Att agera under osäkerhet: kollektivistiska och individualistiska synsätt på klimatproblematiken
De politiska åtgärder som ofta föreslås som lösningar på klimatproblematiken kommer att innebära högre skatter, ökad makt för politikerna på den enskildes bekostnad samt att vår konsumtion skall kontrolleras och beskäras på en mängd olika sätt i syfte att "rädda klimatet". Jag lyfter frågan om inte den här "lösningen" är värre än själva "problemet" och antyder mer individualistiska lösningar på de problem som ett varmare klimat kan leda till.
|
|
Bild: stock.xchng
|
Filosofiprofessor Folke Tersman skriver på DN Opinion (22 augusti 2009) att:
"De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av våra koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. De kan definitivt inte avgöras genom debatten i dagstidningarna. Däremot kan vi föra en fruktbar diskussion om hur vi praktiskt skall hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap."
Tersman gör klokt i att försöka lämna de vetenskapliga frågorna därhän och fokusera på de praktiska frågorna om hur vi bör agera under osäkerhet. Detta är också min utgångspunkt.
När det gäller klimatets utveckling så sätter Tersman sin tilltro till IPCC, FN:s klimatpanel. Han påstår att många blivit övertygade av IPCC:s argumentation. Han säger också att det finns ”några högljudda kritiker” (som om deras högljuddhet och relativa antal skulle vara relevanta för sanningshalten i vad de säger). Att hänvisa till auktoriteter och populära åsikter är sällan filosofiskt övertygande, men tyvärr väldigt vanligt i debatten om klimatet. Det är i och för sig väldigt glädjande att se att filosofer vågar ge sig in i klimatdebatten, men man skulle önska att de avslöjade dåliga argument snarare än instämma i dem!
Tersman fortsätter med att beklaga att resultatet av att det framförs kritik är ”en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken”. Även detta påstående är mycket vanligt i den här debatten. All form av kritik anses ofta ”störa” det påstått nödvändiga politiska projekt som syftar till att med politiska medel ”rädda” klimatet. Oron över den ”hotade beslutsamheten” ger sken av att man gärna vill se att de hinner genomföra projektet medan det finns mandat för det hos allmänheten och helst innan kritiken mot det har fått komma fram. Det är just nu som folk är som mest uppskrämda över klimatförändringarna och vill man få folk att gå med på stora radikala förändringar så är det bästa läget nu!
Det är allmänt känt att skrämda människor är lättare att kontrollera samt att politiker tenderar att utöka sin makt i kristider (eller under förevändningen om en framtida kris). Jag påstår inte att politikerna medvetet skrämmer upp folk för att de skall kunna utöka sin makt. Politikerna är också människor och de är också skrämda men det politiska system vi har gör att politikerna kan ta åt sig mer makt i kristider och de flesta av dem gör det nog i all välmening. De tror verkligen att de kan göra det bättre för folk. Men de har tyvärr ofta falska föreställningar både om deras egen förmåga och om det moraliska rättfärdigandet för deras handlande.
Det är inte svårt att förstå att de auktoriteter som står bakom det politiska projekt som sägs kunna ”rädda” klimatet känner sig obekväma med kritik. Men filosofer och debattörer måste värna om fortsatt diskussion och kritisk granskning av detta politiska projekt och de vetenskapliga och normativa grunder som det anses vila på. Att inte vilja ha en fortsatt debatt tyder ofta på att man inte känner att man har tillräckligt på fötterna.
Välvillighetsprincipen tvingar oss att anta att motivationen hos varje debattör är att nå klarhet och sanning i frågan. Vi kan inte anklaga någon för att medvetet skapa förvirring i debatten (om vi inte har mycket goda skäl att tro att just den personen vill just detta). Däremot är det rimligt att anta att den eventuellt ”hotade beslutsamheten” är en positiv bieffekt av meningsskiljaktigheterna i den här frågan! Detta för att jag anser att den politiska beslutsamheten redan är omotiverat stark i relation till styrkan och relevansen i de argument som framförs för de drastiska åtgärderna.
