våran åskådning, men även i den i form av föreställningen. Vårat medvetande och intellekt tvingar oss till dualism, som jag ser det. Heidegger skulle väl, av vad jag förstår (trots min kunskapslucka här), aldrig acceptera ett sådant förhållningssätt. Jag vet inte om jag lyckas begripliggöra mig. Vi lever både i världen, och bortom den.

2010-02-24 18:22

Vad är den "materiella" världen? Och vilken sorts dualism "tvingar oss" medvetandet?

2010-02-24 18:44

Med den materiella världen syftar jag på den fysiska världen som vi erfar genom vår föreställning. Jag är återigen inne på samma dualism som inom en del andra diskussioner här på forumet.

Eller för att säga det i klartext: Världen är vilja OCH föreställning :)

2010-02-24 19:25

..eller, för att mer anknyta till den diskussion som fördes ovan; vi kan tala om en instrumentell form av kunskap, och en kontemplativ.

2010-02-24 19:28

Jag tycker det blir för grovhugget: antingen instrumentellt eller kontemplativt, antingen "immanent" materiellt eller en föreställning om en "transcendent" vilja.

Det finns mycket som inte stämmer in på en sådan tudelning, som Husserl och Heidegger tar upp.

2010-02-24 20:10

Jo, den inställningen är nog den vanligaste, men jag tycker nästan det känns tvärtom; blir det inte ännu mera grovhugget om man sluter sig till det totala förnuftets tradition? Jag vet inte riktigt hur Heidegger och Husserl ställer sig här, men utveckla gärna.

Schopenhauer menar väl att den instrumentella kunskapen är intressebehäftad, och tjänar viljan, makten, medan den kontemplativa snarare är intresselös, skådande, objektiv. Men det var kanske så du också menade i din invänding?

2010-02-24 20:42

Kanske frågorna är för stora för att kunna hantera här i kommentarsfunktionen på Audita, jag inser det.

2010-02-25 08:21

Jo men Fredkrik, jag tycker ändå att du antyder att vi antingen har ett kausalt förhållningssätt i vår föreställning, eller en föreställning om någonting bortom denna kausala, materiella värld. Men det finnns ju så mycket mer även inom föreställningsvärlden. Risken med en sådan dualism du talar om är just att vi håller oss med en alltför torftig fenomenologi, en alltför torftig bild av just världen som föreställning.

Vad gäller världen som vilja: jag hör inte till dem som utan vidare avvisar spekulativa utkast kring det "transcendenta" o.dyl., däremot undrar jag vad vi vinner på att döpa om Kants "noumen" till "vilja"?

Utveckla gärna, för jag är inte alls hemma på Schopenhauer. Men jag tror att han utgår just från Kants grunddistinktion, gör han inte, men kallar fenomenvärlden "världen som föreställning" och noumen "världen som vilja". Men, som sagt, vad är egentligen fördelen här, gentemot Kant?

Det Husserl gör är ju just att försöka utveckla "världen som föreställning" eller fenomenvärlden genom fenomenologin, dvs utveckla en mycket mer sofistikerad förståelse av hur världen framträder för oss som "föreställning" eller "fenomen". Man kan säga att Heidegger i vissa avseenden sedan ytterligare fortsätter på det spåret.

2010-02-25 10:09

Jon, ungefär så här uppfattar jag det: Schopenhauer menar att vi faktiskt kan veta något om ”tinget i sig”, till skillnad från Kant. Om subjektet släcks ut, det föreställande väsendet, den åskådandes åskådning, så försvinner följdriktigt just föreställningen. Dock, viljan finns kvar, och ”tinget i sig” ÄR vilja. Våra föreställningar är det sätt på viljet viljan fenomenaliseras eller manifesteras inför oss, ”Mayas slöja”, dess utsida. Men det finns också ett innersta väsen, ”vilja”. Schopenhauer tänker sig väl att vi genom en analogi kan få kunskap om detta innersta väsen. Ta t ex det här med vår egen kropp, som dels är medelbar, bara ett objekt bland andra objekt för oss, viljan objektiverad, samtidigt som den dels är omedelbar inifrån genom viljan: emotioner, drifter, begär. Den egna kroppen är allstå både föreställning och väsen, en insida som är en dunkel blind strävan eller instinkt, utan mål och gränser, en vilja, kärnan i varje företeelse, och en utsida sedd genom sinnlighetens former (tid och rum) och förståndet (kausaliteten). Tänk t ex ett mäktigt hav som störtar emot klippmassorna, en tydlig strävan eller kraftansträngning, en rörelse. Således tänker han sig att varje företeelse har en insida som är vilja, vare sig det handlar om organismernas blinda strävan, eller andra ”blinda” naturkrafter såsom magnetism, gravitation osv. Denna analogi måste man allstå köpa. För egen del ser jag den bara som ett av flera eggande möjliga sätt att se på världen, bör väl sägas. Förnuftet, eller den instrumentella kunskapen, blir bara till viljans tjänare, således.

Jag tror att Husserls och senare Heideggers fenomenologi är mer sofistikerad, som du skriver, men vad jag förstår så exkluderar han helt ”världen som vilja” eller metafysiken?

2010-02-25 12:18

Fredrik, om Schopenhauer menar att noumen består av en sorts dunkel "vilja" är ju frågan hur den viljan förhåller sig till vår egen "vilja" som enskilda, och drivna av drifter. En tanke som här ter sig naturlig för mig är att den kosmiska "noumen-viljan" eller transcendenta viljan i så fall står i ett spänningsförhållande till vår egen vilja som enskilda driftsvarelser: således når vi den genom att gå emot den egna viljan. Det är väl så många religiösa tänkare har resonerat, och om Schopenhauer säger så är han inte så väldigt originell. Om han däremot hävdar att vi kommer närmare den kosmisa viljan genom att leva ut vår egen vilja som enskilda driftsvarelser är han förvisso originell, men samtidigt orimlig; det finns i mina ögon inte mycket som talar för att det skulle vara så.

