2010-03-31 07:55

Jag kanske skall kommentera mig själv och påpeka att jag för närvarande läser om "Den unge Werthers lidanden", där man ofta "kastar sig för" varandras fötter, eller vandrar runt i små kammare, med överhettade sinnen, och utstöter suckar. Eller ber en tjänare ta in lite vin eller kaffe medan man skriver långa, förvirrade brev om livet, döden och kärleken.

Men nej, jag har inte nyligen brutit upp från ett förhållande - den fråga jag berör synes mig faktiskt principiellt intressant, och skall inte tolkas alltför snävt, "privat" - tvärtom, det är den historiska dynamiken jag är ute efter, att se det "privata" i dess historiska sammanhang, utan att hänfalla till en sorts social konstruktivism som ser även kärleken som enbart en "konstruktion".

Snarare vill jag se kärleken som en verklig möjlighet, men kanske också en som måste kunna betraktas som hotad, som omgärdad av specifika omständigheter, som under vissa förutsättningar kanske kan bli mer eller mindre omöjlig.

2010-03-31 14:34

Bra uttryckt om frågan!

Min mening är att problemet skulle kunna formuleras som en tilltagande okänslighet inför ett enormt brett spektrum av känslor och begär som vi endast under vissa villkor är kapabla att erfara. I en tid då kärleken ebbat ut har vi också förgrovat och förvanskat detta spektrum, och det verkligt problematiska börjar – situationen då vi inte kan hålla isär den estetiska passion två människor kan närma sig varandra i, och kärlek. Idag misstas, konstant och ständigt, det förra för det senare, helt enkelt därför att vi inte längre har något begrepp om det senare, och därför ingenting har att hålla det förra mot. Samtidigt som vi mer och mer söker livets själva mening i tvåsamhetens enighet.

Jag läste nyligen Kerstin Thorvalls ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”, som ger en väldigt bra och öppen bild av den estetiska passionens väsen. Sjuttiotalets kvinnor överlag lyfte fram en viktig erfarenhet som idag verkar vara tystad för just kvinnors del, men som det är av yttersta vikt att igen lyfta fram för att bringa saker och ting under deras rätta ljus: att passion är någonting som vi, män som kvinnor, kan driva upp mot i stort vem som helst på överrensstämmande utseendeskala eller våglängd, någonting som inte bär kärlekens exklusivitet. Passionen är inte någonting som begränsas till en individ, utan ett visst förhöjt sätt att mötas på. Inte sällan kan den bli så stark att den tar år att komma över, trots att man kanske aldrig haft någonting gemensamt med personen ifråga. Och varför skulle detta möte i sig vara någonting negativt eller problematiskt? Tvärtom måste det ju anses som någonting berikande. Problematiken kommer in först när detta möte inte tas för vad det är, nämligen någonting som hör rummet till.

För här är min fråga – hur många skulle vi egentligen orka med och klara av att möta utanför detta slags rumsligt betingade rus? Har vi ens något begrepp om vad det skulle innebära, när det är här i detta rus vi idag finner kärlekens själva innehåll? De flesta idag kan inte ens förnimma det besvärande och plågsamma i att tillsammans med sin passion ifråga behöva vistas i den tunna luften ”utanför”, helt enkelt därför att det andra rum vi hade kunnat vistas i tillsammans idag är ett okänt och osett tomrum. När vi väl, vid sällsynta tillfällen anar den tunna luften, så möter vi denna hotande intighet genom att sluta oss hårdare intill varandra, bävande och rädda, väntande på att passionen ska återvända. Vi kan helt enkelt inte se vilket slags uteblivet möte denna intighet antyder om, vi kan ana det saknade men inte nå det. Inte minst Thorvall är helt oseende här, vilket också just utgör hennes förtvivlan: passionerna för henne blir det högsta livsmodus någon överhuvudtaget kan befinna sig i, och som uteblivna och avbrutna därmed lämnar kvar ett liv som knappast är värt att leva.
Detta osedda är ett rum som vi först måste bevista själva för att en gång kunna vistas i tillsammans med någon annan. Problemet med tvåsamhetens kärlek idag kan aldrig lösas inom tvåsamhetens sfär, vilket håll vi än försöker styra dess form mot.

2010-03-31 21:32

Kärlek!