Om man föreslår en drastisk åtgärd så måste man kunna motivera den väldigt väl. Man måste visa att vi har mycket goda skäl att tro (1) att problemet är verkligt, (2) att problemet är tillräckligt allvarligt för att motivera en specifik åtgärd, (3) att den föreslagna åtgärden med stor sannolikhet verkligen skulle avhjälpa problemet samt (4) att åtgärden är nödvändig för att avhjälpa problemet. På alla dessa punkter kan man ifrågasätta dem som ropar på snabba politiska lösningar i klimatets namn.
Tersman säger att en möjlighet för skeptikern är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna av klimatförändringarna är ”lika med noll”. Detta skulle naturligtvis vara ett alldeles för starkt påstående och att styrka det skulle vara ett alldeles för starkt krav att ställa på skeptikern. På samma sätt så skulle det vara lika orimligt att kräva av den andra sidan i debatten att de visade att risken för klimatproblemen är 100 % vilket är en del av Tersmans poäng. Jag utgår därför från att han skulle hålla med mig om vad jag menar med (1) dvs. att det måste visas att problemen är sannolika och överhängande. På den här punkten är filosofer naturligtvis ytterst begränsade av bristande kunskaper i naturvetenskap vilket som Tersman påpekar inte bör utesluta att vi tar tag i de viktiga normativa frågorna om hur vi skall handla utifrån vår nuvarande kunskapsmängd.
När det gäller (2) säger Tersman att
"Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död."
Det stämmer givetvis att om vi fokuserar på de värsta tänkbara konsekvenserna så är det inte rimligt att förneka vikten av dem, men möjligheten att fokusera på de allra värsta konsekvenserna finns bara för en cyniker! De mer realistiska scenarierna pekar på både positiva och negativa konsekvenser av ett varmare klimat. Det är inte alls orimligt att ha åsikten att mänskligheten kanske helt enkelt får leva med att det blir varmare i framtiden och lära oss tackla de negativa konsekvenser detta kan få samtidigt som vi drar nytta av de positiva konsekvenserna av det. Människan är oerhört anpassningsbar och har överlevt många olika typer av hot och förändringar av sin levnadsmiljö.
När det gäller (3) så kanske det stämmer att något måste göras för att undvika svält, sjukdom och död i samband med klimatförändringar men det är långt ifrån uppenbart att vad som måste göras sammanfaller med de politiska lösningar som hitintills föreslagits. Hur kan vi vara så säkra på att de åtgärder som föreslås är de rätta och bästa?
Den kritiken försöker Tersman slå undan genom att hävda att de föreslagna lösningarna skulle vara bra i sig själva även om de inte avhjälper klimatproblemen! Han verkar alltså vara medveten om svagheten i argumentationen då han kastar in förbehållet att ”många av de åtgärder som föreslås kan nämligen motiveras på andra sätt än utifrån deras betydelse för klimatet”. Han säger till och med att ”den nuvarande mobiliseringen för klimatet [har] effekter som gör att påståenden om bortkastade resurser kan tas med en nypa salt”! Detta är ett oerhört tvivelaktigt sätt att argumentera på och utgör den svagaste punkten i artikeln.
Inte heller detta argument är något nytt utan förekommer ofta i klimatdebatten. Attityden bakom argumentet skvallrar om att man är långt mer övertygad om ”lösningens” förträfflighet än vad man är bekymrad över ”klimathotet” i sig.
Jag vill inte uttala mig om Tersmans bevekelsegrunder men det bör inte komma som en överraskning för någon att de åtgärder som nu föreslås mot klimatproblemen är oerhört lika den politik som den gröna vänstern alltid har förespråkat.
Vill man vara elak så kan man säga att de äntligen har hittat ett ”problem” som tycks passa ihop med den politik som de förespråkat sedan länge. Även om deras argument tidigare inte var tillräckliga för att övertyga folk om deras politiska lösningar så hoppas de nu på att klimathotet skall kunna skrämma oss alla till att acceptera deras gamla ”lösningar”. Och det verkar som de är på god väg att lyckas! Alla de där andra ”problemen” som de tidigare ville lösa blir nu bara en ”bonus”. Men det är en bonus som många av oss inte alls ser som en bonus! Det är därför mycket märkligt att Tersman tror att han skall övertyga någon med detta argument.