Om han intar den förra ståndpunkten har han väl inte rört sig sådär väldigt långt ifrån Kant egentligen? Om han intar den senare ståndpunkten förefaller han mig orimlig. Varför skulle jag komma närmare en våg genom att vara så mycket människa som möjligt? Varför skulle jag komma närmare någonting holistiskt genom att bejaka min egen partikulära drift?

2010-02-25 13:38

Jon, jag tror inte han menar att ”viljan i sig” är dunkel, snarare ren och klar, utan snarare är det så att den framstår såsom dunkel då den ses genom våran föreställning (men det var nog så du menade). Viljan, eller ”urviljan”, är inte ”egen”, utan ”en enda”, och inte heller mångfaldig, eftersom den existerar bortom tid och rum, bortom ”principium individuationis”, skulle han mena. Han inrättar här en distinktion, den mellan vilja ”in concreto”, förnimmelsen av den egna företeelsens innersta väsen uppenbarade i den egna föreställningen, vilken vi kanaliserar och genom vilken vi nyttjar våran instrumentella kunskap för att tjäna, för att överlägga handlingar. Däremot, vilja ”in abstracto” får vi kunskap om på kontemplativ väg (om jag tolkar det rätt), vid ett intresselöst betraktande av viljeobjektivationens olika grader och manifestationer (en sorts ”visdom” snarare än ”kunskap”, som ofta ibland också kan bestå av resignation). Individen är inte viljan som ting i sig, utan enbart viljans manifestation, av vilken den senare är determinerad och inlemmat i fenomenets form, inom ramarna för grundens lag. Här kan man väl dock säga att han är lite rigid. Men alltså: mångfalden ses som omedelbart betingad av tid och rum, vilken ”uppenbarar sig lika mycket i en ek som i miljoner; men deras mångfaldigande i rum och tid har ingen betydelse med hänsyn till viljan, endast med hänsyn till mängden av de i rum och tid förnimmade och själva däri mångfaldigade och spridda individerna, vilken mängd återigen endast vidkommer viljans företeelse, ej henne själv.”

Ja, visst slits vi emellan vad du benämner den kosmiska "noumen-viljan”, den vi känner oss manade eller pockade att tjäna, och de retningar eller hinder som vi möter i den fenomenella världen; men då har vi kommit till den diskussion som vi haft här på forumet tidigare, den om viljan tvedräkt med sig själv. Schopenhauer är ju här, vilket du noterar, väldigt influerad av österländskt tänkande, i synnerhet upanishaderna, då han menar att enda sättet att slippa lidande är att sträva efter negering, eller viljans utslocknande. På denna punkt gör ju Nietzsche ett motsatt ställningstagande, vänder sig mot Schopenhauer, och pläderar för en viljornas kamp, striden. Även om Schopenhauer i teorin inte gjorde detta, så tycks han ha agerat annorlunda i praktiken, eller som Nietzsche skriver om honom,; han ”hade ett behov av fiender för att riktigt trivas; han älskade de ilskna, gallsprängda, svartgröna orden; han vredgades för vredens egen skull, av passion; han skulle blivit sjuk, blivit pessimist (det var han nämligen inte, hur gärna han än ville vara det!) utan fiender, utan Hegel, kvinnan, sinnligheten och hela denna ´vilja till liv´, till tillvaro […] Fienderna höll honom kvar, hans fiender lockade honom ständigt på nytt att fortsätta vidare, vreden var för honom, liksom för de antika cynikerna, en lisa, en vederkvickelse – hans vila, hans skadestånd, hans remedium mot äcklet, hans lycka!”

2010-02-25 14:38

Fredrik, jag tycker en viktig distinktion hamnar lite i skymundan här; Nietzsche var inte emot askes, och en aristokratisk etik, som omfattar striden med andra som någonting positivt, brukar i regel förutsätta, inte utesluta, också en strid med den egna driften.

Du talar om att vi slits mellan en kosmisk vilja och de hinder denna möter i fenomenvärlden; men jag talar om att vi slits mellan två viljor inom oss, alldeles oavsett hur vi sedan handlar i den "yttre" världen som föreställning.

Därför menade jag att vi kanske skall tala om stridande viljor, eller om viljans strid om driften, alldeles oavsett hur vi sedan väljer att agera, om vi försöker inta ett aristokratiskt eller ett mer genomgående "altruistiskt" förhållningssätt.

Det är alltså två olika strider vi talar om här. Nietzsche talar ibland positivt om den yttre striden, men det innebär inte alls någon oproblematisk driftsutlevelse, tvärtom! Det var precis det jag ville åt i mitt föregående inlägg.

2010-02-25 14:54

Vem har sagt att driftsutlevelsen skulle vara oproblematisk? Vem utesluter en strid med den egna driften? Vem har sagt att vi inte talar om två viljor som vi slits mellan inom oss?

För mig framstår det snarare som om vi egentligen talar om precis samma sak.

2010-02-25 15:16

Jag ställer frågan igen: VILKEN vilja är det som skall bli föremål för "viljans utslocknande"? Och på vilket sätt gör Nietzsche i så fall ett "motsatt ställningstagande"?

En vanlig tanke, och inte bara inom "österländsk" utan också inom "västerländsk" religiositet är ungefär denna: genom att gå emot vår enskilda vilja eller drift öppnar vi upp oss för en kosmisk eller gudomlig vilja att verka i och genom oss.

