Zaremba frågar sig var dessa mobbare kommer ifrån: ”Ett nytt fenomen eller en ny känslighet? Kröp de fram när de fick se ’Expedition: Robinson’? Eller har de alltid funnits där, men blev besvärande först när de visade sig farliga för konkurrenskraften?” Zaremba nämner sociologen Zygmunt Bauman och tror som denne att trenden med förnedrings-tv beror, inte på att vi genuint uppskattar andras lidande, utan snarare njuter av kontrasten, att vi själva för tillfället inte är utsatta. Men frågan är om det Zaremba beskriver är ”mobbning”?

Det vi kallar mobbning på arbetsplatser bör kunna ta sig skilda uttryck. Den bör kunna vara, enkelt uttryckt, horisontell eller vertikal. Antingen är det flera, formellt likställda, människor som går samman och utesluter någon. Såsom sker i en skola. Eller så är det en chef som systematiskt utsätter en eller flera anställda för mobbning. I det senare fallet rör det sig egentligen inte om mobbning. Snarare om det gamla vanliga hierarkiska förtrycket inom den del av livet som utmärks av produktiva verksamheter. De som kontrollerar dessa söker utnyttja dem som arbetar. Så var det under antiken, i det gamla Egypten, i det medeltida Europa, och under den industriella revolutionen. Det våld Zaremba beskriver låter delvis helt enkelt som ett sådant gammaldags våld, där överordnade utnyttjar underordnade. Dels för ekonomisk vinning, kanske också för att många människor uppskattar att tillfoga andra människor skada.

Men Zaremba berör också ett annat våld: omgivningens, arbetskamraternas och fackets underlåtande att reagera eller agera. Men även här är det oklart om det rör sig om mobbning. Enligt Zarembas artikel var ägaren till Ljungby Maskin en mäktig man i, ja, Ljungby. Det låter som om andra varit rädda att ingripa, snarare än som att de nödvändigtvis vore mobbare. Så det är ytterligt oklart om det våld som skildras i artikeln egentligen kan kallas mobbning, eller kanske snarare bara är ett utslag för det gamla vanliga våldet inom de produktiva verksamheterna, där vissa förfogar över större resurser och kontrollerar verksamheterna, medan andra arbetar hårt för en ringa belöning. Ett ekonomiskt våld, helt enkelt. Hushållningens våld. Det våld som genomlöper den mänskliga historien sedan människorna började skikta sig.

Kanske finns i det fall Zaremba beskriver också en klar etnisk eller kulturell dimension på så sätt att de som här utnyttjas varit invandrare. Det kan vara så att facket inte ingrep, just eftersom de drabbade var invandrare. Om det var så, har en politisk underordning smugit sig in i detta fall: men inte heller detta är mobbning. Vad gäller politiskt förtryck och utnyttjade inom de produktiva verksamheterna är detta någonting som kan bli föremål för lagstiftning. Ofta handlar det bara om att verkligen implementera de lagar som redan finns. Vad gäller faktisk mobbning inom den sociala sfären är läget betydligt oklarare. Vi kan inte tvingas tycka om människor. Kan vi tvingas vara trevliga? Kanske. Men frågan är vad sådan trevlighet är värd.

Den stress som tycks genomsyra samtidens arbetsliv kan inte längre förstås enbart som resultatet av ett ökat tempo; här finns också en psykisk stress, som uppstår, inte i arbetet, utan kanske snarare under luncherna och i fikarummet. Stress är helt enkelt ett symptom på att vi inte är avslappnade – vi är aktiva, redo att agera, och bemöta potentiella hot. Den som är stressad i fikarummet finner alltså pausen hotfull. Men vari ligger hotet? ”Helvetet”, skrev Sartre en gång, ”är de andra.” Det märkliga här ligger emellertid inte i det faktum att människor strider inbördes – detta är ett väl känt fenomen. Strid och konkurrens utmärker det organiska livet.

Våld kan vara ganska roligt. Olika former av lekfullt våld är ett uppskattat inslag i de flesta mänskliga gemenskaper. Det som slår mig är dock att det våld som verkar finnas i mobbningen, dess ofta till största delen psykiska våld, helt enkelt är det våld som kännetecknar den sociala sfären. Den politiska sfären är den sfär i vilken vi möter varandra som motståndare, men potentiellt på lika villkor. Här förespråkar vi vissa frågor och handlingslinjer mot våra politiska motståndare, som mycket väl kan vara goda vänner.

