http://www.audita.se/ audita.se http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=270
Det finns sätt att hjälpa dem som drabbats akut av den fasansfulla översvämningskatastrofen i Pakistan.

Ibland diskuteras effekterna av bistånd liksom vissa paradoxer som finns inbyggda i biståndets egna förutsättningar: exempelvis att de länder som mest tycks behöva stöd samtidigt kan ha så usel infrastruktur att nödvändiga investeringar försvåras. Andra märkliga förhållanden uppstår då bistånd delvis kan kanaliseras i enlighet med militära hänsyn, snarare än behovet hos mottagarländerna. Så kan det fungera som "muta". Ytterligare ett argument som anförs är att biståndet i själva verket kan stärka korrupta politiker och antidemokratiska krafter, eller att det skulle vara ekonomiskt kontraproduktivt i längden.

Inget av dessa överväganden gäller akut katastrofbistånd, såsom det som nu är nödvändigt för att hjälpa de drabbade i den fasansfulla översvämningskatastrofen i Pakistan. Det finns flera sätt för vanliga människor i Sverige att hjälpa människor i en akut livshotande situation i Pakistan. Exempelvis via Radiohjälpen.

Det finns inga bra argument mot akut humanitärt bistånd.]]> Jon Wittrock Sun, 22 Aug 2010 17:40:05 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=269
Idag är den stora nyheten att Julian Assange, Wikileaks grundare, anklagas för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Expressen var först ut med nyheten, men snabbt följde t.ex. Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet på. Alla verkar vara överens om att det är en enorm nyhet. I tidningarnas artiklar kan man läsa vad han anklagas för, och att det även spekuleras om att det hela kan vara en del av en smutskastningskampanj mot honom och Wikileaks.

Det gäller dock att hålla isär begreppen. Analyserar man nyheten verkar den ha två komponenter. Den första är att privatpersonen Julian Assange är anklagad för våldtäkt. Den andra är att Wikileaks har en frontman som heter Julian Assange. Frågan vi ska ställa oss är: påverkar privatpersonens handlingar Wikileaks trovärdighet på något sätt? Att påstå det skulle vara mycket långsökt. En organisation som Wikileaks får nämligen inte trovärdighet genom de personer som associeras med den, utan genom de principer som kringgärdar den och det empiriska material den tillhandahåller. Inget av detta påverkas av att grundaren och frontmannens privata beteende kanske är omoraliskt eller olagligt.

Man får tycka och tro vad man vill om Wikileaks. Men om man låter sin uppfattning påverkas av ovidkommande fakta, så begår man inget mindre än ett pinsamt tankefel.]]> Adam Svensson Sat, 21 Aug 2010 19:29:26 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=266
Det har varit motigt för Socialdemokraterna under en lång tid nu. Under våren ledde De rödgröna tydligt i opinionsmätningarna (se tidigare blogginlägg på Audita), men sedan dess verkar Alliansen stadigt ha vunnit mark.

Mona Sahlins senaste utspel kanske kan vända trenden. I Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter kan man läsa om "den verkliga skattechocken", som SvD uttrycker det. Socialdemokraterna ska nämligen sänka skatterna för pensionärer mer än Moderaterna om de vinner valet.

Många tolkar nog detta som kontroversiellt, olikt socialdemokratisk politik, och populistiskt. Om man analyserar principerna bakom utspelet så finner man dock två intressanta saker. För det första kan man med lätthet tolka utspelet som ett uttryck för solidaritet; pensionärerna, som ofta har mindre pengar att röra sig med än den arbetande befolkningen, får helt enkelt en större del av kakan. Och solidaritet är definitivt ett begrepp som folk i allmänhet associerar starkare med Socialdemokraterna än Moderaterna. Om det är sant eller ej, gör ingen större skillnad i detta sammanhang. Socialdemokraterna framstår som mer engagerade i pensionärernas frågor, vilket kommer att gynna dem.

För det andra så står - oväntat - Socialdemokraterna för en tydlig skattesänkning som faktiskt är större än vad Moderaterna står för. De slår alltså dem på egen planhalva, så att säga. Även detta kan sända positiva signaler till väljare som tycker att Socialdemokraterna i alltför hög grad kräver skatt av folket. Samtidigt avviker inte förslaget alltför mycket från klassiska socialdemokratiska principer.

