Många människor tror att utomjordingar regelbundet besöker och har besökt jorden, och det finns vittnesmål – från piloter, poliser och andra, som säger sig ha sett, inte vaga föremål, utan farkoster, och från människor som hävdar att de faktiskt blivit bortförda av utomjordingar. Dessa ganska spridda fenomen är i behov av tolkning, och det är fullt möjligt att debattera dem på ett förnuftigt sätt, utan stigmatisering eller förlöjligande.

I det följande skall jag beröra två klasser av argument för och emot tesen att det förekommer bemannade farkoster av icke-jordiskt ursprung: den första klassen kan vi kalla a priori, de som söker argumentera emot tesen utifrån vissa omständigheter som skulle göra den omöjlig eller ytterst osannolik – omständigheter som dock inte är direkt relaterade till observationerna i sig. Den andra klassen, däremot, kallar jag a posteriori: här handlar det om att argumentera för eller emot tesen om utomjordiska besökare på grundval av de faktiska vittnesmål som föreligger.

Jag skall försöka visa att ingen av dessa klasser slutgiltigt förmår bevisa eller avisa tesen under prövning – frågan förblir alltså hypotetiskt sett öppen, även om det naturligtvis står vem som helst fritt att själv ta ställning utifrån en intuitiv känsla för vad som verkar rimligt. Jag vill också visa att det går att föra en förnuftig debatt, utan att hänfalla till varken dogmatism eller stigmatisering, kring de flesta ämnen. Förlöjligande och instinktivt avvisande är i mina ögon alltid en förkastlig retorisk strategi – ett uttryck för trångsynthet och bristande intellektuell nyfikenhet.

Argumenten a priori verkar kunna sammanfattas i två huvudgrupper: hur kom de hit? Och varför agerar de som de gör? Här brukar skeptiker för det första hävda att avstånden i rymden är så väldiga att det skulle vara omöjligt eller opraktiskt för en främmande grupp intelligenta varelser att ta sig till jorden, eftersom ingen farkost kan färdas snabbare än ljuset, och även ljuset tar tid på sig att nå fram i rymdens väldiga avstånd. Jag kan inte se att dessa argument är särskilt gångbara. För det första är det ofruktbart – men det tycks mig gälla alla argument a priori – att börja i denna ända. Först måste vi naturligtvis ta ställning till huruvida utomjordingarna kommit hit eller inte; därefter kan vi spekulera kring hur det gick till. Till yttermera visso torde det mycket väl kunna finnas planeter med liv inte alltför långt från jorden. Det behöver inte nödvändigtvis röra sig om en färd från andra änden av galaxen. Inte heller vet vi någonting om den teknologi en främmande civilisation kan tänkas besitta; vi vet inte hur omfattande vår egen fysikaliska kunskap egentligen är, inte heller kan vi räkna med att det inte finns möjligheter vi förbisett. En sådan vore att göra som vissa science fiction-författare och filmer föreslår, nämligen att sänka den biologiska hastigheten på varelserna inuti farkosten – genom exempelvis nedfrysning – istället för att öka hastigheten på farkosten själv. Andra möjligheter kan säkert också tänkas. Huvudpoängen här är emellertid att vi ingenting vet om det vi ingenting vet – en främmande grupp varelsers eventuella teknologiska och vetenskapliga landvinningar.

Den andra gruppen argument a priori synes mig ännu svagare: varför agerar de som de gör? Inte nog med att vi, återigen, svårligen kan spekulera kring andras motiv, särskilt om de inte ens är från vår egen planet; dessutom förefaller inte de eventuella utomjordingarnas agerande särskilt märkligt ens med jordiska mått mätt, och vi kan faktiskt hitta rimliga förklaringar även om vi utgår från att de delar vissa grundläggande motivationer, och därmed förutsättningar för intelligent strategiskt handlande, med oss själva och andra liknande biologiska varelser.

Varför färdas så långt och sedan hålla sig undan/gömma sig? Här kan många rimliga skäl tänkas, utan någon som helst svårighet. En lång tid av tillbakadragen observation och informationsinsamling kan vara en utmärkt strategi i många sammanhang, vilket jag antar är uppenbart för läsarna av denna artikel. Ett sådant beteende går väl ihop med det som vissa hävdar observeras: at UFON skulle överflyga militära installationer och dessutom röva bort människor och andra djur för tester och experiment. Ett sådant beteende förefaller inte alls svårförklarligt utan snarare skrämmande genomtänkt och rationellt.

Varför komma till jorden? Återigen är det inte särskilt svårt att se: för resursernas skull. Här är flera motiv tänkbara: att i framtiden idka handel, eller kolonisera planeten, eller erövra och ockupera den, eller bara att använda den som en resursrik bas i samband med andra färder. Alla dessa ser vi exempel på i jordens egen historia, och ofta har de gått hand i hand eller gått över i varandra, som exempelvis vid det brittiska imperiets framväxt.

Varför vänta? Om utomjordingarna har tillgång till överlägsen teknologi, varför inte bara göra vad de vill direkt? Återigen, det beror ju på vilka deras motiv är. Kanske har de skäl att hålla sig gömda till viss del? Eller så är de alldeles för få i förhållande till oss, även om de är teknologiskt överlägsna – återigen en situation som vi sett exempel på i jordens historia. Det kan också tänkas, som vissa konspirationsteoretiker hävdar, att utomjordingarna har slutit något sorts avtal med exempelvis USA:s regering, vilket skulle kunna förklara deras beteende. Kanske är de bara ute efter en viss resurs i begränsad mängd – exempelvis mänskligt DNA för okända syften, eller någon annan för dem sällsynt resurs – vilken de också får, i utbyte mot viss teknologi, eller förmedlande av information som gynnar den jordiska regering de samarbetar med. I så fall kan det tänkas att båda parter kommit överens om att hålla det hela så hemligt som möjligt.

