Bild: stock.xchng

Det finns ett antal olika idéer om varför man ska bestraffa brottslingar. Den kanske enklaste är den s.k. retributivistiska idén som säger att en brottsling ska straffas som vedergällning för det brott han har begått. En sådan syn på brott och brottslingar fokuserar därmed på att det är fel i sig att begå ett brott, och att detta kan uppvägas genom ett straff. Den retributivistiska idén innebär också att straffet ska stå i proportion till det brott som har begåtts. Tanken är alltså att man inte har sonat sitt brott om man inte fått ett straff som står i paritet till brottet.

Istället för att fokusera på att straffa brottslingen så kan man fokusera på att skydda omgivningen från fortsatta brott. Retributivismen har då förbytts i en konsekventialism, som innebär att man försöker göra följderna av brottet så gynnsamma som möjligt. Tanken här är att man ska förhindra motsvarande brott i framtiden genom att utdöma fängelsestraff för brottslingen. (Det faktum att denna princip går emot principen om att inte döma någon för ett brott som ännu inte har begåtts bortses från i detta sammanhang.)

Båda de ovanstående idéerna om förhållandet mellan brott och straff bygger på en relativt enkel idé: det finns en förövare, ett brott och ett straff, och dessa ska sättas i samband med varandra på ett övertygande sätt. Dessa tre komponenter ges dock på ganska godtyckliga grunder olika vikt enligt de olika perspektiv på rättvisa som finns. Den retributivistiska idén är den enklaste på så sätt att den inte vidare problematiserar någon av de ingående komponenterna; den som har begått ett brott ska helt enkelt straffas därefter, oavsett bakgrund och konsekvenser. Det konsekvensfokuserande perspektivet ser till vilka konsekvenser det skulle innebära att straffa en viss person och rättar straffet därefter, och problematiserar därmed straffkomponenten. Även den andra komponenten ovan – brottet i sig – ges viss vikt i dagens svenska rättssystem; vissa omständigheter kan vara förmildrande, vilket i praktiken innebär att förövaren inte behöver ta fullt ansvar för sina gärningar.

Den del av beskrivningen ovan som inte tas någon hänsyn till alls är förövarens person. Den har hittills behandlats som oföränderlig. Min poäng är att även om vi i många avseenden är en och samma person över tid, så är det också mycket som ändras. Man kan knappast påstå att man är samma person som man var som barn i någon juridiskt relevant mening. Det vore helt enkelt befängt att hållas ansvarig för något som man gjorde som barn, delvis eftersom man inte bör betraktas som samma person nu som då. Det är mycket som ändras i våra liv från det att vi är barn, genom tonåren, vuxenlivet, medelåldern och till ålderdomen. Det kan röra sig om så enkla saker som att ens tillfälliga preferenser ändras, men också mer grundläggande saker som politiska och religiösa värderingar. Vi förändras på många sätt som kan vara, och ofta är, juridiskt och moraliskt relevanta genom de erfarenheter vi gör genom livet.

Juridisk rättvisa kan alltså beskrivas som det sätt på vilket förövaren, brottet och straffet bäst sätts i samband med varandra. I dagens svenska rättssystem fokuseras främst brottet och straffet, även om detta oftast sker med ett stort mått av godtycke. Relevansen av att problematisera förövarens egenskaper har dock till stor del underskattats. Frågan man bör ställa sig i fallet Zethraeus är därför: är det i någon relevant mening den Tommy Zethraeus som nu har suttit ungefär 15 år i fängelse som sköt ihjäl de fyra personerna i entrén till Sturecompagniet i december 1994? Ett annat sätt att ställa samma fråga är: vad uppnås genom att låta familjefadern Zethraeus sitta i fängelse för ett brott som begicks för drygt 15 år sedan?

För att återknyta till ovanstående idé där juridisk rättvisa bygger på att sätta förövaren, brottet och straffet i samband med varandra på ett övertygande sätt, så kan man välja att förstå fallet Zethraeus på olika sätt. Den retributivistiska idén skulle innebära att han helt enkelt ska sätta kvar i fängelse till dess hans brott har sonats, dvs. till dess hans straff väger lika tungt som hans brott. Problemet med detta perspektiv är hur man ska avgöra när han ska kunna bli fri. Om retributivismen kräver ett ”öga-för-öga-straff” så borde han kanske – så som han gjorde mot sina offer – skjutas istället?

En konsekvensfokuserande princip kan te sig mer rimlig. Zethraeus brott borde enligt denna princip straffas på det sätt som ger de bästa konsekvenserna. Den tanke som ligger närmast till hands är att Zethraeus brott vittnar om en benägenhet att hemfalla till liknande våldsgärningar, och alltså bör han hållas i fängelse för att skydda allmänheten. En sådan rättsprincip verkar mer rimlig än den retributivistiska i och med att den leder till ett troligt positivt resultat – ”samhället blir säkrare”. Samtidigt riskerar man att stigmatisera personer vars brott i högre grad än vanligt uppstod som ett resultat av oturliga omständigheter. Det kanske finns ”ruttna ägg”, men de allra flesta människor som begår ett brott är inte predestinerade att göra det. Vilka handlingar man begår har till en mycket stor del att göra med vilka sociala sammanhang man tar del av, och man bör på så sätt inte med nödvändighet betrakta en person som en gång har begått ett brott för all framtid som en ”brottsling”. Det vore att underskatta vikten av den sociala påverkan samhället kan ha på individen. Det vore även att underskatta möjligheten för en sådan person att förändra sig, och återanpassas till samhället.