De som generellt är skeptiska mot politiska lösningar lär knappast bli övertygade av att man säger ”Min lösning på problemet är sådan att även om problemet inte blir avhjälpt av den (eller om det inte ens är ett verkligt problem) så är min lösning bra i alla fall!” Detta kommer man knappast undan med utan att ge starka oberoende argument för dessa saker. Om man är så förälskad i en viss ”lösning” att man förutsätter att den är bra även om den inte skulle lösa problemet den motiverades för att lösa så kan man inte förvänta sig att övertyga en enda skeptiker. Kritiken att den politiska mobiliseringen för klimatet innebär bortkastade resurser kan absolut inte tas med en nypa salt!
Även om det i min mening är irrelevant för klimatdebatten så vill jag ändå nämna de exempel som Tersman tar upp på vad som enligt honom är positiva bieffekter av mobiliseringen för klimatet:
"… former för internationellt samarbete som vuxit fram i klimathotets skugga. Ännu fungerar de inte särskilt bra, men viktiga steg har tagits. Denna utveckling kommer att hjälpa oss att hantera andra globala problem, såsom rovdriften på naturresurser."
"Fokuseringen på klimatfrågan har också haft andra positiva effekter. Medvetenheten om att det är människor i fattiga länder som kommer att betala det högsta priset för uppvärmningen samtidigt som det är människor i den rika världen som bär det största ansvaret för den har fört upp frågor om global rättvisa på agendan."
När det gäller dessa saker så är det inte alls uppenbart att det handlar om någonting bra! När det gäller internationellt samarbete – samarbete mellan stater – så är jag till exempel mycket skeptisk. EU, FN och NATO är exempel på ganska tvivelaktiga internationella organisationer. Det har till och med argumenterats till fördel för en ”världsregering” vilket jag tycker är en starkt motbjudande och väldigt skrämmande tanke. Varje steg i den riktningen bör enligt mig undvikas men även den som inte skräms av den tanken bör hålla med om att varje steg i den riktningen åtminstone behöver motiveras väl och inte gömmas under förevändningen att ”rädda klimatet”.
Vidare så är jag överhuvudtaget skeptisk till politiska lösningar på problem och det gäller såväl klimatproblemen som den ”rovdrift på naturresurser” som Tersman nämner. Utfiskning är ett bra exempel på sådan ”rovdrift” som jag anser att man löser bäst genom privat ägande av fiskevattnen snarare än genom politiskt fastställda fiskekvoter. Jag nämner detta bara för att visa att det inte är uppenbart att internationella politiska lösningar är någonting att applådera.
När det gäller ”global rättvisa” så verkar det vara så att om man redan från början är förtjust i den världsbild som innebär att den rika världen (på norra halvklotet) parasiterar på den fattiga delen av världen (på det södra halvklotet) så är det lätt att man leds till att tolka nya fenomen i ljuset av den föreställningen. Även klimatfrågan kan pressas in i den här gamla föreställningen och på så sätt ses som ytterligare ”bevis” för denna världsbild. Fattigdom beror väldigt ofta på orättvisor. Men det är främst orättvisor som folket i fattiga länder utsätts för av deras egna regeringar. I den mån det ligger någonting i att den rika världens är ansvarig för den fattiga världens tillstånd så är det i termer av de idiotiska handelshinder som vi sätter upp mot resten av världen. Men jag har mycket svårt att tro att klimatfrågan kommer att leda till ökad frihandel i världen. Och även om den gjorde det så vore det bättre om vi kunde slå ett slag för frihandeln utan att gå omvägen via klimatet.
Men för argumentets skull tänker jag för ett ögonblick acceptera att de saker som Tersman pekar på verkligen skulle vara positiva bieffekter av den politiska mobiliseringen för klimatet. Under detta antagande skulle det inte vara fullständigt bortkastade resurser att mobilisera för klimatet. Men det skulle fortfarande kunna vara en väldigt ineffektiv användning av resurserna. Det är inte alls säkert att fokuseringen på klimatet är det bästa sättet att uppnå dessa andra saker. Att peka på dessa påstådda positiva bieffekter är inte ett bra argument för att få oss att acceptera att våra resurser satsas på ”mobilisering för klimatet”. Det skulle fortfarande kunna finnas mycket bättre sätt att använda resurserna på.