Det är alltså den enskilda driften askesen vänder sig emot, för att så låta den kosmiska eller gudomliga viljan verka. Är det så Schopenhauer menar? Eller menar han snarare att min partikulära drift på något sätt ändå är direkt förbunden med den kosmiska; så om jag går emot den egna driften går jag också emot den kosmiska viljan eller driften, som är odifferentierad; "viljans utslocknande". Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilket.

2010-02-25 16:18

Vadå ”vilken vilja”? Vår benägenhet att följa våra driftimpulser och begär; livsviljan. Den diskussionen förde vi under den artikel jag skrev om Schopenhauer och Freud, vilken jag hänvisade till här ovan. Behöver det vara svårare än så? Den ”partikulära driften" är, enligt ovan, förbunden med ”den kosmiska” (ja, ”urviljan” kort och gott). Man ska inte ”gå emot” den, utan genom insikter försöka lyfta sig över den eftersom den orsakar lidande i ett ständigt blint jagande. Allstå försöka uppnå, om än bara temporär frigörelse, från viljan, och istället inta en kontemplativ estetisk betraktelse av det vansinniga skådespelet eller livet. Schopenhauer ville på så sätt förneka livsviljan , men Nietzsche istället säga ja till den. Nietzsches idéer om viljan till makt har sina rötter hos Schopenhauer, som menar att förnuftet står i viljans tjänst. Nietzsche skrev själv ”Jag förstod att min instinkt gick i motsatt riktning från Schopenhauers – mot ett rättfärdigande av livet, till och med i dess mest förfärliga, tvetydiga och lögnaktiga former; Dionysiskt var min formel för detta”. Båda intar en hållning vari livet i många avseenden är förfärligt, men Nietzsche accepterar det. Såldes; Schopenhauer är nihilist, Nietzsche mer bejakande till livet.

2010-02-25 16:41

Men Fredrik, om "urviljan" är samma sak som "begäret" hos den enskilde, och om båda dessa ÄR den ultimata verkligheten, hur skulle de kunna "utslockna" eller "gås emot"? Den ultimata verkligheten kan väl inte fås att "utslockna"? Då vore den ju ingen ultimat verklighet...Om jag vägrar att äta en glasstrut så släcker jag alltså ut "noumen", den yttersta verkligheten bortom människans förnimmelser? Det låter ju helt orimligt.

Eller har jag helt missförstått?

Nietzsche går emot Schopenhauers pessimism, däremot inte askes (att tygla drifterna). Det är inte nödvändigtvis samma sak, vilket jag redan påpekat.

Just det! "Den 'partikulära driften' är...förbunden med 'den kosmiska'..." Ja det är ju precis det som verkar så konstigt hos Schopenhauer. Där går han väl snarast emot Upanishaderna, och en hel andra religiösa tänkare, på ett mycket, mycket märkligt sätt...en minst sagt konstig glidning, tycker jag.

2010-02-25 16:57

Du får ursäkta mina fortsatta frågor, men jag kan verkligen inte Schopenhauer...jag har lite svårt just för de här glidningarna...om jag känner inom mig att jag vill ha en glass har jag alltså kontakt med noumen; om jag ser en glass framför mig lever jag i en illusion? Varför?

2010-02-25 17:01

Eller för att uttrycka det lite drastiskt: den yttersta verkligheten bortom alla illusioner, universums yttersta grund bortom tid och rum, vill väldigt gärna ha en glass - är det korrekt uppfattat?

2010-02-25 17:48

Nej, men en strävan efter dess utslocknande behöver ju inte innebära att man faktiskt lyckas utplåna livet, utan kanske snarare göra det lite drägligare (men det är ju Schopenhauers hållning, vilken nog inte så många är beredda att sluta upp kring).

Jag förstår inte vad du menar med att ”gå emot” urviljan. Ska man gå ut och försöka stoppa en våg, eller försöka hindra ett berg från att erodera, eller försöka upphäva magnetismen? Absurt i sådant fall.

Och det här med glassen. Schopenhauer skulle väl mena att om du äter upp glassen, så upphävs inte ditt begär, utan mycket snart riktas känslan av brist och begär emot något annat objekt, och sedan ytterligare något annat, osv. Kroppen är viljans fenomen, objektiverad, konkret vilja, som påverkas av ”retningar”. Ett jagande, som aldrig upphör, helt enkelt, tar vid och verkar livet igenom. Viljan är till sin natur hungrig, och tär alltid på sig själv. Jag förstår inte vad det är som förbryllar dig, uppriktigt sagt, men kontakta någon expert på Schopenhauer för att reda ut de förvirrade tankarna, är min rekommendation. Jag kan nog inte tillföra mer här nu.

Nietzsche kan du mycket bättre än jag, spor jag.

2010-02-25 18:05

Nåväl, vi får väl sätta punkt här, om du inte vill diskutera detta vidare. Dock: att stoppa en våg är väl inte alls absurt? Eller att förhindra erosion? Det är ju aktiviteter människor har hållit på med under hela historien. Det är till exempel därför man bygger vågbrytare och odlar i terasser.

Men om "viljan" är den yttersta verkligheten förstår jag faktiskt fortfarande inte hur jag kan få den att "utslockna" för det synes mig som om det skulle innebära att världen självt utslocknar.

Alltså kan vi inte, om jag förstår det här resonemanget rätt, få viljan att utslockna och om det är omöjligt förstår jag inte ens varför vi skulle försöka.

Att bygga vågbrytare däremot framstår då som långt förnuftigare.

Eller missar jag någonting, som sagt? Ursäkta i så fall, kan som sagt inte Schopenhauer. Men vi kan sätta punkt här så länge.