Mitt favoritämne – söt som honung, röd som rosen, varm som hjärtat, helig som ikonen, nyttig som fibret, glänsande som guldet, tillfredsställande som ett snabbt bredband eller hur nu Ranelid och Roger Scruton skulle uttryckt det i kanon. Ser vi kanske problemet redan här förresten? – när filosofer och författare idag börjar orera om kärleken med stort K och värdet av att bevara den, blir vi så generade att vi helst vill dra på oss blåställ och börja snusa, vrida upp volymen på stereon och ragga med obscena gester på allt och alla, som för att snabbt avlägsna oss från den plats där något sådant som kärlek skulle kunna finnas.

Jag är egentligen för trött för att tänka idag, men för att ändå göra en insats i ämnet ”kärlekens död” och samtidigt leda bort det från dom tappra kärleksväktarnas domän, d.v.s. en sorts pidestal som kärleken kan vistas och upptäckas på, eller falla av – och i så fall dra med sig hela mänskligheten och civilisationen i fallet - så tänkte jag börja i fel ände och problematisera begreppet ”slut” snarare än kärlek.

Detta då jag tror vi gör oss själva en björntjänst om vi dröjer kvar alltför mycket i definitioner av vad kärlek är, för att inte säga detta mystiska varas halt av autenticitet. Att ställa frågan om vad kärlek är och om den är på väg att försvinna, har vi som Jon gör alltid rätt att göra, och han gör det självklart på ett mer nyanserat och träffande sätt än väktarna ovan.

Likväl har Kärlek som fenomen samtidigt karaktären av väsenslös singularitet och den som uttalar sig om det brukar alltför ofta avslöja mest om sig själv. Catharina gör i och för sig en behjärtansvärd insats sitt inlägg då hon avgränsar fenomenet från den alltför ytliga eller känslomässigt färgade passionen och fler såna differentialdiagnoser borde vara lätta att göra: vänskap, respekt, beundran, tillit, makt, beroende, sexuellt utbyte osv in i det oändliga. Kvar blir dock en tom ruta som vi inte riktigt vet var den ligger, hur stor den ska vara i förhållande till andra rutor, eller vilket innehåll som nu finns kvar att fylla den med. Den herakleitiska definition Jon tar upp - harmonia – som i och för sig är så sann den kan bli, tror jag också är för abstrakt och tautologisk för våra samtida öron - det finns inte härifrån någon länk till den som vill erfara något om kärleken idag.

Jag tänkte därför experimentera åt ett annat håll:

Texten börjar med att Jon problematiserar ordet ”slut” och hur det använts i filosofin på olika sätt. Det stämmer att Nietzsche och Hegel skrev, båda uppriktigt menande och som jag ser det, båda träffande, om gudens och konstens (nödvändiga) död, och att man därför rimligtvis borde kunna ställa samma fråga om kärleken, som borde ha ungefär samma metafysiska upprinnelseort. Däremot hänger hela vår förståelse av denna tankemöda kring alltings slut på att vi förmår uppfatta nyanserna kring och innebörden av själva förlusten, annars tror jag varken att vi kan erfara om den är sann eller sia om det nya som skulle kunna träda in i dess ställe.

För Heidegger, som själv skrev mycket om ”filosofins slut” innebar aldrig slutet ett ”upphörande”, varken i känslomässig, moralisk eller neutralt observatorisk mening. Jag tänkte vi kunde få klarhet i vad han egentligen menar genom att kika lite närmre följande uttdrag ur essän ”Filosofins slut och tänkandets uppgift” (övers. Wallenstein/Birnbaum) och pröva vad som händer om vi byter ut orden på ett sätt jag tror Haggan åtminstone inte vänder sig i sin grav inför, nämligen ”filosofi och metafysik” mot ”kärlek och relationer” – har även tagit mig friheten att byta ut några kända filosofer mot författare:

”Vad innebär talet om kärlekens slut? Alltför lätt förstår vi någontings slut i negativ mening, som ett blott upphörande, som att fortsättningen inte följer, om inte rentav som ett förfall eller en oförmåga. Tvärtom betyder talet om kärlekens slut att relationerna fullbordats. Emellertid betyder fullbordan här inte fullkomlighet, ty i så fall skulle kärleken i och med sitt slut ha uppnått sin högsta fullkomning. Vi har överhuvudtaget inte rätt att värdera på detta vis. Dantes kärleklyrik är inte mer fullkomlig än ”Den unge Werther”. Hamlets kärlek inte mer fullkomlig än Hölderlins Diotima. Varje epok inom kärleken har sin nödvändighet. Att en kärlek är vad den är måste vi helt enkelt acceptera. Det tillkommer inte oss att föredra den ena framför den andra på samma sätt som detta är möjligt med olika världsåskådningar. Den gamla betydelsen hos ordet slut [Ende] är densamma som ort; ”från den ena änden till den andra”. Kärlekens slut är den ort där hela dess historia församlas i sin yttersta möjlighet. Slut som fulländning innebär detta församlande”.