Tersman hävdar att ”någon seriös argumentation kring detta [med bortkastade resurser och ineffektiv användning av resurser] från klimatskeptikernas sida ser man emellertid sällan till i dagens debatt”. Då har han uppenbarligen inte läst Björn Lomborgs artiklar och böcker.
I vilket fall som helst så måste de påstådda positiva bieffekterna av klimatsatsningarna motiveras på sina egna meriter. Även om vi skulle acceptera att detta var eftersträvansvärda mål (vilket jag inte håller med om) så skulle det vara mycket osannolikt att omvägen via klimatfrågan skulle vara det mest effektiva sättet att uppnå dessa andra mål. Slutsatsen av allt detta är att argumentet som går ut på att de åtgärder som föreslagits mot klimatförändringarna är bra i sig själva oavsett om de löser det problem som de var tänkta att lösa eller inte är mycket svagt.
Vi kommer nu till min punkt (4), att man måste visa att åtgärden man föreslår verkligen är nödvändig för att avhjälpa problemen. Även om det är långt ifrån uppenbart att de lösningar som föreslagits är tillräckliga (eller kommer göra någon skillnad överhuvudtaget) så utgår jag här ifrån att de är tillräckliga. Nu kvarstår frågan om de också är nödvändiga eller om det finns andra sätt att tackla problematiken på?
Vi kanske inte kan undvika att det blir varmare i framtiden men är det verkligen nödvändigt med stora global-politiskt-kollektivistiska åtgärder för att ”rädda” mänskligheten undan klimatförändringarnas negativa effekter? Som jag sa tidigare så är människan oerhört anpassningsbar och har överlevt många olika typer av hot och förändringar av sin levnadsmiljö.
Om mänskligheten tvingas leva med att det blir varmare i framtiden så kan hon lära sig tackla de negativa konsekvenser detta kan få samtidigt som hon kan lära sig att dra nytta av de positiva konsekvenserna av det. De kollektivistiska, politiska åtgärder som föreslagits hämmar naturligtvis individens möjligheter att lösa sina problem i sin närmiljö. Det är uppenbart som Tersman säger ”att minska koldioxidutsläppen kommer att kräva resurser och pengar”. Han fortsätter:
"Kanske skulle dessa resurser kunna användas på ett bättre sätt för att förhindra lidande och förbättra folks villkor?"
Mitt svar på denna fråga är 'Ja, om dessa resurser fick lov att stanna kvar hos dessa människor istället för att via beskattning hamna hos politikerna'. Vi måste sätta vår tilltro till den enskilda människan! Om hon ges största möjliga handlingsutrymme för att lösa de omedelbara problem som hon befinner sig i så är jag ganska säker på att hon kommer att klara framtidens problem (vilka de än må vara). Det finns naturligtvis inga garantier, men det finns det ju inte när det gäller de föreslagna politiska åtgärdernas effekt heller. Det finns aldrig några sådana garantier.
En viktig insikt är att det inte finns någonting som säger att framtidens största hot är kända idag. Om politikerna tillåts bränna en del av våra resurser på att ”rädda klimatet” (oavsett om de lyckas med det eller inte) så står den enskilda människan sämre rustad när andra typer av problem dyker upp i framtiden.
Här menar jag att om man har en förkärlek till kollektivistiska politiska lösningar så är det lätt att man tenderar att överdramatisera den här typen av problem. Detta hänger ihop med föreställningen att endast politiska, kollektivistiska lösningar kan råda bot på problemen och i vissa fall är detta kanske sant. Men även i de fall där detta är sant så kan ”lösningen” vara värre än själva ”problemet”!