2010-02-25 18:15

Att förhindra all erosion, även om man möjligen kan sätta ett litet skyddande när över den egna knallen på täppan, blir nog ett svårt företag. Och att stoppa en våg går väl an, men att stoppa alla vågor under alla tider tror jag kan bli lite svårt. Dessutom förstår jag inte meningen alls med detta, för jag kan inte se att det skulle lindra det personliga lidandet, alltså upphäva den egna smärtan. Och det var det vi talade om, ”urviljan” går aldrig att upphäva.

Nu kan vi sätta punkt.

2010-02-25 18:31

Det kan vi göra. Bara en sista fråga: om alltså "urviljan" inte går att upphäva, vilken vilja är det som skall "utslockna"? För jag förstod det som att urviljan i grunden var densamma som den egna viljan...det är det som har förvirrat mig hela tiden. Och om urviljan inte kan upphävas, och är densamma som min egen vilja...vilken vilja är det som skall "utslockna"?

2010-02-25 18:49

Ungefär så här: det egna jaget kan inte upphäva universums drivfjäder, däremot kan man försöka förhålla sig till de impulser därur som yttrar sig i en själv, och då i Schopenhauers fall välja att förneka dem, för att på så sätt undslippa den begärets hetsjakt som aldrig tar slut i livet, för att i stället höja sig däröver och betrakta det förnuftslösa virrvarr av dårskap och lidande som utspelar sig i samhället. Istället för att söka emancipation genom förnuftet, väljer han allstå en annan väg, menar sig lyfta fram ett annat alternativ.

2010-02-25 18:57

Det är alltså filmen Avatar vi diskuterar, om någon missat det. :)

2010-02-25 19:37

Fredrik, det har du ju faktiskt rätt i...

2010-02-26 10:30

Hej,
Nu har jag läst din text. Jag håller med dig om din tolkning men tror ej att dikotomin natur-teknik därmed behöver uteslutas ur analysen. Det postmoderna svämmar ju över av primitivism.

Jag har ej följt debatten så jag kanske nämner det redan uppenbara men själv tänkte jag främst på förhållandet naturvetenskap och militär och på förhållandet krigare och soldat. Naturvetenskapen och militärmakten är två maktpoler som betraktas som hopplöst föråldrade på grund av sin avsaknad av andlighet och sin tilltro till rationalitet. De är rotade i det där typiskt mekaniska modernitetstänket. Militärmakten drabbas dessutom av skandaler titt som tätt för att de inte kan hålla pli på sina soldater, eller åtminstone dölja för allmänheten vad de pysslar med i fängelser långt borta. Samtidigt är krigsmakten och naturvetenskapen postmodernitetens främsta problemlösare och spjutspetsar in i det som kan tänkas komma därefter. Av detta skäl har de en smula schizofren status. Vi lever i en ny, mysko värld med märkliga, diffusa hot överallt. Naturvetenskapen och krigsmakten betraktas i regel som de enda krafter som förmår rädda vår värld från alla de problem, inbillade och verkliga, som sköljer över oss. Men de tycks sakna de den där postmoderna nyckeln. (Är det den som dyker upp i Mullholland Drive? )

Det är typiskt att frälsaren i filmen är en soldat som sen förvandlas till en krigare. Naturvetaren är så inkörd i sina gamla vanliga spår och kan inte ta emot ny kunskap (hans/hennes ”bägare är full”) och penetrera de främmande jaktmarkerna. Skurken, generalen (eller vad han nu har för status) blir direkt skadad ute i fält och ser löjligt klumpig ut i sin robot-outfit. Men det är alltjämnt varelserna från himlen som tar makten i slutändan. Den överlämnas inte till ”the natives”. För att lyckas med detta krävs en ny sorts människa och en ny typ av soldat, en soldat som gradvis förvandlas till en krigare. Vad har en krigare för egenskaper som soldaten saknar? Han har bland annat ett helt annat moraliskt ansvar för samhällets integration. Han har sin krigarstatus inristad i sin person. Han är inte som soldaten som förväntas kunna kliva in och ut ur i sin roll lika lätt som han hoppar in och ut ur sin krigarrobot. Hjälten misslyckas också med sitt militära uppdrag i sitt pendlande mellan världar. Han måste inlemma sina underordnade, bli en del av dem. Samtidigt är han "in charge".
Urinvånarnas flygteknik illustrerar väl denna typ av kontroll och makt, kärleksfull och brutal på en och samma gång!

Jag tror filmen lika mycket speglar västs noja över global avahegemonisering. Hur ska man göra om man vill bibehålla kontroll och dominans över BLÅ (inte bruna) personer? Naturvetenskapen saknar stake (typiskt, typiskt att det är en kvinna i styrande position bland forskarna) och är för mossig. Militärmakten är för stolpig, typiskt manlig och gammalmodig. Ambitionen att få dessa områden att samarbeta verkar vara svårt. Att bara vara postmodernt flexibel och kunna pendla mellan roller och världar (vilket länge varit idealet) verkar visst inte heller riktigt räcka. Man måste genomgå en verklig metamorfos. Alltså behövs en ny man, en krigare som kan flyga turuk maktu.