Blev ni lika förvånade som jag? Kärlekens slut skulle kunna betyda att ”relationerna fullbordats” och kärlekens slut som fulländning innebär att hela dess historia församlats i en möjlighet.

Men vad innebär det om vi måste se kärlekens slut som en fullbordan och möjlighet – någon som har ett förslag?

2010-04-03 17:15

Catharina och Joel - tack för två mycket fina kommentarer! Jag var rädd att ingen skulle vilja föra denna diskussion vidare, då kärlek i vårt samhälle ofta ses som någonting "subjektivt", "privat", eller "känslomässigt/irrationell" och därmed oåtkomligt för ett eftertänksamt samtal (som så mycket annat som förpassas till samma box av samtidens vaksamma vakthundar).

Catharina, du frågar, angående "passionen": "Och varför skulle detta möte i sig vara någonting negativt eller problematiskt? Tvärtom måste det ju anses som någonting berikande."

Passionen är problematisk för att den, enkelt uttryckt, ofta överflyglar vårt kritiska tänkande fullständigt. När vi blir förbehållslöst förälskade slutar vi ofta tänka. Visst kan det ses som "fint" och "berikande", men när det uppstår en kult kring passionen - som det ofta gör idag, när så många är narcissister alternativt på annat sätt jagsvaga - finns inte heller någonting i omgivningen som håller oss tillbaka. Och det är uppenbart att passionen kan försätta oss i djupt förnedrande situationer. En människa som går in i en vettlös passion och inte längre hålls tillbaka av vänner och övriga människor i omgivningen kan råka riktigt illa ut, som det finns otaliga exempel på. Jag tror faktiskt inte jag behöver dra några här, jag antar att ni alla förstår vilken typ av situationer jag kan tänkas syfta på.

Det du säger sedan verkar intressant, men gåtfullt: har du lust att utveckla? Jag förstår inte riktigt vad du menar med "rum" och bortom rummet, och den "tunna luften", men är väldigt nyfiken...

Joel - jag säger som bibeln: allt har sin tid. Så även blåställ, snus och obscena gester, vilket jag är den siste att förneka. Däremot är jag inte så jätteförtjust i att nämnas i samma andetag som Ranelid, vars sliskiga metaforik jag finner direkt obehaglig, i alla fall det jag har hört av den. Detta är ingen ad hominem (vilket Ranelid själv ju gått ut i media och sagt sig vara så utsatt för) - jag gillar bara inte denna vår egen Petrarcas språkbruk. Det synes mig att han höjer upp helt fel saker på sin piedestal...Inte heller har jag så mycket till övers för Scruton och värdekonservatismen, eller det lilla jag förstått av den...men om det finns någon värdekonservativ därute är denne välkommen att säga emot mig, förstås - jag kan dock inte se att den sorts rearguard action som brukar föreslås gör varken till eller från, dvs att försöka försvara en kanon eller bygga finare hus tycks mig inte alls träffa centrum i den samtida krisen, som rör viljan, begäret och förnimmelserna, och det ofta osedda men djupa sambandet mellan dessa, på en mycket djupare nivå...en nivå som både Wittgenstein och Heidegger under det förra århundradet, från sina olika utgångspunkter, arbetade sig ned till.

Men därifrån artikuleras nog ingen värdekonservatism..

Men låt gå, du låter mig i alla fall slippa en alltför nära sammanblandning med firma Ranelid/Scruton, vilket jag tackar dig för...

Ja du Joel: den yttersta möjligheten? Upplys oss! Och gå gärna tillbaka och säg lite om kärlekens början...om vi skall följa analogin med Heidegger och filosofin fullt ut. Vore kul att höra mer om hur du tänker här!

