Bild: stock.xchng

De båda sidorna har olika utgångspunkter, och kan svårligen mötas. Ofta brukar därför någon form av dualism tillämpas vid betraktandet och behandlingen av psykiska problem. För att förstå något av den grundläggande splittring som råder inom dagens psykvård eller syn på psykisk sjukdom, finns skäl att bese dess olika idémässiga traditioner och perspektiv.

Det finns i livet en inneboende cynism, en livets tvedräkt med sig självt, vi kämpar för överlevnad trots att vi vet att vi skall dö. Denna irrationella grundbult bortser naturvetenskapsmän, neurofysiologer, ofta psykiatriker ifrån (som många menar handhar en ”hybridvetenskap”, men det kan i dagsläget diskuteras); de kan leverera hur många beskrivningar som helst av kemiska reaktioner i hjärnan, biologiska förlopp och så vidare men, skulle Schopenhauer mena, dessa reduktionistiska vetenskapliga ”bevis [är] mindre lämpliga för människor som vilja lära än för människor som vilja disputera”.

Finns det något förnuftigt i att över huvud taget vilja existera? Schopenhauer, som till viss del influerat Freud, skulle på detta svara nej. Viljan verkar i frånvaro av syften och gränser i sin ändlösa strävan, livet i sig är inte rationellt, även om vissa rationella moment, handlingar eller beteenden är att iakttaga för att överleva; ”Den av medvetandet belysta viljan vet sålunda vad hon vill just nu, vad hon vill just här, men aldrig vad hon vill överhuvudtaget”. Låt oss därför närma oss Schopenhauers tankevärld, hans syn på det mänskliga medvetandet, själen, kroppen och materien. Detta som motvikt till det idag dominerande materialistiska perspektivet, då som Peter Gärdenfors säger ”de flesta forskare antar att det bara finns materia och att medvetandet är ett resultat av fysikaliska och kemiska processer i hjärnan”, som genom sin enfald tröttar den som söker någon form av stimulans. Det hela kan betraktas på ett annat sätt, i ett annat sken än det som vi bländas av i hela vår förnuftiga, empiriska, moderna, naturvetenskapligt frälsta tillvaro. Således, en slagsida åt själen istället för psyket, men även ett sådant introspektivt eller metafysiskt förhållningssätt förutsätter en relation till kroppen och materien.

Många kopplingar finns mellan Schopenhauers tankar och Freud och psykoanalysen, influenser gällande synen på det mänskliga psyket/själen som varit av viss betydelse, vilka kontrasterar i en djup skarv i förhållande till den medicinska psykiatrin där en diametralt motsatt syn på materien och själen kan målas upp. Sällan har egentligen ingående skrivits om relationen mellan Freud och Schopenhauer, men ibland verkar Freud själv pinsamt medveten om att en sådan föreligger. Det händer att han försöker försvara sig mot de likheter som folk kan tänkas uppenbara, vilket t ex faktiskt sker i en föreläsning från år 1932 rörande driftlivet:

”Kanske säger ni med en axelryckning: Det där är inte naturvetenskap; det är schopenhauersk filosofi […men] när allt kommer omkring, så har ju allt redan sagts, och före Schopenhauer har många sagt liknande ting. Och vidare, det vi säger är inte ens äkta Schopenhauer. Vi påstår inte att döden är livets enda mål; vi bortser inte från livet för dödens skull. Vi erkänner två grunddrifter, och låter var och en av dem ha sitt eget mål. Hur dessa båda drifter blandas i livsprocessen…”

Till att börja med säger Freud att ”psykoanalys studerar man i första hand på sig själv, genom studiet av den egna personligheten. Det är inte precis detsamma som själviakttagelse, men kan till nöds få gå in under den rubriken”. Psykoanalysen handlar snarare om introspektion än om objektiv medicinsk observation, vilket är fallet inom psykiatrin, menar Freud, där medicinaren ”följer er åt genom ett museum, medan ni får direkt kontakt med föremålen och tror er genom egna iakttagelser ha övertygat er om existensen av nya fakta”. Men med psykoanalysen är det annorlunda, den kan inte demonstreras, själslivet kan inte bevittnas med blotta ögat. Det är uppenbart att två olika perspektiv här krockar med varandra - det idealistiska och det materialistiska - även om en viss vilja till dualism finns och har funnits inom de båda riktningarna.

Psykoanalysens idealistiska syn på själ och kropp/materia har vid jämförelse klara ränder av Schopenhauers filosofi. Schopenhauer menar att världen såsom den framträder för subjektet är den åskådandes åskådning, något som endast existerar i relation till det föreställande väsendet eller subjektet: världen är blott objekt i avseende på subjektet. Subjektet är sin egen världs bärare, och utan subjektet som föreställer sig objekten så finns de inte, ty ”Intet objekt utan subjekt”. Med detta perspektiv blir även den egna kroppen ett objekt för subjektet, ett objekt bland andra, den är underkastad de lagar som råder i tiden och rummet, vilket inte subjektet är som ”förnimmer allt, men som av ingen kan förnimmas”. Dock, kroppen är för subjektet ett omedelbart objekt i egenskap av viljeföreteelse. De andra objekten är blott ensidigt medelbara såsom föreställning.