Efter att jag skrivit ner mina tankar kring detta googlade jag soldat och krigare och såg att den amerikanska militären nyss haft en mässa i New York om den framtida, amerikanska soldaten. Soldaten år 2020 förväntas transformeras till en sorts ”rymdkrigare” som är uppkopplad till ett i stort, holistiskt nätverk av ”vapen, hälsa och information om uppdraget […] Soldaten är en del i ett stort interaktivt system, där olika enheter enkelt kan dela information med varandra eller från fordon på helt andra platser, som exempelvis aktuella bilder från flygplan eller satelliter.” (http://www.idg.se/2.2370/1.220577/har-ar-framtidens-soldat--en-uppkopplad-krigare)

2010-02-26 11:28

"Filosofin tar slut i den samtida tidsåldern. Den har funnit sin ort i den socialt handlande människans vetenskaplighet. Men grunddraget hos denna vetenskaplighet är dess cybernetiska, det vill säga tekniska, karaktär [...] Filosofins slut visar sig som en triumf för den reglerbara organiseringen av en vetenskaplig-teknisk värld och en samhällsordning som är avpassad till denna värld. Filosofins slut innebär: begynnelsen av den världscivilisation som grundats på det västerländskt-europeiska tänkandet."

(Heidegger, "Filosofins slut och tänkandets uppgift")

Tack för din intressanta analys! Både militären och naturvetenskapen hör till det hårda, det Heidegger kallar "Machenschaft". Mot detta ställs så modernitetens "mjukare" sida, det Heidegger kallar "Erlebnis": en jakt på intensiva upplevelser och jagupplösning. Och båda dessa möts i den tekniska värld vars ideal är ett enormt nätverk av flexibla, utbytbara, totalt integrerade enheter.

Vår värld. Som Heidegger beskrev den redan på 1930-talet, i "Beiträge zur Philosophie". Ett verk som inte publicerades förrän 1989, efter H:s död. Det är lite synd, för om västerländska intellektuella hade satt sig in i den senare Heidegger hade de kanske inte med samma entusiasm behövt oscillera mellan "modernt" och "postmodernt", inte behövt tröska igenom samma tröttsamma debatter i återkommande tioårscykler...inte på samma naiva sätt trott att modernitetens "hårda" problem kan mötas med "upplösta subjekt", en "schizoid" begärsutlevelse, eller "förförelsens" lekar...dessa alternativ, som lanserats av franska tänkare (är jag orättvis här?) är i själva verket inte ett dugg "frigörande": tvärtom, de låter bara tekniken fortlöpa ännu smidigare än innan. Vad jag kan se har "postmodernismen" (om jag får generalisera, men det måste man ibland, annars blir världen obegripligt nominalistisk) inte inneburit ett brott med det moderna. Inte heller har "upplevelser" förmått ersätta materiell konsumtion. Snarare har den allt hårdare, allt mer obegränsade maskinella integreringen av världen framtvingat en mjukare sida, som låter den hårdare fortgå ännu skoningslösare.

När modernitetens rationella, tekniska sida på 60-talet hade slagit sönder alla kvarvarande buffertar - triviala svenska exempel: kommunreformer, miljonprogrammet, strukturomvandligen inom näringslivet och offentliga sektorn - var vi helt enkelt tvungna att uppfinna "postmodernismen" för att göra detta uthärdligt. Och precis som Adorno och Heidegger förutsåg: den tidiga modernitetens hårda subjekt ersätts av ett narcissistiskt babblande post-subjekt, en fragmentiserad "Ich-Schwäche" i en ohämmad jakt på omedelbar, fragmenterad utlevelse. Som naturligtvis samtidigt integreras effektivare än någonsin i ett obevekligt tekniskt-maskinellt ramverk.

Ibland undrar jag varför folk inte läser Heidegger och Adorno först, innan de kastar sig ut i "post-strukturalistiska" spekulationer, eller än mer hårdnackat försvarar en mer klassiskt "modern" syn på "vetenskap och förnuft", som numera yttrar sig i "pragmatism" och "post-analytisk" filosofi.

Väst förlorar inte sin hegemoni till folk med blå svansar som bor i djungeln. Väst förlorar sin hegemoni eftersom blåsvansarna har lärt sig att bygga lika effektiva maskiner som vi. Och snart lär dom sig också att tillhandahålla lika effektiv skräpeskapism som USA. Och DÅ är det slut på Västs hegemoni. Det innebär inte alls i någon djupare mening några "multipla moderniteter". Jag har tagit del av det argumentet. Jag har varit i Peking. Jag har sett Kinas modernisering, liksom Japans. Visst dricker man grönt te och visst inviger japanerna kärnkraftverk med Shinto-präster. Men fundamentalt sett är den tekniska logiken densamma över hela den globaliserade världen EFTERSOM DEN FUNGERAR.

Vilken är då den "post-moderna" nyckeln? Jag tror det är den "fömoderna" nyckel som är grunden till alla världsreligionerna, och som alla de centrala tänkarna under 1900-talet nådde fram till, oavsett om de som Wittgenstein var "analytiska" eller som Heidegger "kontinentala". Nyckel är: människans erfarenhet av världen är fundamentalt sammanlänkad med hennes begär och vice versa. Världen är inte "given", den "ges". Och sättet den ges på är beroende av, ömsesidigt beroende av, hennes egen hållning, i förhållande till hennes drift, hennes begär.

Det är den helt centrala insikten. Samma hemlighet som förvaltas av mysterierna, av världsreligionerna, av shamanerna, av de stora filosoferna...

Den enda vägen ut är vägen inåt: till samma plats, samma ort, som både Heidegger och Wittgenstein söker visa: den ort där begär och erfarenhet möts, där världen konstitueras för oss: antingen som under, eller som en mörk och skrämmande plats, eller som en uppsättning resurser.

Machenschaft och Erlebnis, ljusning och ovärld, heligt och profant, språkspel och under...

Orten för filosofins början och för dess slut, som Heidegger sade.

2010-02-26 12:31

Ok, men menar du att jag bör läsa Heidegger innan jag analyserar Avatar då? I så fall blir det ju lite begränsat för att det skall vara ett passande formum för min del.