Jag håller med Tersman när han säger att ”den intressanta frågan är givetvis vad man ska göra”. Men vem är ”man” i det här fallet? Är det den enskilde individen, mänskligheten som kollektiv eller våra politiska ledare som åsyftas? Tersman fortsätter med att säga att ”om det är sannolikt att ett visst handlande kommer att leda till dåliga konsekvenser så har man skäl att ändra kurs, åtminstone om det finns mindre riskabla handlingsalternativ”. Dåliga konsekvenser för vem? Och vem är det som ställs inför de olika handlingsalternativen? Troligtvis förutsätts här ett utilitaristiskt synsätt från vilket olika möjliga utfall kan sägas vara ”bra” eller ”dåliga” från ett opersonligt perspektiv enbart i relation till hur mycket lycka det finns i universum som helhet och oavsett fördelningen av denna lycka. Kritiken mot den här teorin får vänta till en annan gång men vi bör akta oss för att ta den för given!
IPCC vars policydokument Tersman stödjer sig på ger inte främst råd till individer, frivilliga organisationer eller företag utan till politiska beslutsfattare. Ett stort problem med dessa är att de resurser som de kommer använda för att försöka lösa klimatproblemen inte är deras egna. Det är därför svårt att säga vad som skulle vara klokt eller oklokt för dem att göra med dessa resurser dvs. från vilket perspektiv vi skall bedöma klokheten i det. Varje politisk handling har vinnare (inte sällan inkluderande politikerna själva!) och förlorare. Om vi förutsätter ett utilitaristiskt synsätt så kan vi eventuellt komma runt detta (förutsatt att det blir "bäst" på det stora hela, vilket jag betvivlar) men jag anser som antytt att utilitarismen inte är den korrekta etiska teorin.
Jorden kommer knappast att gå under men den enskilda människan kan göra det, under tyngden av all politisk inblandning i våra liv. Vi måste se upp med dem som tror att de kan ”rädda världen” genom att styra och kontrollera oss även om de själva tror att det de gör är för det bästa. Kanske är det faktum att folk sätter så hög tilltro till politiska lösningar ett större hot mot människan än de klimatförändringar vi nu varnas för?
Fritz- Anton Fritzson
Doktorand i praktisk filosofi, Lunds universitet
Valarbetare för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, blev nyligen attackerade av en grupp unga män. Attacken ger naturligtvis uttryck för en antidemokratisk hållning som borde vara oförsvarlig. Men är den det? Finns det något sätt att rättfärdiga en sådan handling i dagens Sverige?
Att ett nationellt befrielseprojekt övergår i auktoritärt förtryck är en alltför vanlig historisk erfarenhet som utvecklingen i Algeriet och Zimbabwe visar. Detta även inom det sionistiska projektet, men det finns en speciell tragik då man bokstavligen gått från en symbolisk extrem till en annan. Från kosmopolitism till nationalchauvinism.
Ganska mycket, förstås. Exempelvis hur en grupp genialiska musiker får fram ett tungt sound utan att låta (alltför) fåniga. Hur omöjliga texter, dubbelgitarrer och tantfrisyrer går utmärkt ihop med coolhet. Men också en del annat.
Det var ett ju överraskande besked som kom 1 april, att riksdagspartierna beslutat sig för att gå samman i ett gemensamt parti, ”Folkets Väl”. Motivet sades vara att de tröttnat på att käbbla om småfrågor i valkampanjerna. ”Några kronor hit och dit i bidrag och skattenivåer, det löser vi på vanligt svenskt sätt internt inom vårt nya parti.” Den stora frågan man vill fokusera på, sades istället vara den bristande jämlikheten på nationell och global nivå.
Hegel skrev om konstens slut och Nietzsche tvekade inte att tala om ”Guds död”. I det första fallet är jag beredd att ge Georg Wilhelm Friedrich rätt: konsten har verkligen förfallit till någonting som knappast kan leva upp till några upphöjda anspråk längre. Vad gäller Gud är jag inte lika säker. Men kanske skall vi ställa frågan om nästa upphöjda ideal: kärleken.
Lars Vilks fick den 4 januari ett nytt dödshot genom en telefon från Somalia. Den teckning av profeten Muhammed som rondellhund som han gjorde sommaren 2007 skapar alltjämt reaktioner.
