Olympiska spelen saknar naturligtvis inte politiska dimensioner: dels spelet kring vilken stad som skall tilldelas spelen, en process som är omgärdad av försök att med olika medel locka delegaterna att stödja just den egna stadens kandidatur. Samt de bojkotter som förekommit, som USA:s och vissa andra staters vägran att sända idrottare till Moskvaolympiaden 1980 som en protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan, och större delen av Östblockets motsvarande vägran att delta i OS i Los Angeles fyra år senare. Och när det gäller politiska manifestationer av tveksam karaktär står förstås Hitlers sommar-OS i Berlin 1936 i en klass för sig. Ytterligare en uppenbar politisk aspekt som tillkommer är de stora ländernas tävlan om medaljer, där de sportsliga framgångarna på något sätt – trots att detta naturligtvis egentligen är orimligt – kommer att ses som ett tecken på de respektive politiska systemens styrka.

Dessutom kan det sägas att OS, och toppidrotten idag, förföljs av problem som något förtar glädjen i grundtanken: att låta rättvis tävlan utgöra en symbol för människans strävan att ständigt förbättra sig, samtidigt som sportsliga motståndare kan mötas under värdiga former, och till och med umgås som nära vänner utanför tävlingarna. Dopning, förstörda kroppar, risken för skador; allt detta tycks gå emot grundidén att strävan efter excellens också samverkar med den gamla latinska devisen "mens sana in corpore sano": en sund själ i en sund kropp.

Men trots allt detta kan nog konstateras att OS för många, och med rätta, ses som ett rätt okomplicerat nöje. Det är helt enkelt ganska roligt att titta på, det är spännande att följa den jämna kampen mellan lag och individer, och lätt att fatta sympati för många av de deltagande. OS kan på så sätt ändå betraktas som någonting i grunden gott och fint, som kan få uppskattas bortom kritiska analyser och politiska spel. Allt är inte politik. Och ibland kan det vara bra att luta sig tillbaka, slappna av och bara uppskatta lite god underhållning.

Men säger oss kanske OS ändå någonting mer, någonting förvisso politiskt, fast på ett djupare plan? Om längtan efter stora spektakel och återkommande ritualer?

Och varför skall de västerländska demokratierna, särskilt i Europa, frånsäga sig denna dimension av det gemensamma livet? Varför lämna till diktaturer att skapa sammanhållning på detta sätt? Varför inte låta också vårt politiska liv ibland få ta sig uttryck i mäktiga, kollektiva samlingar och återkommande ritualer och delade symboler?

Måste denna dimension av den mänskliga existensen lämnas till idrotten och till de allra värsta ideologiska rörelserna? I så fall: varför?