Det politiska våldet är inte personligt: det riktar sig just mot meningsmotståndare. Det är inte mobbning, och den som utsätts för politiskt våld kan känna sig både kränkt och bli illa skadad, men han eller hon är knappast mobbad. Snarare ligger i det politiska våldet ofta till och med en sorts erkännande. Det politiska våldet kan övergå i fullt krig. Ett fruktansvärd tillstånd. Men knappast mobbning. Den privata sfären har också sitt våld. Många män misshandlar kvinnor inom ramarna för ett förhållande. Ofta nog så brutalt. Inom den privata sfären finner vi också våld mot barn, misshandel. Kanske också incest, i den mening det skall förstås som våld. Den privata sfären utmärks av en viss avskildhet och hemlighetsfullhet. Dess våld blir därför mycket kusligt på ett alldeles särskilt sätt. Men det är inte direkt mobbning. Mobbningen hör till det sociala.

Vad utmärker då den sociala sfären, och dess särskilda våld? Det sociala utmärks av en sorts sällskaplighet. Det politiska hålls gärna utanför det sociala. Politiska konflikter förvandlas inom det sociala gärna till godmodiga diskussioner. Det privata träder också tillbaka i det sociala. Vi kan förvisso uppträda som par, men inte på samma sätt. De privata relationerna kan inte framvisas i sin fulla vidd i det sociala livet, lika lite som de politiska stridslinjerna. Det sociala skyr öppna konflikter. Därför anses det ofta lite ytligt. Filosofer brukar klaga på det sociala livet. Det anses ofta att det domineras av en sorts trevligt småprat som är lite förljuget. Utan tvekan ligger det en del i kritiken. Det sociala livet är helt enkelt lite ytligt. Det är en särskild sfär som kännetecknas av en strävan efter trevnad och småprat. Men det är också en sfär som inrymmer sitt eget våld. Det är en sfär med sina egna hierarkier, liksom de andra sfärerna har sina. Och olika människor intar olika roller i de olika sfärerna. Samma människa som totalt dominerar politiskt kan vara helt bortkommen socialt. Hustyrannen som styr och ställer i det privata, i den egna familjen, kan bli tyst och försagd i fikarummet. Den som ständigt och jämt höjer rösten i små sammankomster kan helt sakna politiskt inflytande.

Men den sociala världens småaktiga strider kan vara nog så påfrestande för den som utsätts – i värsta fall kan de leda till psykiska sammanbrott och självmord. Här handlar det om en strid om status. Det obehagliga med mobbningen ligger kanske framförallt i två typiska uttryck. För det första: gränsen mellan vän och fiende blir oklar. Vi vet inte längre om vi är ”arbetskamrater”, som antas sträva mot samma mål, eller snarare konkurrenter, i förlängningen dödliga fiender. Vännen visar sig vara fiende. Sveket. För det andra: i den obehagliga blandningen av inkludering och exkludering, i tillhörighet och uteslutning.

Detta fenomen kan säkerligen observeras vid vilken högstadiekola som helst: vissa elever är inneslutna, men samtidigt uteslutna. Låt oss klargöra skillnaden: den som är utesluten, kan inte på samma sätt förnedras. Om jag sitter och skriver detta i min enskildhet, bryr jag mig naturligtvis inte om vad några elever vid en högstadieskola i Norrland tycker om mig. Men om jag tvingades tillbringa en stor del av mitt liv vid skolan, vore deras åsikter förmodligen potentiellt förödande. Man måste i någon mening redan vara medlem i en grupp, för att kunna mobbas. Men mobbning, antar vi ofta, upphör när skolan upphör.

Så är emellertid tydligen inte fallet. Zaremba uppmärksammar att flera länder nyligen lagstiftat mot mobbning på arbetsplatserna. Men kan vi skapa en värld utan våld? Vore det ens önskvärt? Jag tror vi kan och bör bejaka det lekfulla våldet och kampen, men söka förhindra det övervåld som drabbar dem som är missgynnade i en viss situation. Gemensamma sammankomster, kollektiva ritualer, danser och droger – även dessa kan kanske fungera som ett utlopp för människornas energier. Det finns också människor som strider med sig själva, istället för att söka styra och ställa med andra i det yttre. Men lite lidande får vi nog stå ut med i livet. Världen har inga vadderade väggar.