2010-02-26 12:42

Jag vill också tillägga att jag inte menar någon existreande avhegemonisering utan snarare upplevelsen av globala, diffusa, inbillade och verkliga hot. Men jag håller med i stort.

2010-02-26 12:57

Nej inte alls. Min kommentar var inte direkt riktad mot din, snarare en vidareutveckling av både det jag sade i artikeln och din kommentar. Jag tolkade dig så att du aktualiserar en (kanske "nietzscheansk") tanke, att soldaten måste bli en krigare, en ny människa (en övermänniska?). Jag tänker då att Nietzsche här kanske till och med löper samman med de frågar jag tog upp angående Adorno och Heidegger: vad kommer efter det moderna subjektet och det postmoderna post-subjektet? Och här tror jag vi måste ställa oss frågan om viljan och driften. Om vi tänker oss att globaliseringen är rotad i människans drifter (till kontroll, närvaro, men en samtidigt motdrift till jagupplösning och en helt annan sorts närvaro), hur kan då din nya krigare tänkas se ut?

Ett alternativ är att driva det hela längre, som du säger, en amerikansk "supersoldat". Ett annat alternativ är att söka gå till botten med hela den driftslogik som underligger splittringen i å ena sidan teknisk kontroll, å andra sidan jakten på kickar och upplösning av kontrollen.

Och här hamnar vi direkt i shamanernas, religonernas, mystikernas och de stora tänkarnas hemvist.

2010-02-26 13:40

Jag vill också tillägga att jag inte menar någon existreande avhegemonisering utan snarare upplevelsen av globala, diffusa, inbillade och verkliga hot. Men jag håller med i stort.

2010-05-16 01:38

Till Jon Wittrock
Avatar är en lysande film som i grund och botten handlar om Irak krigets konflikter där amerikanarna utan att de bett om lov tar den irakiska oljan från folket, det är detta som symboliseraras i Avatar genom att människorna vill ta alla mineraler ur det sk magiska berget kring foten av livsträdet som Avatarerna lever och gömmer sig i undan människorna.

2010-05-16 03:56

Ja du Pelle Svanslös... Man kan lätt gripas av 3D-effekterna i detta suggestiva Hollywood-drama, men menar du på fullt allvar att amerikanska producenter skulle bry sig om att skildra en oljekonflikt? Hade det varit Michael Moore som stod bakom kameran skulle man möjligen kunna tolka filmen på det sätt du gör, men nu råkar det vara ett kommersiellt underhållningsprojekt som inte vill så särskilt mycket mer än att du ska sjunka ner i biofåtöljen, käka några popcorn till and have a really good time. Att vidare analysera den här filmen skulle kunna vara ett projekt för Mitthögskolan... Jag glömde bort filmen sekunden efter att jag klivit ut från biografen.

2010-05-16 09:22

Pelle,


du har naturligtvis rätt. Tänk att jag alltid skall krånga till allting...

Tack för förklaringen!

2010-05-16 23:07

Till Tove Kaminski

Va, nu håller du dig inte till ämnet, vad menar du med att Avatar borde vara ett projekt för Mitthögskolan, anar jag arrogant elitism i backspeglen?? Dessutom har jag studerat vid Stockholms universitet, men det har inget med saken att göra... NU TILL ÄMNET:) : Hur insatt i filmbranchen är du och hur mkt har du läst om filmen avatar innnan du satte dig i biografstolen, jag hade läst på en hel del innan jag såg filmen och skulle inte ha sett den om det inte var för att den hade undertoner av pikar gentemot okkupationen av Irak och hur dessa människar faktiskt i verkligheten känner sig som inkräktare i sitt eget land med utländska soldater som dikterar för dem exact vad de skall göra och ej göra. Uppbyggnaden av Irak har aldrig påbörjats och det har inte heller på ngt sätt skett några större försök till att styra upp de glödande inre konflikterna i landet.

2010-05-16 23:13

Till Jon Wittrock..

Hm en filosof som ger sig utan att diskutera, det verkar lite konstigt...

2010-05-16 23:38

Haha, men jag har lite svårt att ta dig på allvar...men låt gå då...en vanlig princip när vi tolkar konst är att konstskaparen inte har monopol på tolkningen. Nu vet jag inte vad Cameron själv har tänkt men har svårt att tro att det hela skulle vara enbart en symbol för Irakkriget. Men även om regissören själv faktiskt hade tyckt det spelar det inte så stor roll för min del.

Har för mig att jag läst att han inte menade så, så då är det DIN syn. Filmen är ju ingen dokumentär om Irak utan fiktion; nu kan vi som tolkar filmen välja att se fiktionen som SYMBOLISK.

Det betyder att de fiktiva, påhittade, varelserna, tingen, platserna, osv i filmen kan ses som symboler för någonting i vår egen värld. Det är på det sättet du har valt att tolka filmen.

Din tolkning, som bygger på en syn på Irakkriget som vissa skulle kalla ensidig, kan faktiskt ses som en möjlig variant av min tolkning. Jag citerar min artikel:

"På så sätt verkar filmen spegla de faktiska konflikter som uppstått överallt i vår egen värld, där giriga västerlänningar och andra som adopterat en härsklysten teknikmani i jakten på kortsiktig vinst hänsynslöst slagit sönder allt som kommit i deras väg och dödat miljontals människor i processen."

Men filmen anspelar, tror jag på flera möjliga, liknande scenarier. När du begränsar den till att gälla just Irak begränsar du filmens symboliska räckvidd. Men poängen med en symbolisk berättelse är bland annat just att den kan betyda så mycket mer än en dokumentär, kan anspelar på så många fler möjligheter än en enda.