Tommy Zethraeus sköt ihjäl fyra personer en decembernatt 1994, och dömdes senare till livstid i fängelse. Nu, drygt 15 år senare, vill han få sitt straff tidsbestämt. Att någon som har begått ett brott ska straffas för detta betraktas av många som rättvisans kärna. Begrundar man vad relationen mellan straff och att sona ett brott är, så framträder dock hur otydliga och godtyckliga de principer enligt vilka brottslingar straffas egentligen är. Zethraeus fall aktualiserar en debatt om hur man bör bestraffa brottslingar, och hur detta påverkas av tidsaspekten.
”Avatar” är en film som med ny 3D-teknik försöker slunga oss in i en främmande värld, en måne kring en planet någonstans i rymden, som präglas av en konflikt mellan människorna, som är där för att idka rovdrift på naturen i jakt på ett dyrbart mineral, och en exotisk urbefolkning, som hellre lever i enkel harmoni med naturen. Dessutom har de blå svansar och är mycket bra på att klättra i träd. Men det märkliga med denna film är inte bara att den använder sig av hypermodern teknik för att kritisera tekniken, utan också att filmens ”natur” så tydligt utgör en metafor för – tekniken.
Vem har det yttersta ansvaret för att jag överlever? Är det jag själv – eller är det samhället jag lever i? När jag skriver överleva så menar jag överleva. Det handlar inte om rätten till ett bra jobb, yttrandefrihet eller kärlek. Utan vem är det som ska se till att jag inte svälter eller fryser ihjäl?
”Pregnant pussy is the best you can get, fucking the bitch while her baby’s sucking dick.” Underground Kingz låt ”Pregnant P***y” är förmodligen den vulgäraste jag någonsin hört, i alla fall med avseende på texten. Den är helt enkelt så fruktansvärd att man tvingas konstatera att det hela är ett sorts absurt skämt, som leder över i ett gapskratt. Ändå anspelar den på någonting viktigt, paradoxalt, och fasansfullt i vår egen samtid.
Som alla vet finns det många negativa effekter för dem som drabbas av arbetslöshet: ekonomiska problem, känslor av att man inte behövs, man tappar den sociala gemenskapen på jobbet och man kan tappa kompetens om man är arbetslös under en längre period. Ur samhällets perspektiv går vi miste om de resurser som inte används. Det finns dock ett sätt att helt slippa dessa problem.
Vissa människor föds utan ben och armar, andra med anlag för svåra sjukdomar och åter andra med ett utseende som för många kan vara frånstötande, medan andra människor föds fullt friska och attraktiva. Det finns en (psykologisk eller kulturell?) tendens hos människan som får många att tro att detta är orättvist medan ett fåtal kanske snarare skulle säga att det är rättvist (kanske i kraft av dessa personers handlingar i tidigare liv eller något sådant). Detsamma gäller vår attityd till naturkatastrofer som jordbävningar och vulkanutbrott. Medan vissa kanske skulle säga att det är orättvist att Haiti drabbades men inte andra delar av världen så tror andra att katastrofen var guds straff för Haitiernas synder (synder som bara gud känner till?) och därmed rättvis. Misstaget som begås här är att tro att begrepp som ”rättvisa” och ”orättvisa” är applicerbara på den här typen av händelser och fenomen. Dessa saker är varken rättvisa eller orättvisa - de bara är. Världen är varken rättvis eller orättvis till sin natur, det finns helt enkelt ingen kosmisk (o)rättvisa.
Ett fragment av Herakleitos fångar någonting av politikens fundamentala dilemma: ”Folket måste strida för lagen som för stadsmuren.” Men den ”lag” det talas om är en konkret ordning, som varken är evig eller oföränderlig, och som är knuten till blodiga strider i det yttre, liksom till ofta farliga tendenser i det inre. Och tänkandet självt kan också erövras och förloras.
Med risk för att verka högtravande och elitistiska: den som lyssnar på exempelvis ”Ring P1” möts uppenbarligen av inslag av varierande kvalité. Självklart ska alla kunna uttrycka sina åsikter – denna princip är enligt oss en av de viktigaste i samhället – men varför kan inte public service-företagen också tillhandahålla ett riktigt kvalificerat debattforum? Inte i jakt på lyssnar- eller tittarsiffror eller för att erbjuda maximal underhållning, utan bara för att vi tycker det är väldigt viktigt.
