Vad hade det konkret inneburit om Sverige hade infört 35 timmar som normalarbetstid? En primitiv analys säger att bruttonationalprodukten borde gå ner i takt med att färre varor och tjänster produceras, helt enkelt för att de som jobbar har fem färre timmar för att hinna producera saker. Minskad produktion innebär försämrad tillväxt, och av detta skäl har bland andra Anders Borg tidigare motsatt sig arbetstidsförkortning. Till saken hör dock att det finns anledning att ifrågasätta en sådan primitiv analys av arbetstidsförkortning.

I en internationell jämförelse sticker Frankrike ut sedan de för 10 år sedan införde just 35-timmarsveckor. Även Danmark har en kortare arbetsvecka än Sverige. Där är riktlinjen 37 timmar i normalfallet. Jämförelsen med dessa två länder kan antyda hur svårt det är att dra några direkta slutsatser beträffande relationen mellan veckoarbetstid och ett lands ekonomi. Å ena sidan hävdas det att ett lands konkurrenskraft och tillväxt hämmas av arbetstidsförkortning, och att sådana frågor bör decentraliseras så att varje arbetsplats i högre grad kan avgöra hur mycket anställda bör jobba. Å andra sidan sägs det att vad man kan utföra på en åttatimmars arbetsdag lika gärna kan klaras av på sju, eftersom den sista timmen ändå är den ”minst effektiva timmen”.

Den ekonomiska analysen är med andra ord minst sagt oklar. Det finns dock en annan aspekt av arbetstidsfrågan som bör diskuteras. Frågan är om man i debatten angående de ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortning har fokuserat alltför mycket på det materiella och helt bortsett från andra faktorer som borde ha betydelse.

För att belysa frågan från ett nytt perspektiv kan man reflektera över själva grunden till att man lönearbetar över huvud taget. Naturligtvis finns det många som har ett jobb som de trivs ypperligt med. En hel del kanske till och med skulle göra jobbet gratis, även om sådana fall förmodligen är få. För det stora flertalet gäller dock det motsatta. Ett jobb är helt enkelt ett utbyte av ansträngning och tid mot pengar. Det är livet utanför jobbet som är det viktigaste för en – att få umgås med familj och vänner, att få hålla på med en hobby, eller kanske att resa. Att arbeta är bara ett sätt att kunna uppnå allt det andra. För de allra flesta har jobbet inget eller ett mycket litet egenvärde, och ses helt enkelt som något man är tvungen till.

Att jobba 40 timmar i veckan är ingen naturlag, utan en konvention. Denna konvention har sett annorlunda ut genom tiderna, och har generellt sett utvecklats mot en lättare börda för arbetarna. 1919 infördes en lag om åttatimmars arbetsdag i Sverige. Skillnaden mot idag är att man jobbade sex dagar i veckan istället för fem. Inte förrän 1970 infördes 40-timmarsveckan som normalarbetstid.

En komplicerande faktor är frågan om vi har brist eller överskott på arbetskraft och hur detta är relaterat till de löner vi anser vara rimliga eller skäliga. Om vi antar att det finns ett överskott på arbetskraft, där vissa människor permanent ställs utanför arbetsmarknaden, och därmed utanför en stor del av det idag relevanta gemensamma livet, förefaller arbetstidsförkortning vara en förnuftig idé: fler delar på jobben. De som arbetar hårdast idag, och är stressade, får en välbehövlig avlastning. Och de som är arbetslösa får ett välbehövligt arbete. Men så enkelt är det förstås inte riktigt, eftersom det inte nödvändigtvis är så att de som idag är arbetslösa kan utföra det arbete som är mest eftertraktat.

Ändå finns det någonting rimligt i grundtanken. Dessutom verkar denna delvis stämma överens med intuitionen att det goda i livet inte enbart ligger i vårt arbete, att detta är en del som kanske inte bör få överskugga andra viktigare delar, som det sociala livet med vänner och bekanta, och framförallt familjelivet. Samtidigt varnas det ibland för att Europa i själva verket snabbt närmar sig ett motsatt problem, att det snart kommer uppstå brist på arbetskraft, och att vi istället bör förbereda oss på att arbeta mer. Vidare uppstår naturligtvis frågan hur mycket det offentliga bör styra detta, och hur mycket som skall lämnas åt företag och enskilda att reglera på egen hand.

Debatter som dessa pekar rätt in mot den samtida ekonomins oklara grundläggande förutsättningar, där krav på produktivitet och tillväxt möter överväganden kring tid och lycka, och frågan är i hur stor utsträckning dessa kan göras till föremål för politisk styrning. De pekar alltså rätt in mot ett område vi ofta inte riktigt vågar närma oss, där frågan om vad det "goda livet" är uppstår och där vi undrar i vilken utsträckning vi kan söka och kanske förverkliga detta i en värld som karaktäriseras av en allt hårdare global konkurrens.