Argumenten a posteriori är naturligtvis betydligt intressantare och det är här diskussionens tyngdpunkt borde befinna sig. Här gäller det att försöka ta ställning till och tolka de vittnesmål som faktiskt föreligger. Dessa kan delas in i tre grupper:

• Mer eller mindre vaga eller precisa erfarenheter av främmande farkoster. Här gäller det alltså just ”farkoster”, inte vilken observation som helst. Ändå kan sådana erfarenheter enligt vittnesmålen vara mer eller mindre precisa. Några tror sig vara ”ganska säkra” på att ha sett någon sorts flygande, lysande klot på himlen, medan andra tycker sig ganska exakt kunna beskriva en viss typ av farkost med ett visst antal fönster och så vidare. Dessa vittnesmål verkar ibland kunna framföras även av seriösa personer i en bestämd yrkesroll, exempelvis poliser och piloter.

• Erfarenheter av farkoster som sedan övergår i erfarenheter av främmande varelser. Det verkar inte finnas lika många sådana fall. Här gäller alltså att personen i fråga först sett en farkost, därefter sett och kanske till och med interagerat med de varelser som färdas i denna.

• En sista, särskild grupp, utgörs av de människor som menar sig ha blivit bortförda, ofta regelbundet under många år, av utomjordingar. Här är ordningen ibland den omvända från den som anges ovan: först möter personen i fråga varelserna, ofta men inte alltid i det egna sovrummet eller i den egna lägenheten, därefter förs vittnet ombord på en farkost. Denna kategori kan ibland sammanfalla med den ovan, det vill säga en observation av en farkost kan övergå i ett bortförande. Det finns en hel del personer som hävdar sig ha blivit bortförda av utomjordingar, men det tillkommer en komplicerande faktor i att en stor del av dessa (men inte alla, hävdas det) avgett vittnesmål endast under hypnos, och inte alltid sådan som utförs av utbildade psykologer. Ändå måste det här påpekas att dessa vittnesmål tillmäts ganska olika trovärdighet: för det första gäller det frågan om vittnena är psykiskt störda, vilket inte alls kan förutsättas. Snarare har flera psykologer hävdat motsatsen, den mest kände förmodligen John Mack, som var professor i psykologi vid Harvard och hamnade i kontrovers med andra forskare vid samma universitet. En utredning tillsattes som emellertid fastslog att Mack inte gjort sig skyldig till något brott mot god forskningssed. Mack hävdade inte bara att de vittnen han intervjuade var fullt friska och trovärdiga, han var också mycket öppen inför tolkningen, och verkar ha tänkt sig att de ”utomjordingar” hans patienter berättade om kunde vara en del av någon sorts andlig sfär som vetenskapen inte förmår fånga. Andra psykologer som inte avfärdar vittnenas psykiska hälsa har däremot snarare lutat åt att det handlar om så kallad ”sömnparalys”, ett tillstånd som kan leda till oförmåga att röra sig i kombination med skrämmande hallucinationer, någonting som skulle kunna överensstämma med en del av vittnesmålen, som ofta involverar just en oförmåga till egen rörelse från vittnets sida, i samband med besök av främmande varelser.

Hur skall vi då slutgiltigt bedöma dessa vittnesmål? Det verkar omöjligt att entydigt avgöra. Vad vi framförallt kan observera är hur kontextberoende varje element i ett visst narrativ är – det är svårt att bygga upp en sammanhängande världsbild utifrån enkelt ”givna”, observerbara fakta. Snarare tycks våra observationer redan förutsätta vissa grundläggande antaganden. Dessutom är elementen av sådan art att de påverkar varandra: om vi visste att främmande farkoster faktiskt besökte jorden, skulle berättelserna från människor som påstår sig ha blivit bortförda till dessa te sig långt mindre otroliga, om än inte automatiskt bevisade. Om vi däremot avvisar alla vittnesmål om främmande farkoster, ter sig också berättelserna om bortföranden som absurda. Även om det logiskt sett naturligtvis inte måste vara på det här sättet, ter det sig ändå psykologiskt rimligt att betrakta det på det viset.

Hela frågan kring utomjordingarnas vara eller icke vara kan således knytas till vetenskapsteorins och den samtida filosofins absoluta centralfrågor: vad kan vi veta och hur? Samtidigt speglar dessa berättelser om utomjordiska besökare en vidare osäkerhet som tycks ha spritt sig över den samtida världen, särskilt i dess mest teknologiskt avancerade områden: moderniteten, som kan sägas ha utgått från ett radikalt tvivel, tycktes under efterkrigstiden ha nått fram till vissa provisoriska avgränsningar som det åtminstone rådde bred uppslutning kring. Men även dessa angreps i en förnyad skepsis, och avlöstes av postmodernt tvivel, och en större öppenhet inför fenomen som tidigare avvisades utan vidare. För vissa människor innebär detta ett framsteg, för andra ett tecken på intellektuellt förfall. Men för mig framstår den rimligaste strategin vara att se förnuftets väsen i det öppna samtalet, snarare än i ett visst substantiellt innehåll, i vissa dogmer vi måste hålla fast vid till varje pris. Men hur eventuella utomjordingar ställer sig till detta vet jag inte.