Albert Einstein – geniet. Det står utom allt tvivel att Einstein var en av de största tänkarna inom fysiken på 1900-talet. Kanske någonsin. De bedrifter han stod för revolutionerade ämnet fullständigt, och hade därigenom också konsekvenser för samhället i stort. En fråga måste dock ställas: har inte Einstein överskattats ifråga om sin politiska relevans?
Den senaste tidens löp i blaskpressen har rapporterat om golfaren Tiger Woods otrohetsaffärer och hans svenskfödda fru Elin Nordegren, varför historien också i Sverige har alstrat ett massmedialt värde. Även i ett antal debattprogram i TV har frågan satts på agendan, men den har då, vilket också är av större intresse, glidit över i en fråga om huruvida monogami eller polygami är att framlyfta såsom ideal. Diskussionen har varit full av medvetna eller omedvetna missförstånd och ytliga poänger. Debatten fördes redan på 1960-70-talen, men självdog då de som förespråkade polygami ofta föll i egen fälla. Nu förs den företrädelsevis av personer i tjugoårsåldern, och som det verkar, i tron om att de torgför något nytt.
Så har även jag sett ”Zombieland”, filmen som blivit en oväntad succé i USA. Enligt de flesta kritiker handlar den om – just det: zombies. Det vill säga människor som förvandlats till hjärndöda monster med ett enda mål: mat. I människoform. Zombierna är med andra ord väldigt hungriga, och ganska farliga. Men detta är bara filmens ytskikt – finns det en djupare mening?
Hur ser litteraturens framtid ut? Vilken är den berättelse som under de kommande åren ska bli alltmer angelägen att skildra? 
I dessa ekonomiska kristider har diskussioner om lönesättning och löneförhandling tagit större och större plats i våra medier. Den genomgående tanken verkar vara att vi som individer ska lära oss att förhandla för att få upp lönen. I denna diskussion slås man av hur snedvriden synen på relationen mellan lön och prestation har blivit.
Konflikten mellan psykoanalysen och den medicinska psykiatrin brukar med jämna mellanrum komma upp till ytan. I mångt och mycket är det en konflikt mellan materialism och idealism, där man från psykiatrins sida raljerar över vad man menar är psykoanalysens ovetenskapliga tillvägagångssätt, medan man från psykoanalytikernas sida menar att även om man från psykiatrins sida genom medicinering botar de psykiska symptomen, så tar man inte itu med dess etiologi eller det som ger upphov till att nya symptom bildas.
Orden ”rättvisa” och ”frihet” har centrala positioner i det politiska samtalet. Många ser dem som de kanske mest värdebärande orden i detta sammanhang. Samtidigt är det ibland lite svårt att sätta fingret på vad de egentligen betyder. Jag vill här påstå att deras respektive betydelser är diffusa och att de ofta används som retoriska slagträn. Den som är bäst på att använda dem vinner också många politiska poänger.
Den politiska kalabaliken kring Vattenfall den senaste tiden är svår att förstå i ljuset av den ideologiska retoriken hos aktörerna. Vad är det som sker i det som synes ske?
De sociala, ekonomiska och politiska omvälvningarna under 1800-talet, urbaniseringen, industrialiseringen, den tekniska utvecklingen, liberaliseringen på en rad områden, kom att skapa nya funktioner och ändamål, nya föreställningar och förhållningssätt. Men hur hanterade man situationen? Ett dualt laborerande tog vid, vilket nutidens stadsbyggnadsdoktriner förbjuder. Det korta minnets påbud och glömskans gladeliga befrielse anses nyskapande. Eller snarare; den skapar nya problem, och förkastar tidigare lösningar. På 1800-talet gjorde man ofta tvärtom.
Är det genusinkorrekt att köpa skor som smärtar? Är det genusinkorrekt att skaffa barn vid 20? Vilka val ska vi göra, vilka vägar ska vi välja för att hamna på fredad mark?