Jag har också behandlat den symbolik jag ser i att varelser med blå hy i filmen kommunicerar på ett säreget sätt med sina husdjur, etc.

För övriga symboliska anspelningar kan du till exempel googla "den ädla vilden".

2010-05-17 13:58

Eftersom du ansåg att Bushkritiken ej var tydlig i Avatar-filmen skall jag lägga fram belägg för det jag säger att filmen faktiskt är mkt inspirerad av just Irak-kriget.

Bushkritiken är uppenbar i Avatar. Begreppet ”förebyggande attacker”, det bland annat vicepresident Dick Cheney nyttjade inför Irakkriget, hamnade inte i manuset av en slump. Na’vi-­folkets inkännande, ekologiska, livsstil ställs mot de leda amerikanernas monstervapen och trädskövlande bulldozrar.Men likaså att deras land och folk känns som fängslat av supermakten USA, genom ockupationen...

2010-05-17 18:27

Där fick du mig allt!

Haha, nej men du får förstås lägga fram vilka "belägg" du vill! Vi är fria att tolka denna historia som vi vill - vill du se det som en kritik av Irakkriget är du naturligtvis välkommen att göra det! Men jag måste ändå fråga mig om du faktiskt har läst min artikel särskilt noga?

Jag tror ingen har undgått "referenserna" till den amerikanska krigsmakten i den här filmen, eftersom de är uppenbara. Men därför behöver vi inte tolka dess symbolik som enbart anspelande på Irakkriget - du är fri att göra det, jag är fri att presentera en tolkning som anspelar på flera möjliga scenarier. Vissa kritiker har exempelvis hävdat att filmen "egentligen" anspelar på de nordamerikanska indianerna, osv (Vietnamkriget är ett annat uppenbart exempel).

Om du läser min artikel talar jag om just det du talar om, hur "västerländska" stater idkar rovdrift på naturen och människorna i många delar av världen, någonting som nog får betraktas som ett historiskt faktum (hur mycket man sedan vill "moralisera" över detta är en annan sak), jag nämnde ett par exempel och skrev "ja, listan kan göras betydligt längre."

Men sedan påpekade jag det märkliga i följande: "Men hur kommunicerar dessa ädla vildar i filmen med de djur de rider på? Inte är det med andligt subtila medel i alla fall: nej, de har en sorts trådar i håret som de sätter ihop med djuret, ungefär som man sätter i kontakten i en bredbandsanslutning: ”plugged in”. Och hela skogen visar sig vara någonting i stil med ett interkommunicerande nätverk."

Men många Avatar-entusiaster som du verkar helt ha förbigått detta! Avslutningsvis påpekade jag att filmen mest är ett eskapistiskt spektakel som själv förgör resurser (exempelvis den "olja" du själv anspelar på). För övrigt tyckte jag den var rätt dålig, faktiskt.

Men du som trots allt är "filmregissör" (?) kanske har sista ordet i dessa frågor? :)

Avslutningsvis: tack för referensen till Saddams "inkännande, ekologiska, livsstil", den var störtskön!

2010-05-18 00:29

Till Jon-Filosfens filosof

Om vi kommer in på liknelsen med Avatarerna finns det definitivt kopplingar till dåtidens indianer som dödades och förflyttades av människorna som övertog och ockuperade landet amerika.

Detta kan liknas vid amerikanerna som idag ockuperat landet irak, inte på samma sätt givetvis, men man kan ju som sagt fråga sig exact vilken nytta amerikanarna gör för landet Irak, enligt mig ingen nytta alls(har pratat tillräckligt om ockupationen).

Symbolistiskt om du nu vill att jag skall gå lite längre ned i analysträsket- kan faktiskt skövlingen av Avatar-skogen stå för en sådan enkel sak som att planeten jordens system börjar urholkas med risk att kollapsa om vi inte tänker på vad vi gör nu med jordens alla resurser. Skövlingen av skogen i filmen kan även vara ett argument för en miljökatastrof som faktiskt närmar sig med stormsteg, framförallt regnskogen som skövlas i allt snabbare takt och som även kallas för "jordens lungor" pga att hela jordens klimat skulle ändras om vi skulle hugga ned all regnskog!Detta pga att större delen av allt syre produceras via våra regnskogar koldioxidhalten skulle då ökas och medeltemperaturen höjas, vilket skulle leda till att många platser skulle bli obeboliga, fler öknar skulle breda ut sig.

Och om alla träd skulle skövlas bort, ja då finns inget syre kvar att andas. Om så skulle vara fallet skulle vi människor sakta men säkert kvävas till döds.

2010-05-18 02:17

Pelle, du har här i din senaste analys fått med inte bara Disneyfilmen Pochahontas utan även Al Gores En obekväm sanning! Jag tycker mig nu se hur Cameron fått med hela mänsklighetens historia och alla de företeelser däri nedkomprimerat till en biofilm, skickligt? Eller så är det bara så han helt i enlighet med ett recept från den franske socialpsykologen Gustave le Bon presenterat en artefakt som talar till massornas fantasi på följande sätt: Den ska framföras i en form som utgörs av en mycket klar bild, fri från alla onödiga förklaringar eller ackompanjeras av endast ett fåtal märkvärdiga eller mystiska fakta. Dessa kan utgöras av en stor seger, ett stort hopp, ett stort brott eller ett stort mirakel. Oj, jag tror visst att man kan infoga alla de fyra nämnda ingredienserna till vår rena kuliss. Att man sedan kryddat den med ett tekniskt, visuellt flor gör bara det hela ännu mer tilltalande för massan. Rent emotionellt.

