Bild: stock.xchng

Ordet ”valbudget” dök upp här och där i samband med alliansens höstbudget för ett tag sedan. Detta ord är numera så välanvänt att få reagerar på vad det refererar till, och när Carl Rudbeck i P1:s Godmorgon världen! den 27 september uttrycker ”det är klart, det är en valbudget, de vill bli omvalda, vad är det för fel med det?” är det få som tycker att detta är något att höja på ögonbrynen åt. För att belysa vad som faktiskt är fel med det är en jämförelse med ekonomivärlden intressant.

En vanlig kritik av börsföretagen brukar vara att det så kallade ”kvartalstänkandet” mestadels är av ondo. Det är i sammanhanget viktigt att notera att denna kritik ofta ges från såväl vänster- som högerhåll. Kvartalstänkandet beskrivs ibland som strävandet efter att få varje kvartalsrapport att bli så bra som möjligt så att det gynnar aktieägarna så mycket som möjligt. Ibland kan detta säkert vara en bra strategi – det kan nämligen få till resultat att man är noga med alla detaljer i verksamheten, eftersom dessa riskerar att granskas i och med varje kvartalsrapport. Det kan däremot även, alldeles uppenbart, få till resultat att man tänker kortsiktigt, och att det kan finnas ett underförstått motstånd mot att genomdriva större, långsiktiga förändringar som initialt kan kosta, men i långa loppet vara gynnsamma.

Systemet med kvartalsrapportering kan på ett lite förenklat sätt beskrivas som en förutsättning för att man ska kunna attrahera aktiehandlare och därmed kapital som annars inte skulle finnas tillgängligt; den underliggande tanken är alltså bland annat att även personer utan avsikten att långsiktigt inneha aktier ska kunna attraheras av en sådan investering. En uppenbar fördel är naturligtvis att företagen får bättre likviditet och därmed större möjligheter att utveckla verksamheten. Den tydliga nackdelen är den risk ett sådant företag löper genom den påverkan de större trenderna inom ekonomin har på aktiemarknaden. Även om det inte är fastställt exakt hur de ekonomiska och finansiella mekanismerna leder till olika typer av bubblor, så är det rimligt att sätta det kortsiktiga tänkandet inom bland annat aktiemarknaden i relation till uppkomsten av sådana bubblor. Kortsiktigt tänkande leder med stor sannolikhet alltså inte till de bästa långsiktiga resultaten.

Är detta kvartalstänkande då endast ett fenomen som uppkommer inom den ekonomiska världen? Naturligtvis inte. Den parallell jag föreställer mig är till den politiska världen, som i flera avseenden liknar den ekonomiska. En viktig sådan likhet är hur den politiska motsvarigheten till aktiebolagens kvartalsrapportering kan sägas vara riksdagsvalen vart fjärde år. Denna jämförelse kan sägas vara relevant genom likheterna mellan det sätt på vilket företagsledningen i aktiebolagen försöker få denna kvartalsrapportering så bra som möjligt för att få sitta kvar på sina poster och hur den sittande regeringen försöker blidka de röstberättigade för att också de kunna sitta kvar.

Vad är då det stora felet med fenomenet ”valbudgetar”? Jo, Carl Rudbeck, felet är att på samma sätt som det finns fog för att tro att aktiebolagens beslut i många avseenden tas för att blidka aktieägarnas relativt kortsiktiga intressen och därmed genererar resultat som i det långa loppet leder till sämre utfall, så finns det fog för att tro att en budget som läggs för att få fler röster i nästa val är en budget som leder till resultat som är sämre för Sverige som helhet än vad de hade kunnat vara. Och det är oerhört allvarligt.