Detta förhållningssätt har man från första början reagerat på från naturvetenskapligt och medicinskt håll, vilket bl a kommer till uttryck hos tidiga psykiatriker, i Sverige företrädelsevis av Bror Gadelius, samtida med Freud, vilken menade att denna psykomonism leder till en teoretisk absurditet eller solipsism; dualism var att beakta, där man växlade mellan både ett materialistiskt och idealistiskt perspektiv. Men jag vill nog delvis påstå att han missförstått vad det idealistiska eller Schopenhauers prespektiv innebär; subjekten kan ju faktiskt föreställa sig den materiella världen, men subjektet i sig kan inte förnimmas. Schopenhauer säger exempelvis: ”Varje uppnått mål är begynnelsen till en ny rännarbana, och så vidare in i det oändliga. Från grodden vecklar sig växten ut genom stam och blad till blomma och frukt; och frukten är återigen bara början till en ny grodd, ett nytt individuum, som ånyo genomlöper den gamla serien, och så fortgår det under ändlösa tidsrymder”. Vi kan beskriva och studera den process som äger rum i detta fall i naturen, men poängen är ju att det bara säger något om det som vi förnimmer, det som är underkastat tid, rum och kausalitet, men det säger ingenting om det som inte kan förnimmas, om verkligheten bortom dessa kategorier. En materialist skulle givetvis förneka en sådan verklighet; ”Den fysiologiska psykologien tror sig dock med en till visshet gränsande sannolikhet kunna antaga, att det icke gives något psykiskt förlopp, som icke motsvaras av en fysiologisk process eller snarare av ett komplex av fysiologiska processer”.

Schopenhauer och Freud menar båda att det finns något omedvetet, fast på lite olika sätt. Schopenhauer menar att det vakna livet och drömmarna är olika blad i en och samma bok, men i sömnen så ”slå vi upp ett blad än här, än där; ofta blir det ett vi redan genomläst, ofta ett ännu oläst, men alltid är det samma bok vi syssla med”. Även om skillnader eller distinktioner skulle kunna göras, så beskriver Schopenhauer något som uppvisar slående likheter med det som Freud väljer att kalla för ”det omedvetna”, eller senare ”detet”, varifrån genom regression förpassade driftimpulser försöker tränga eller expandera in i medvetandet/jaget för att uppnå tillfredställelse i enlighet med lustprincipen. I detet, menar Freud, existerar inte tid eller rum, inga logiska tankegångar, utan i detet härbärgerar impulser i tvedräkt, i en kamp där den ena försöker upphäva eller reducera den andra, impulser som är odödliga.

Freuds resonemang om lustdrifter och dödsdrifter ligger i hög grad i paritet med Schopenhauers tankegångar, det är i mångt och mycket samma dikotomi de talar om. Freud menar att livet har trätt fram ur en inbördes kamp mellan vad han kallar för de erotiska drifterna och dödsdrifterna, att livet är sprunget ur livlös materia som strävat efter att foga samman mer och mer levande substans och bilda större och större enheter, vilket mötts av en nedbrytande motkraft som vill upphäva livet för att få det att återgå till ett ursprungligt oorganiskt tillstånd: det finns i naturen en inneboende jämvikt, eller konservatism, som han uttrycker det. Freud menar att drifterna i sig inte går att förklara rationellt, de bara finns där, de är psykoanalysens mytologi. Till att börja med så skriver Schopenhauer apropå detta:

”Kraften själv är viljans fenomen och som sådan oberoende av orsakslagarnas former – den är grundlös, orsakslös; - den finns alldeles oberoende av tiden, är allestädes närvarande och synes ständigt vänta på lägenheterna, då den kan framträda, bemäktiga sig materien och undantränga de krafter, som hittills behärskat den.” Urviljan är hos Schopenhauer den kraft, som vi inte omedelbart kan uppfatta, utan något som vi i vårt medvetande bara har en dunkel uppfattning utav, en blind strävan eller åtrå, som fenomenaliseras genom oss och genom all materia:

”Överallt i naturen möta vi sålunda strid, kamp och växlande seger, och skola framgent däri tydligare varsna den för viljan väsentliga tvedräkten med sig själv. Alla viljeobjektivationens grader strida med varandra om materien, rummet och tiden. Alltjämt måste den oförstörbara materien växla form. Ledda av kausaliteten och lystna att göra sig gällande trängas och slitas mekaniska, fysiska, kemiska och organiska företeelser om materien.”