Ett mycket intressant drag, Mona.]]> Adam Svensson Mon, 16 Aug 2010 01:28:17 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=265
Så har media än en gång "upptäckt" att djurindustrin är grym. Det visste vi ju. Ändå blir det inte riktigt verkligt förrän vi kan se det på TV. Men vilken sorts grymhet utmärker egentligen djurindustrin? Är inte djuren lika "elaka" mot varandra? Det särskilda med vår grymhet verkar vid en första anblick vara det utdragna lidandet, som formar en sorts tidlös tortyr för de varelser som utsätts. Kärnan i det hela ligger dock inte i någon form av enkelt fysiskt lidande som kan avhjälpas med plåster och medicinering, utan i det vidriga kategorimisstaget: att behandla levande varelser som om de inte vore levande. Som om de vore någonting annat. Och helt utan känslomässigt engagemang. Vi plågar inte för att vi är arga, upphetsade, eller ledda av jaktinstinkter. Utan för att det är effektivt.

Så plågar vi också oss själva.

En annan "nyhet": religioner har haft olika inställning till sexualiteten. I SvD 3 augusti rapporteras om en ny antologi om religion och sexualitet. Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund, berättar om hur han i sin ungdom tvingades bikta sig i Nederländerna: "Den där bikten var oerhört nedvärderande och skuldbeläggande och satte spår i många, många år. Onani ansågs som något fruktansvärt enligt olika hemska argument. Antoon Geels vet numera varför: Katolska kyrkans värderingar om människans sexualitet går tillbaka till 1200-talet och har inte ändrats sedan dess."

Men varför dessa regleringar?

Att "religioner" haft olika syn på sexualitet säger inte mycket. För det första vet vi inte ens entydigt vad en "religion" är för något. För det andra finns det så många "religioner" att de naturligtvis haft olika syn på detta. Vad vi måste söka finna är en väsentlig kärna att reflektera över i förhållande till samtiden. Och här väljer SvD, och kanske Geels, men det förblir osäkert, att fokusera på kontroll och hierarki i den kristna traditionen. Det är riktigt. Men det är bara halva bilden.

I den tidiga kristendomen växte det fram en asketisk rörelse, där driften - inte bara den sexuella, men även denna - skulle tyglas. Men inte enbart för att utöva kontroll, eller för att dessa asketer skulle varit särdeles trista människor. Utan för att denna "prövning" (som askes betyder) samtidigt öppnade upp för en alternativ erfarenhet av världen, tiden, verkligheten. En erfarenhet av förundran bortom det vardagliga och det instrumentella.

Det kanske också hade varit någonting att rapportera om? I en värld som inte bara kan sägas karaktärisas av den stereotypa sexuella "repressionen", utan än mer av en hysterisk, fragmenterad driftsutlevelse, numera i kommersialiserad och ofta pornografisk regi. Och nog är det ett större hot än "påven i Rom"?]]> Jon Wittrock Wed, 11 Aug 2010 23:40:30 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=264 Diskussionen om män, maskulinitet och våld aktualiserades igen genom den debatt som fördes i DN i juni och juli. Den här ronden tog sin början med Malin Ullgrens text[link:http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/varfor-pratar-vi-inte-om-mannen-1.1123914] Varför pratar vi inte om männen? [/link] och fortsatte med Dilsa Demirbag-Stens kritik av Ullgrens text i [link:http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/skuld-gar-inte-i-arv-bade-man-och-kvinnor-har-ratt-att-betraktas-som-individer-1.1127035 ]Skuld går inte i arv[/link] och Lisbeth Larssons[link:http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/konsten-att-tysta-en-kvinna-som-tors-tala-om-man-1.1132024] Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män[/link]. Varför pratar vi inte om männen? och fortsatte med Dilsa Demirbag-Stens kritik av Ullgrens text i Skuld går inte i arv och Lisbeth Larssons Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män.

Ett grundläggande tema i denna typ av diskussioner är ofta att det är problematiskt att tala om män som grupp eftersom inte alla män begår exempelvis våldsbrott. Så även i den debatt som förts i DN. Det handlar alltså om diskussionen om individ kontra kollektiv - eller kanske snarare om aktör kontra struktur. Att tala om en struktur betyder inte att alla individer i en grupp gör eller inte gör en sak. Att se strukturer handlar snarare om tillmäta tydliga tendenser ett rättmätigt värde. Det finns många tidigare exempel på hur olika skribenter och forskare på olika sätt försökt undersöka och tala om män som grupp. Eller om olika maskuliniteter, där maskulinitet ses som en sorts manlighetskultur, olika sätt att vara och bete sig på som man. Sådana studier har mer än en gång bemötts av hård kritik i form av argument som ”det är inte alla män som beter sig på det här sättet”. I andra sammanhang än de som rör män som våldsutövare är det tydligen inte särskilt farligt att tala om eller undersöka män som grupp, se till exempel Svenska Dagbladets artikel om manliga börshajar.

