2009-11-08 14:52

En vacker och angelägen text. Risken med både institutioner och ideologier är att dessa medför ett sorts förstenande, som innebär att människan reduceras till att bara fullfölja sin roll inom "systemet", oavsett om detta är formaliserat i en institution eller är en färdigritad mental karta där pilarna redan är utsatta i "rätt" riktningar vid varje potentiellt val, vid varje eventuell svårighet. Institutioner och världsbilder i vid mening spelar en viktig roll just i att reducera människans valfrihet, att låta människan, med Nietzsches fina formulering "das noch nicht festgestellte Tier", det ännu ofärdiga djuret, ändå anta en lite mer bestämd form i en historiskt situerad ordning. Men när dessa institutioner och ideologier själva förlorat all återkoppling till en djupare reflektion över sina egna förutsättningar, kan människan istället reduceras till någonting omänskligt, varken djur eller människa.

2009-11-12 15:41

Det finns två aspekter att ta hänsyn till när det gäller diskussionen ovan. Den första är hur vi ska definiera jaget i förhållande till andra, t.ex. vilka uttryck som kan räknas som "mina" och vilka som bättre beskrivs som "andras". Den aspekten är extremt svår att utreda, och jag tror att man får göra en bedömning från situation till situation. Att tycka att det är absolut fel att sminka sig om man vill fortsätta vara en "självständig människa" verkar vara att överdriva det hela.

Den andra aspekten att ta i beaktande är, som Uljana beskriver, just skillnaden mellan yttre och inre tvång. Den skillnaden är naturligtvis viktig, och är på ett sätt lik den mellan juridiska och moraliska lagarna, där de första representerar ett yttre tvång, och de moraliska lagarna ett inre sådant. Den diskussionen blir emellertid intressant först när man kombinerar den med den första aspekten jag beskrev ovan; i vilken utsträckning ska jaget få utrymme på andras bekostnad, och omvänt? Både juridiska och moraliska lagar (vilka i detta sammanhang ger vad som kan bedömas vara en självständig gärning) konstrueras kontinuerligt i samklang med denna aspekt.

2009-11-15 15:54

Inledningsvis instämmer jag i att den feministiska debatten tenderar att fastna i just det du beskriver: en godtycklighet vad gäller definitionerna. Däremot är jag osäker på hur den andra delen av texten kan sägas underbygga det inledande resonemanget. De allra flesta människor i vår samtid hade säkerligen mått bra av att ägna sig åt den typ av reflektion du efterlyser. Detta innebär dock inte att reflektion över existentiella frågor och det allmänmänskliga löser dagens genusproblematik och att "ojämställdhet" mellan olika grupper i samhället därigenom upphör eller kan lösas på individnivå.

2009-11-16 13:33

Emma, jag har en stor förståelse för din invändning, som ter sig förnuftig. Att bara förespråka "ökad reflektion" kan te sig lite verklighetsfrämmande. Men likväl: kan inte en ökad reflektion över drifterna göra oss öppnare inför de konflikter som uppstår när vår drift möter den andres? Även om det kan te sig som en nästan lite utopisk tankegång, kan jag inte se att den vore så att säga intellektuellt förfelad, om du förstår vad jag menar?

2009-11-17 12:33

För det första vill jag säga att jag tycker mig förstå Uljanas resonemang väl, framför allt passagen om alla människors grundläggande osjälvständighet i dagens värld är träffande och provocerande – vilka vore stora män som Bildt, Fuglesang och Persbrandt sina politiska ramverk, rymdfarkoster och sin svärmande publik förutan? Alltså har även mannen problem med sin fria subjektivitet.

Men vem ska vi då ha som förebild?

Däremot är Uljanas text kort och saknar några övergångsmoment, vilket gör att den blir svårtolkad som huvudinlägg - jag tänkte därför ta mig friheten att utveckla hennes resonemang en smula. Genusfrågan kräver avgjort en mer finmaskig tolkningsmekanik än den vanliga politiska, detta märker vi inte minst då vi ser att den är aktuell över blockgränserna. Vi löper så alltid en risk när vi formulerar oss kort och kärnfullt i det här ämnet, som man lätt lockas att göra på internet. Men som auditer föreställer vi oss att vi verkar på en annan plattform än i det vanliga sammelsuriet av röster - kanske kan vi lösa detta problem tillsammans genom besinningsfull diskussion?

För att sammanfatta Uljanas resonemang: feminismen som kollektiv rörelse har idag blivit problematisk, eftersom denna rörelse ofta definierar sig som det ena eller andra förhållandet till olika predikament. Problemen uppstår när vi frågar huruvida den ena eller andra handlingen eller värderingen, som att sminka sig eller välja det ena eller andra yrket, ”i sig” frigör kvinnan och kan utgöra norm för andra kvinnors frigörelse.

