Det blinda begäret efter objekten, och (det i verkligheten ofta nödvändiga) förtryckandet av dem, drömmarna om önskeuppfyllelse, och dess konflikt med den yttre realiteten, det inom en själv inbyggda motståndet, självcensuren, bortträngandet av impulserna som förvägrats en att realiseras, och – tillflykten, de psykiska proteserna, fantasin – som vi skapar för att överleva eller förmå hantera de slitningar som uppstår inom oss, borde väl lika gärna kunna sättas i fokus, istället för den ibland lite torra diskussionen som brukar dominera när det kommer till pornografin och dess vara eller inte vara, om vad som är rätt och fel. Och såklart är det i sin ordning att föra etiska resonemang kring olika företeelser, det finns i många fall goda skäl till att göra det, men här missar man vid ett ensidigt betraktande något, eller rentav missförstår ämnets spännvidd eller olika dimensioner, tror jag. Kanske man istället skulle kunna börja nysta lite kring längtans vägar, dess upphov, mål, objekt och hinder. Önskningarnas och driftimpulsernas rastlöshet och yttringar tar sig och har alltid tagit olika vägar, ilat genom nerver, forsat i vener, satt griller i hjärncellerna, lett ut i kroppsfunktioner, gestaltat sig i naturfenomen, som är med oss, men lika mycket mot oss. Men någon hänsyn till vår moral har väl önskeimpulserna aldrig tagit, snarare har våra begär ofta krävt för mycket av oss som vi inte kunnat uppfylla, vi har på grund av yttre omständigheter tvingats försöka tämja en makt inom oss som går bortom vårt förstånd, som inte är rationell.

De jobbiga känslorna, förbjudna tankarna och pinsamma önskningarna, motarbetas av moralen, och hos en själv av överjaget. Vi säger på något sätt nej till oss själva genom att motarbeta våra impulser, splittras i oss själva, eftersom den yttre instansen, samhället, ställer andra motkrav på oss, som ofta kolliderar med våra egna begär. Driftimpulserna vill tränga igenom, göra sin verkan, söka sig ut i världen genom en själv, men kan ofta omöjligen accepteras av överjagets ”ideologi”, vår egen inre företrädare för samvetet. Impulsernas oförenlighet med den egna självbilden väcker hos oss ett kraftigt motstånd; vi vill avlägsna det känsliga temat, våra ”fula” tankar, för att vidmakthålla en form av självrespekt. Känslolivets skydd och aber gör sin verkan, men önskningarna försvinner inte helt, de bara tillfälligt förpassas, förnekas, förträngs, distraheras.

Vårt motstånd för att hantera driftimpulsernas attacker eller inträngningar har ofta en tendens att orsaka olust. Men ponera, som ett tankeexperiment, att vårt eget inre bortmotande upphävs. En farlig eller obehaglig situation kan då uppstå, oftast främst för en själv, men i vissa fall även för andra, eftersom då istället realiteten får agera motstånd, och inte det egna överjaget. De egna pinsamma och ej alltid i den yttre realiteten eller i alla sammanhang accepterade behoven avslöjas, beskärmningen tas bort, man har klätt av sig själv, misslyckats anpassa sig till de yttre kraven, de samhälleliga normerna av vad som anses vara normalt, sunt eller friskt att öppet visa. Balansen har fallerat, och det egna motståndet, en kontrollfunktion för att säkra jämvikten mellan lust och realitet, har upphävts. Självbevarelsedriften är på sätt och vis då satt ur spel, man visar sig inte vara värdig civilisationen eller det sociala samspelets regler och hänsyn.

Å andra sidan, ett alltför massivt repressivt motstånd från det egna överjaget gentemot önskeimpulserna kan även det ge allvarliga psykiska efterverkningar. På något sätt känner vi en sorg efter de objekt som vi inte når, och binder eller låser fast vår energi vid dem. Men det finns ett sätt att uppnå tillfredställelse i enlighet med lustprincipen utan att be realiteten om lov; genom fantasin och fiktionen. Vi får så att säga tillgång till objekten, men ändå inte. Den karga tillvaron kan ofta inte svara emot våra behov eller begär, men vi skapar då substitut. Och det är här som pornografin kommer in i bilden, som då ur detta perspektiv inte ses med en dokumentär blick, eller som något som skildrar en yttre reell verklighet, snarare tvärtom. Vi vill å ena sidan ofta titta (om det svarar emot vår, ibland förbjudna, inre lust), samtidigt på ett eller annat sätt fördöma det vi vill (av moraliska skäl eller samvetsskäl). Pornografin både eggar och äcklar oss, sätter fingret på den klyvning eller slitning vi dels känner inom oss själva, dels mellan egna begär och andras. Mellan lust och realitet; ett konflikttillstånd.