Ett exempel: 2001 publicerades en kartläggning av mäns våld mot kvinnor. Studien bar namnet Slagen dam, om mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige och utgick från kvinnors upplevelse av våld. Definitionen av våld inbegrep hotelser, fysiskt våld och sexuellt våld, inte bara våld i nära relationer. 10 000 kvinnor i åldrarna 18 till 64 år tillfrågades om deras erfarenheter av våld och 70 procent av dem svarade på enkäten. Resultaten visade att 46 procent av kvinnorna någon gång sedan sin 15-årsdag hade utsatts för våld av en man (sexuella trakasserier och kontrollerande beteenden icke inräknat). De våldsutövande männens bakgrunder visade att våldet inte endast utövades av utsatta, utslagna eller avvikande grupper utan till stor del av vad man kan betrakta som ”vanliga” män. Slagen dam bröt med den i Sverige rådande diskursen som fragmenterar våldet och de som utövar det. Denna fragmentering sker, enligt studien, på så sätt att olika typer av våld och våldsutövare skiljs åt (t.ex. våld i nära relationer och utanför dem). De olika indelningarna av våldsutövarna (invandrare, psykiskt sjuk, muslim, arbetslös) skymmer, enligt studien, sikten för det våld som verkligen utövas och osynliggör det och de män som utövar det. Kritiken mot Slagen dam lät inte vänta på sig. Kanske på grund av att den tydliggjorde och uppmärksammade en struktur som tidigare inte varit synlig i statistiken genom att man i tidigare undersökningar, genom val av metod, tenderat att se olika grupper av aktörer. Det som inte syns finns inte.

Ullgren uppmärksammar i sin krönika Varför talar vi inte om männen? att samma typ av osynliggörande och fragmentering av manliga strukturer existerar i mediedebatten: Du erbjuds ”en förklaring som tyder på att det som hände inte hände, såvida vi inte talar om katoliker, muslimer, Svenska kyrkan, jämställda män, invandrare, killar från Örnsköldsviksområdet, skådespelare, poliser, buskage, lastbilschaufförer, med fler avvikelser som vi fortfarande jobbar på att ringa in”. Alla de aktuella exemplen på de våldsutövare som Ullgren tar upp är män men detta skrivs om till att röra representanter ur de ovannämnda grupperna och gör dessa till problematiska aktörer.
Vidare fanns det bara en sak som, den i övrigt grovt skiftande, gruppen huliganer som journalisten Stephan Mendel-Enk intervjuade i Med uppenbar känsla för stil efter huliganmordet på Tony Deogan, hade gemensamt: De var alla män. Men detta diskuterades aldrig.

Män är tydligt överrepresenterade som våldsutövare i all upptänklig forskning. Detta gäller alltså inte enbart våld mot kvinnor utan även våld som utövas mot män. Det som flera skribenter och forskare i ämnet verkar vilja uppmärksamma är att strukturen blir tydlig om vi inte fragmenterar.

Att vara man innebär att man på ett eller annat sätt, vare sig man vill det eller ej, är en del av en kultur som alltför ofta leder till att kvinnor och män far illa genom de tydliga våldstendenserna inom den. Detta innebär inte att alla medlemmar i denna kultur aktivt bidrar till detta våld. Det innebär inte heller att lösningen på problemet är att tiga ihjäl det genom att inte tala om avarterna inom kulturen och att låtsas som om de inte existerar. Det är helt enkelt inte konstruktivt att undvika att diskutera problemet för att man vill ”skydda” de delar av gruppen som inte aktivt bidrar till våldet.

Vi kan idag prata om hur strukturer styr människors levnadsvillkor beroende på vilken ras de tillhör och vi har tidigare kunnat prata om överklass och underklass i ekonomiska termer. Vi har vågat se de strukturella problemen på dessa områden. Är kön den sista glömda (eller undangömda?) variabeln i den demokratiska kalkylen? Varför är det så svårt och farligt att prata om strukturer och grupper när det kommer till exempelvis män? Är det så att privilegierade grupper ses av sig själva och andra som aktörer oberoende av och stående utanför alla strukturer? Sopar i så fall denna typ av grupper problematiken under mattan genom att de styr diskursen?


Källor förutom de som länkats ovan:

Stephan Mendel-Enk, Med uppenbar känsla för stil, 2004, Atlas Förlag.