2010-04-04 16:50

Det var vackert skrivet Joel. Det är helt sant att kärlek inte är något vi kan ställa till rätta genom att föredra den ena formen av den framför den andra, medan vi fördömer en tredje. Jag skulle vilja förtydliga mitt inlägg genom att ta fasta på det du skriver om slutet som möjlighet. För att kunna se ett slut som möjlighet måste just bristen omvärderas som det viktiga och betydelsemättade. För den som äger tillräcklig känslighet för att erfara denna brist, kan den bli vad som leder mot ett sökande bortom den kärleksform som tvåsamheten alstrar, mot den kärlek som inte första hand är riktad mot en specifik person, utan snarare handlar om en hållning gentemot en helhet. Men då måste denna brist först fullt ut erfaras och erkännas, tomrummets och den tunna luftens skarv måste få chansen att bli ett verkligt ångestmoment. Jag tycker att du Jon, i din artikel närmade dig just det jag benämnde som den tunna luftens stämning, alltså känslan av en kontinuelig brist och fattigdom, ett icke, mitt i vad som tycks vara den mest blomstrande kärleksrelation – ett icke som vi vanligtvis inte vågar möta utan motar undan genom att fylla ut med aktiviteter och göranden som anses höra parförhållandet till. Vem skulle våga möta sin älskade utan rumsliga mellanhänder? Skulle en kommunikation då ens kunna äga rum? Skulle vi alls nå varandra, ha någonting att säga varandra? Nej, och det är just vetskapen därom vi fruktar. Men ”lösningen” ska inte tolkas som avståndstagandet från kärleksrelationer och passioner. Det handlar istället om en insikt om att dessa bara kan uppdaga en brist som de själva varken är orsaken till eller svaret på, utan som vi själva måste ta oss an, i vår, för att låna Nietzsches ord, ”ensammaste ensamhet”.

2010-04-04 20:27

Nja, nu accepterar jag inte utan vidare Nietzsches relationsråd. Om jag får vara så vanvördig :)

Jag tycker absolut det kan vara en god idé att avstå vissa sorts relationer, och att vi under livet kan lära oss just att avstå vissa relationer, och vårda andra.

Däremot, brist och fattigdom, ja...en sådan erfarenhet kanske är typisk för vår tid i dess helhet (?) om detta nu inte avfärdas som ett alltför slarvigt, spekulativt, icke-underbyggt uttalande...

Men jag kan nog stå för det, att en viss återkommande brist, inte allestädes närvarande, men snarare allestädes uppdykande, som en genomträngande och vida spridd tendens, är någonting typiskt för vårt samhälle.

En hållning mot en helhet, ja...det är en väg som vandrats av många asketer genom historien...därmed inte sagt att det är allas väg...dessutom finns det alltid undantag, tror jag, i alla tider. Det vi ser som monolitiskt är ofta perforerade, om än ihärdiga, tendenser...

2010-04-05 09:18

Catharina, jag ber om ursäkt om mitt svar var lite nonchalant :) Men vad jag menar är att, ja, tomheten är nog typisk för vår tid, tror jag, och kan därmed ta plats mitt i, som du skriver "den mest blomstrande kärleksrelation". Så är det. Men jag tänker att samma tomhet kan springa fram mitt i "den mest spännande politiska kampanjen", eller idrottstävlingen, mitt i "den mest brant stegrade produktiviteten", mitt i "de mest intressanta intellektuella aktiviteterna", mitt i "de mest fängslande intrigerna", mitt i den senaste mastodontfilmen eller vilka spektakel som nu frambesvärjts av överbetalda lekfarbröder i televisionen, osv osv osv.

På alla områden i vårt samhälle, som premierar hastigheten som sitt mest eftersökta modus, springer tomheten fram. Inte just därför, utan snarare är nog hastigheten ett medel att möta tomheten. Därför kan inte tomheten nu mötas med motsatsen, "slow food" eller "downshifting".

Men jag vill kanske inte riktigt gå med på din tudelning - antingen en relation i vars mitt tomheten springer fram, mitt bland de frenetiska aktiviteterena, eller en kärlek riktad mot helheten, en ansvarsfull hållning.

Varför inte? För att jag fortfarande ändå är liter av en romantiker. Vilket kanske är ett annat sätt att säga att jag är naivare än du :)

Samtidigt som jag också fortsatt vill hävda att vi ändå kan lära oss någonting av våra relationer...återigen: kanske är jag naiv...

2010-04-09 19:08

Nåväl, om ingen har någonting ytterligare att tillföra sätter jag punkt för den här diskussionen genom att citera Lou Reed: "Some call it love. Me - I just call it bad luck."

Werther kunde inte sagt det bättre! :)

Men vad menas med citatet? Det roliga är väl att Lou Reed anspelar på kärleken, inte som det vi bär inom oss, den helige mannens, helgonets kärlek, som är en sorts konstant som visas alla, eller kanske en lysande sol som kommer alla till del, utan snarare på kärleken som en främmande blixt, som den ljusning, eller det spel mellan ljus och skugga, som öppnas upp i mötet med den andre som både främmande och lik en själv. Alltså samma tema jag var inne på när jag skrev om Herakleitos.