Men denna kamp, menar Schopenhauer, är enbart en uppenbarelse av viljan såsom den framträder i vårt medvetande som det förnimmande subjektets objekt, i sin fenomenella gestaltning. Alla kroppar, vilken form av materia de nu än är byggda av, är viljefenomen, de är objektiverad vilja med en inneboende strävan som slits mellan kraft och motkraft. Men striden, kampen, ”urviljan” är universell, och pågår även bortom vårt medvetande eller föreställning, viljan tär överallt på sig själv, den strävar ständigt mållöst i det oändliga ”rummet”, så ock bortom tid. Schopenhauer framhåller att det inte går att vilja leva utan att också lida, då vi alltid känner av ett begär efter något, vilket är själva förutsättningen för viljan. Viljan är hungrig: ”Därav jakten, ångesten och lidandet”. Man skulle kunna se det som att i själen möts dels den information vi som subjekt förstår i medvetandet (den som är beroende av tid, rum och kausalitet, frambringade av föreställningen) och dels den som ligger i vårt omedvetna, faller utanför dessa kategorier: ”urviljan”.

Inom medicinen sysslar man enbart med det som kan förstås inom det förra, medan man inom psykoanalysen också beaktar det senare: ”viljans” tvedräkt med sig själv, nuet och evigheten som kämpar inom oss. En materialist skulle säkert sätta epitetet ”ambassadör för det osynliga” på Schopenhauer, men som Johan Cullberg säger: ”Det är i tillvarons utmarker som själen blir tydligast”.
När det kommer till ”den kliniska iakttagelsen” av den psykiskt sjuke säger Gadelius i dualistisk anda att psykologin och psykiatrin ömsesidigt kan nyttjas: ”Våra medmänniskors själsliv är icke tillgängligt för några direkta palpationer eller observationer, och det kan ju icke undvikas, att utgångspunkten för vår kunskap om själslivets fenomen är, vad vi känna om vårt eget inre, vad vi på introspektionens väg erfarit. Denna vår uppfattning börja med dunkel och svävande, men, genom ett ständigt utbyte mellan yttre och inre erfarenheter och under jämförelser mellan oss själva och andra, sker en utresning av det subjektivt oväsentliga och ett fasthållande av det objektivt allmängiltiga…”

Gadelius menar att det går att få fram en sorts genomsnittsmänniska, en slags norm rörande själslivet, men att ”gränsen mellan psykisk hälsa och sjukdom markeras ej av en skarp linje utan snarare av ett obestämt område, ett ”gränsland”. Också Schopenhauer beskriver hur han har besökt ”dårhus” och där ägnat sig åt diverse iakttagelser av ”de sinnesrubbade”. Vansinnet, menar Schopenhauer och föregår på så sätt Freud, bär på en etiologi som har sin förklaring i t ex skräckfyllda upplevelser i nuet som gett varaktiga intryck, etsat sig fast och gett upphov till psykisk smärta; ”Den alltför pinade själen liksom söndersliter sitt minnes tråd, utfyller luckorna med fiktioner och flyr från den andliga plåga som överstiger dess krafter till vansinnet”. Schopenhauer menar att man avlägsnar det smärtsamma minnet från självmedvetandet, vilket Freud skulle beteckna såsom en bortträning av minnena till det omedvetna eller detet. Schopenhauer menar i likhet med Freud att en form av konflikt med ”realiteten” eller den förnimmade världen har ägt rum, den sjuke har låst fast sin energi vid något som hänt i dåtiden, befinner sig delvis i det tidlösa detet, och har till viss del tappat kontakten med nuet, det medvetna.

Symptomet blir hos båda till en form av kompromiss, ett ”räddningsmedel”, som bär på en form av sanning. Schopenhauer menar också att det i detta sammanhang ofta finns en nära koppling mellan vansinnet och genialiteten, då den sinnesjuke i viss mån befinner sig i en annan värld, missförstår de åskådliga relationernas sammanhang och har lämnat uppfattningen av tingen i tiden och rummet. Han ser och fattar i tingen deras idé bakom dessa kategorier, han/hon är djupt inne i sig själv, och känner därför ”människan djupt och grundligt, men människorna mycket illa”. Freud uttrycker det hela på i princip samma sätt då han menar att de mentalsjukas världsfrånvändhet eller sprickförsedda uppfattning gjort att ”de har vänt sig bort från den yttre verkligheten, men vet därför mycket mer om den inre, psykologiska verkligheten och kan avslöja mycket för oss som vi annars inte skulle få tillgång till”. Även om Freud inte kan beskrivas som en lika utpräglad metafysiker som Schopenhauer, så talar han ändå som om det finns en sådan verklighet, fast den tycks existera parallellt med ”den reella verkligheten”, det är bara två olika system.

Hur som helst: ”Om allt som sker i hjärnan är lagbundna materiella processer, hur kan vi då ha en fri vilja? Det är denna typ av problem som de moderna medvetandeteorierna måste brottas med,” skriver Gärdenfors. Schopenhauer skulle på denna fråga antagligen ge svaret att de kan sluta brottas. För det första så har vi ingen fri vilja, och för det andra så kommer de aldrig finna svaret på frågan där de söker det. Men, som Cullberg skriver: ”Den ena vetenskapen kan dock inte spela ut den andra eftersom de rör sig inom olika paradigm. Naturvetenskaperna beskriver psyket, humanvetenskaperna beskriver själen.” Två olika system, två olika synsätt, vilkas nodpunkt går genom medvetandet; det fysiska eller metafysiska.