Det paradoxala här ligger naturligtvis i att överhuvudtaget försöka frigöra någon i en djupare mening genom ett särskilt urval, eftersom detta urval självt alltid är begränsat. Därmed inte sagt att vissa handlingsutrymmen och beteenden inte behöver prioriteras och skyddas först, så att en högre frigörelse senare ska kunna förverkligas. För att komma vidare i det här problemet tror jag vi måste inse skillnaden mellan begreppen emancipation och frihet, där det förstnämnda huvudsakligen handlar om villkoren för att skapa frihet, alltså möjligheten till frihet, medan det senare betecknar friheten själv – den position en människa innehar när hon kan välja och skapa fritt.

Man kan tänka sig att vi från 1700-talet och fram till ganska exakt dagens datum, åtminstone i västvärlden, ser tillbaka på en framgångsrikt fullbordad kvinnoemancipation. För att kvinnan någon gång skulle kunna bli fri i samma mening som mannen historiskt sett - ett självständigt skapande subjekt – så har dom reformer och den normativa kamp som förts varit nödvändig som ett förarbete, och är det fortfarande i andra delar av världen. Att ge kvinnan ett fundamentalt handlingsutrymme genom rösträtt, våldsskydd och relationsfrihet återstår i många länder, och vi kan också konstatera att i ett land där majoriteten av kvinnorna av tradition klär eller beter sig på ett visst sätt, är det onekligen en radikalt emanciperande handling att gå mot strömmen och visa upp ett annorlunda ideal, ibland med livet eller välmågan som insats.

Anna Anka däremot, är en emanciperad kvinna. Hur mycket vi än önskar kan vi aldrig se denna karikatyr av kvinnlig subjektivitet som ofri i någon formell eller informell mening. Det kvittar vilka lagar vi stiftar och hur smarta normer vi än sprider från universiteten eller subkulturen: man kan leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka, och försöker man, ja då lär den antagligen strejka just därför. Och här Emma, träder med full kraft det existentiella eller historiska problem in som vi idag står inför och som jag tror Uljana försöker skissa upp konturerna till i sin korta text. Även om alla möjligheter till kvinnlig subjektivitet nu är serverade i politisk och moralisk mening så erfar vi starkt att något saknas – kvinnan är kort sagt emanciperad och skyddad, men väntar fortfarande på att frigöras i en högre mening, för att kunna öppna upp världar och skriva historia på samma sätt som mannen tidigare gjort.

Vad vet vi då om denna mystiska frihetsmateria, förutom att den idag inte bara tycks saknas hos kvinnan, utan även hos mannen, och att den kanske därför bör förväntas uppstå och blomstra i en passage våra liv allt mer sällan rör sig genom?

Adam talar om det moraliska och politiska som något som möts i olika identiteter och därmed i en differens – hur stort utrymme ska jaget få på andras bekostnad? Detta är ett traditionellt filosofiskt perspektiv som har väglett emancipationens väg - inte bara kvinnans - för att skapa och "legitimera" frihet från upplysningen till idag. Men för att komma vidare till den i dagsläget och framtiden mer väsentliga frågan det "legitimerande" - en skapande frihet som axlar, förvaltar och förnyar sig själv, tänker jag mig emellertid att det finns en differens som har en större betydelse för den produktiva materia vi söker än gränsen till främmande viljor, det andra kollektivet eller den andra kroppen.

Detta är gränsen till ”det främmande i det egna”, som Hegel uttryckte det, eller den ”ontologiska differensen”, som var Heideggers formulering - jag tror att det är denna differens även Uljana åsyftar i formuleringen om ett tvång som inte härstammar ur något yttre.

Men Uljana, du kan väl utveckla resonemanget själv – särskilt undrar jag över formuleringen ”yttre”. Måste det främmande i ”det egna” nödvändigtvis vara något existentiellt eller ”inre”, som står i motsatsställning till det vi erfar omkring oss, historiskt eller praktiskt? Är vi då inte fortfarande lite fast i en kristen, antropologisk eller psykologisk tolkningsram?

Själv undrar jag om inte feminismen här måste smälta samman med frågan om nihilismen, som till stor del är frågan om att förhålla sig till den erfarenhet av tomhet samtiden nu tar emot som en högst konkret adressat från andra tider - blixtlikt, som i ångest, och en därtill alltid kompenserande extas.

2009-11-18 10:00

Ja, man kan rakt av säga att det är i feminismen som nihilismens problem faktiskt blir öppet och påträngande, om än inte medvetet. Men det är inte ett ”problem” i bemärkelsen olöst, avgränsad uppgift, utan själva den punkt utifrån vilken allting artikuleras.
”Gud är död”; den välkända frasen betyder att vi inte längre kan hålla fast vid de värden som en gång burit upp någonting grundande och församlande, därför att de sedermera sjunkit ihop och mist sin bärande kraft, och bara kvarstår som medel till maktutövning.
Med denna frigörelse från det gamla upphävs sakta också all slags konsensus kring vad vi ska använda den nya friheten till – en frihet som västvärldens mer privilegierade kvinnor (och det är dessa jag riktade mig till) vunnit betydligt senare än männen.