Det hade förstås, som du säger, varit fint om publiken hade börjat dra paralleller mellan regnskogen och en fiktiv planets magiska träd. Eller kommit på att krig är fel. Eller tillåtit alla former av kärlek även den mellan människa och na´vi.

Tekniken är lösningen på allt! Det tror jag eftersom avatarerna är så goda och ändå använder sig av usb-anslutning för att tämja sina drakar.

2010-05-18 17:58

Tove...Ibland kan det vara bra att läsa mellan raderna, hur skall man annars kunna analysera ngt om man endast ser på ytan?? Absolut är Avatar en högteknologisk film, med en fiktiv planet, men jag råkar ha läst lite om naturkatastrofer på Sthlm´s universitet, så det som jag återkopplat till är ren fakta inte ngn filosofisk teori och ej heller ngn ihopsnickrat domedagsprofesia vad gäller naturkatastrofen om vad som sker om vi hugger ned all regnskog eller tom all skog på vår planet.

Evo Morales: Bolivias president hyllar filmen Avatar och anser att den skickar ut ett budskap om att människan måste handla nu innan jordens alla resurser överexploateras och tar slut.

En reel och verklig problematisering av en ej så avlägsen framtida katastrof, är det som skildras i filmen Avatar. mvh PS

2010-05-18 18:49

Evo Morales? Men den handlade ju om Irak nyss? Hur skall du ha det "Pelle"? Coolt att det finns kurser i naturkatastrofer dock, skulle jag också gärna läsa :)

Ja, jag tror att mänskligheten ändrar sig på grund av den här filmen, Avatar. Jag tror verkligen det.

Vem behöver Gud när man har 3D-glasögon? ;)

2010-05-18 19:57

Till Jon-Nya Zeeland fantasten-ge dig... Varför jag använder mig av pseudonymen Pelle Svanslös undrar du= är väl därför man använder sig av pseudonym för att folk ej skall veta vem man egentligen är.. Alltså hemligt, hemligt...

2010-05-18 20:11

Är jag Nya Zeeland-fantast nu också? Nåväl, vi kanske skall återgå till Avatar...som du nu alltså erkänner inte alls handlar bara om Irakkriget?

Då kanske du skall försöka läsa om min artikel...

2010-05-18 20:20

Jon- jag har undersökt och botaniserat i din artickel liksom man påtar i "Botaniska trädgården", ned till fotknölarna... Även haft vänner som läst din Avatar-artickel...

2010-05-18 20:26

Okej - vad kul! Men vad är det du inte håller med om då? För du verkar ju ha ändrat dig från din första ståndpunkt. Du håller nu med mig om att dess symbolik anspelar inte nödvändigtvis på Irak, utan på en bredare och lite vagare problematik, som Irak i vissa avseenden kanske kan ses som ett exempel på.

Detta verkar du ju ha gått med på nu. Det är första steget i analysen. Är vi överens så långt?

2010-05-18 21:16

Nej är inte överens= det enda som jag gått med på är att man även kan dra paralleller till ockupationen av Indianernas land till 10%.. Jag håller fast vid att filmen till 40% består av direkt inspiration från Irak-kriget, 35% till miljökatastrofer som jag återkopplat till ren fakta inte ngn filosofisk teori och ej heller ngn ihopsnickrat domedagsprofesia vad gäller naturkatastrofer och resterande till 3d-effekter. Jag ser inte 3d-effekterna som det mest fantastiska med denna film..Som jag redan tidigare sagt...

Hur gör man för att få människor framförallt unga att bli intresserade i krigs och miljö-konflikter= sätter upp en mastodontfilm med inbyggt budskap som ej är en skrivet på näsan..

Men samtidigt använda sig av saker som hänt i verkligheten tex citerat Dick Cheney i filmen utan att säga "rakt ut att de citerat honom"...

Jag måste nu emigrera bort tillbaka till verkligheten... Jag kan inte överanlysera saker utan att bli tokig, återkommer om några dagar då...

2010-05-18 21:26

Ja det vore ju synd om du blev tokig...nåväl, återvänd till verkligheten då. Låt mig dock sammanfattningsvis säga att jag vidhåller att tolkningen är fri. Vi kan båda ha "rätt". Frågan är för mig vilken tolkning som är intressantast.

Okej, men är "krigs" och "miljökonflikter" samma sak? Dina procentsatser fascinerar mig...hur kom du fram till dem? Jaja...du har ju i alla fall på något sätt lyckats ihärdigt argumentera för en ståndpunkt, nämligen att filmen inte är ett rent, eskapistiskt spektakel, utan faktiskt kan påverka unga människor, som du säger. Och väcka ett intresse för, tja, krig och miljöproblem. And stuff...

I din tolkning har du dock inte alls berört det jag tar upp, den för mig uppenbara anspelningen på internet och datateknik i hur kommunikationen mellan blåskinnen och deras flygfän går till, och hur man kopplar upp sig till de allvetande wikipedia-träden osv.

Det framstår för mig som självklart att det är en teknikmetafor. Och det var nyckeln till min fortsatta analys, som du ignorerar.

Avslutningsvis: huruvida mastodontfilmer verkligen väcker en värdefull, ihållande medvetenhet och därmed förändrar människor och kanske världen på djupet...nåja, jag skall inte ta ifrån dig din ungdomliga entusiasm :)

2010-05-18 22:00

Nej jag är ganska nöjd med den här diskussionen, jag tycker att det känns som om den är avslutad, jag har inget mer att säga om Avatar-filmen, filosof polis jon:)... Om du inte vill att mossa skall växa ut ur öronen på mig det vill säga..

2010-05-18 22:11

Det var ett kort möte på Marie Lauveau utan ord, men desto längre nu på din blogg...... mvh C