I ekonomivärlden har allt fler röster höjts för att komma till rätta med de negativa konsekvenserna många tror att så kallat "kvartalstänkande" leder till. Trots de många intressanta parallellerna mellan ekonomivärlden och den politiska världen så hör man sällan samma typ av kritik riktad mot politiker. I motsats till Carl Rudbeck vill jag betona att de problem som ett sådant kvartalstänkande leder till är betydande även inom politiken.
De politiska partierna skapades i de flesta fall i en annan tid. De viktiga motsättningarna då är förmodligen mindre viktiga idag. Därför brister det i förmågan att urskilja dagens och morgondagens viktiga spänningsfält.
Historien beskrivs oftast som en naturlig och självklar väg fram till nuet, när verkligheten snarare var en vindlande stig genom snår och skog. För att kunna begripa dagens Europa måste man förstå dess tillkomst och då åsyftas inte den tillrättalagda varianten om herrarna som var trötta på krig och elände (med tanke på att dessa statsmän samtidigt förde brutala krig i kolonierna). Om man lyfter fram de alternativ som negligerades blir det också klarare att framtiden inte är given.
Rättigheter fungerar som en viktig institution i svensk politik och ekonomi. Utan detta begrepp skulle vi alldeles säkert inte haft den materiella utveckling som vi har haft i västvärlden hittills. Samtidigt ifrågasätts vanligtvis inte begreppets betydelse.
Rädslan för växthuseffekten och andra globala kriser riskerar både att vitalisera och att kväva samhällsdebatten. Apokalyptiska visioner slår lätt över i uppgivenhet eller i drömmar om orealistiska framtida utopier, medan en tillkämpad känsla av normalitet hotar att förblinda oss eller göra oss cyniska. Ett rimligt förhållningssätt kombinerar en öppenhet inför både risker och möjligheter med insikten att våra uppskattningar kring en framtida händelseutveckling utgör provisoriska skisser, snarare än fastställda dogmer.
De politiska åtgärder som ofta föreslås som lösningar på klimatproblematiken kommer att innebära högre skatter, ökad makt för politikerna på den enskildes bekostnad samt att vår konsumtion skall kontrolleras och beskäras på en mängd olika sätt i syfte att "rädda klimatet". Jag lyfter frågan om inte den här "lösningen" är värre än själva "problemet" och antyder mer individualistiska lösningar på de problem som ett varmare klimat kan leda till.
Det var inte särskilt komplicerat att vara feminist på den tiden jag var en singel som läste genusvetenskap och bodde i en etta i Lund. Jag byggde upp en hel mängd stenhårda principer gällande jämställdhet i förhållanden. Principer som jag absolut inte kunde tänka mig att kompromissa med. Det personliga är politiskt.
Musik är en kollektiv vara eftersom många kan lyssna på samma låt och eftersom man inte kan hindra spridningen på Internet. Därför bör musik behandlas som andra kollektiva varor: staten betalar och medborgarna får fri tillgång.
Årets nobelpris i litteratur ger upphov till en reflektion kring litterära priser, litteraturens rang och i förlängningen frågan om litteraturens relevans överhuvudtaget i samtiden. Goethes roman "Valfrändskap" är ett exempel på klassisk litteratur, ett verk som ännu säger oss något viktigt om vår tid - men vad?
Bilder av den modernistiske arkitekten såsom geni och kulturhjälte med särpräglade egenskaper för att tolka samhällsandan, målades under modernismens glansperiod upp. Arkitekten hade förmågor att förutse framtidens behov och skapa en arkitektur för den, att framlägga universella och en gång för alla givna lösningar. Men hur gick det, och är vi idag istället på väg framåt till dåtiden?
Hur ska det motiveras vilka skatter vi ska ha i Sverige? Naturligtvis kommer vi aldrig nå fullständig konsensus kring denna fråga. Denna diskussion leder som bekant ofta till upprörda känslor, vare sig man lutar åt vänster eller höger, och en konstruktiv approach som syftar till att hitta nya lösningar och analysmetoder är därför något som efterlyses. Det finns emellertid mer eller mindre tydliga sätt att förhålla sig till frågan på.