Vad finns då kvar att orientera sig efter? Jo, viljan. Viljan som fri, det vill säga så långt som möjligt befriad från hinder, men samtidigt begränsad enligt etiska påbud om allas lika rätt till densamma, är för oss själva essensen av det vi kallar frihet. Viljan som det som aldrig helt på förhand kan bestämmas till sitt innehåll, utan oavbrutet och spontant strävar mot ny utfyllnad. Är då allt inte frid och fröjd?
Eller är det inte just i feminismen som det blir som tydligast att det vi känner som uttryck för frihet, i själva verket sammanfaller med allt det som lika väl kan betraktas som uttryck för tvungenhet och ofrihet? (Ett enkelt exempel: min fria vilja, därmed min frihet, leder mig till att bli en framgångsrik affärskvinna – men kan jag inte med detta lika gärna sägas ’spela patriarkatet i händerna’, genom att jag anslutit mig till värden som detta patriarkat satt upp, här pengar, materialitet osv? Eller, vem är det som får mig att rusa in till stan och köpa fina kläder? Min frihet – patriarkatets normer om hur kvinnor ska vara.)
Öppna vilken feministisk tidskrift som helst så blir denna cirkelrörelse påfallande. Mitt i oredan och bristen på endräkt är det egentligen en enda fråga som där ligger inbäddad och implicit ropas ut med hoppet om att någon, eller någonting, ska höra den och ge den ett svar – ”Vad ska vi då göra, vad ska vi egentligen ägna oss åt för att slippa ut och bort från denna paradox?”

Och, är inte alla slags diskussioner om orättvisor, och hela målet att bli kvitt de institutionaliserade orimligheterna (lägre lön o. dyl), alltid vilande på denna fråga om vad vi bör orientera oss efter, var vi hör hemma och hur vi ska gestalta vårt liv? Emma: hur ska vi kunna prata om orättvisa utan att först och främst ställa oss frågan om vad vi menar med rättvisa, och vad det som vi känner under den beteckningen ska syfta till?

Det är viljans egen logik vi är fångade i idag, och vi kan inte ta oss ur den genom att välja bort vissa uttryck till förmån för andra. På detta sätt kan vi bara vinna frihet i bemärkelsen ovan, vilken uppenbarligen i alla fall är en sorts frihet, men också den enda vi idag känner till.
Men kanske måste vi då istället lyfta blicken från det rika utbudet av möjligheter som står till buds i en i denna mening fri värld, för att istället ta klivet ut i intet, och hålla oss där, i det som först möjliggör möjligheternas lockelse? Kanske måste vi så våga gå under, som Nietzsche sa, då undergången också är det som står i en hemlig förbindelse med livets annars helt gömda höjder - och därmed med en helt annan slags frihet, som inte kan återfinnas inom de ramar vi är vana vid, men kan hämtas upp så länge vi existerar.

2009-11-18 10:30

Feminismen har tagit upp vissa av de ideologiska element som ursprungligen härrör ur ett kristet, teologiskt arv, men som här alltså omformulerats som en rätt för alla människor att på lika villkor leva ut den egna driften, vare sig denna tar sig uttryck i sökandet efter sexuell tillfredsställelse, eller i jakten på status, ting, karriär, osv. Således öppnar sig feminismen, när den erövrat denna rätt, mot en ny problemhorisont: vad är meningen med allt detta?

Här kan vi välja att falla tillbaka på ett antal svar som formulerats genom historien: världsreligionernas, eller "ideologiernas". Problemet med de senare är att de i så hög grad utvecklats ur de förra. Och problemet med de förra är att de formulerades som svar på de problem som uppstod i och med den s.k. "axiala tidsåldern", den utdragna historiska period då olika "världsrum" eller stora andliga gemenskaper formades ur handelsnäten och de stora krigen över hela den eurasiska jättekontinenten.

Kristendomen var således ett svar på denna utveckling, ett tänkande som försökte närma sig några av de problem som uppstod genom det nya världsrum som kom att upprättas genom hellenismen, och senare kom att juridiskt och militärt förvaltas av det romerska imperiet.

Problemet med dagens i många avseenden ytterligt sterila debatt är att den i regel sluter sig till att förstå kristendomen - och de besläktade svar som uppstod ur det axiala skiftet - som antingen "evigt giltig", eller "felaktig". Få har förmått inse att kristendomen är varken eller: den var ett giltigt svar på en specifik, om än utdragen, historisk situation. Vi är nu i färd med att lämna denna bakom oss, det har vi redan länge varit, och närmar oss nu förmodligen en ny epok, där ett nytt sorts världsrum är i färd med att etableras på global skala. Och det är i förhållande till detta vi måste tänka, när vi nu ånyo närmar oss denna problematik.

Men ytterligt få människor är än idag i stånd att tänka kristendomen, och ideologierna, och därmed även feminismen, historiskt.

Jag är i alla fall mycket glad att genusdebatten här har nått nya höjder (och nya djup) - har faktiskt aldrig sett ett lika kvalificerat sätt att ta sig an de här frågorna som vi har här på sidan :)