Och det mötet är också i någon mening världens tillblivande, även om vi glömmer det när vi möter världen som någonting taget för givet. Men det plötsliga förfrämligandet, det som Heidegger ibland kallar varats tilldragelse (Ereignis), detta spel med just identitet och differens, kan också vara kärlekens tilldragelse: dess "händelse".

Den blixt Anselm Kiefer på ett lite humoristiskt sätt(tysk humor) avbildat på Tate Modern, som just en väldig blixt i metall, som vilar direkt på golvet...om jag inte minns fel...

"I just call it bad luck." Hade Hölderlin hållit med? Nietzsche?

2010-05-16 01:25

Ja du Jon Wittrock, vad skall man skall man säga om kärleken, du verkar iallafall vara en sådan där filosofisk drömmare som troligtvis inte varit med om ngn riktig i ordets rätta bemärkelse kärlek. Äkta kärlek är inte ngt man kan förhindra eller för den delen springa ifrån, som filosofer brukar göra med sina fina ord och filosofiska teser och analyser.....Jag anser att kärlek är ngt som självständigt kan växa oavsett om man är i ensamhet eller tvåsamhet om man tillåter sig att ha tillit till sig själv kan man ha tillit till andra och då är det desto lättare att kunna finna den sk äkta kärleken antingen till sig själv och sina drömmar eller att finna ngn som man faktisk tycker om.

2010-05-16 04:07

Pelle Svanslös - vad menar du med "äkta kärlek"? Har du ens följt problematiseringen av begreppet ovan?..... Och om du har gjort det kan du väl säga något om kärlekens fullbordan som möjlighet? För vad annat menar du med "självständigt växande" om inte något som också kan fullbordas?

Tanken i diskussionen var nog att den "äkta kärleken" idag förlorat sin egentliga innebörd.

2010-05-16 09:29

Nietzsches tes om "guds död" innebar inte ordagrant att gud "dog" utan att ett visst sätt att närma sig frågan om guds existens enligt Nietzsche hade blivit inaktuellt.

Ungefär så menade jag väl med kärleken också...jag har aldrig hävdat att människor inte skulle bli kära eller älska varandra

På Nietzsches tid fanns det gott om hycklande präster och vi är nog ganska bombarderade med filmer, tv-serier, romaner...

2010-05-16 22:32

Till Tove Kaminski

Äkta kärlek förlorad idag säger du!! Menar du kanske att det var bättre förr när man faktiskt inte fick välja vem man skulle gifta sig med och knappast kunde tala om skilsmässa även om de avskydde varandra och ej hade ngt som helst gemensamt. Däremot är det många människor som idag tar för lätt på kärlek och på det sättet för enkelt ger upp sina förhållanden istället för att faktiskt försöka få det att funka. Evig kärlek eller äkta kärlek är inte ngt som bara finns där för alla, om de faktiskt inte båda kämpar för den...

2010-05-16 22:46

Till Jon Wittrock

Kärlek på liv och död, som ett uppskuret hjärta, fyllt av smärta, som bara vill känna, och brännas av känslorna från kärleken:) är det så du ser på kärleken??? Det pågår absolut ett ständigt plågsamt krig om vad som är äkta kärlek i massmedia och hur vi alla skall finna den, men sanningen om den äkta kärleken finns nog gömda i oss själva, eftersom man brukar säga att man ej kan älska ngn annan om man inte har tillit till sig själv kan man ej ha tillit till andra och då är det automatiskt svårare att släppa in ngn annan än just sig själv. Eller som Einstein sa: Fred kan ej hållas med hjälp av tvång, den kan endast fås genom förståelse, detsamma gäller nog kärlek....

2010-05-16 23:18

Till Jon Wittrock

citatet från Einstein är ordagrant"Peace cannot be kept by force. It can only be achieved by understanding"..

2010-05-16 23:43

Nu måste du bara skämta...det finns en artikel om Einstein-citat på sidan, under spalten "intryck"...

Jag tror inte att någonting som finns i "oss själva", det må vara kärlek eller andra saker, är helt oberoende av den tid vi lever i eller den plats vi lever på. Min artikel försökte på ett förvisso spekulativt vis problematisera just detta med det historiska sammanhanget.

Nej jag menade nog inte det där med det uppskurna hjärtat med TRE frågetecken efter eller vad du nu skrev...

2010-05-17 00:09

Ja Jon, nu kanske tog i lite väl mkt...

Men det är nog typiskt filmregissörer att göra det..

2010-05-17 00:11

med ett "jag" efter ordet kanske...