Jenny Westerstrand, jurist och verksam vid Uppsala universitet, ”Våldsamt motstånd” i Bang – Feminism & Kultur # 2 2010.]]> Emma Peterson Fri, 06 Aug 2010 13:08:16 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=263 Valarbetare för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, blev nyligen attackerade av en grupp unga män. Attacken ger naturligtvis uttryck för en antidemokratisk hållning som borde vara oförsvarlig. Men är den det? Finns det något sätt att rättfärdiga en sådan handling i dagens Sverige?
Den 2 augusti attackerades Kristdemokraternas ungdomsförbunds valarbetare i Lund av okända unga män. Angriparna anklagade valarbetarna för att vara ”böghatare” och slog de tidningar som skulle delas ut ur händerna på en av dem. Valarbetarna blev chockade, varpå de flydde och senare polisanmälde händelsen. (Se t.ex. Sydsvenskans rapportering av händelsen.)

Hur ska man då tolka ovanstående händelse? Spontant slås man av det antidemokratiska i angriparnas handling. Vad har dessa självutnämnda väktare eller politiska konstaplar för självbild, och vilken roll är det de intar? Vad är det som de uppfattar som så hotfullt med det fria ordet och den fria åsiktsbildningen? Vad vill de "skydda" väljarna emot, och vilken syn har de på dem? Föreställer man sig att stora massor kommer ansluta sig till Kristdemokraterna såvida man inte hindrar dess företrädare i sitt valarbete? Eller förutsätter man att väljarna inte kan avgöra själva, utan att man måste gå in och göra det åt dem? Om man nu är så övertygad om slagkraften i sina egna ställningstaganden att man anser sig ha rätt att hindra andra att framföra sina, varför tar man inte diskussionen? Istället för att möta Kristdemokraternas förmenta ”böghat” med argument så väljer man att ta till hot och våld för att tysta dem. Med de möjligheter till att skapa opinion på lagliga grunder som finns i Sverige, med yttrandefriheten och organisationsfriheten som främsta skyddande principer, så är i alla fall den omedelbara reaktionen från de allra flesta att Kristdemokraterna definitivt ska ha rätt att valarbeta på samma grunder som andra partier.

Vittnar inte också aktionen mot Kristdemokraterna om ett slags perverterad elitism? Genom att på ett organiserat sätt avbryta Kristdemokraternas arbete tyder angriparnas agerande på att folk i allmänhet inte ska få ta del av valmaterialet. En annan möjlig tolkning är att man helt enkelt har en översittarattityd när man betraktar väljarna, där den stora massan ses som en inkapabel underlägsen folkhop, oförmögna att tänka själva eller förhålla sig till politisk information.

Kan man tänka sig att angriparna på något sätt rimligen kan rättfärdiga sitt agerande? Ett problem i sammanhanget är att vi inte vet något om bakgrunden till aktionen. Det faktum att ordet ”böghatare” yttrades antyder dock att Kristdemokraternas inställning i hbt-frågor är en springande punkt. En möjlighet till rättfärdigande kan därför ha varit att angriparna tillhör eller starkt sympatiserar med en grupp som faktiskt inte har någon reell möjlighet att påverka samhället genom de etablerade kanalerna, som t.ex. röstning, namninsamling och demonstration. Enligt vår mening är det endast om de på ett sådant sätt faktiskt är utsatta för en veritabel orättvisa som en aktion som den de utförde faktiskt kan vara rättfärdigad.

Ett av de viktigaste funktionerna i en demokrati är samtalet. Om man inte har möjlighet att få information och diskutera vad som är rätt och fel, tillåtet och otillåtet, rimligt och orimligt, förringas de andra demokratiska principerna, som exempelvis rösträtten, till något som egentligen saknar innehåll. Kort och gott är den centrala frågan varför man tycks vara så rädd för idéer som går på kontrovers med de egna, och varför man misstror folks förmåga att hantera dessa. Till stor del är det också en fråga om tolerans. Angreppet tycks till viss del ha sin grund i att Kristdemokraternas idéer betraktas som intoleranta. Men tolerans handlar inte om att tolerera det man redan gillar, utan om att kunna tolerera att även de idéer man inte gillar eller inte känner sig tilltalad av faktiskt finns och axlas av andra människor i det politiska samtalet och debatten. Idéer försvinner inte för att man tystar dem med hot eller våld, d.v.s. sopar dem under mattan, utan idéer och uppfattningar överges av sina bärare först då de fått någon bättre slutsats eller ståndpunkt att ersätta dem med. De självutnämnda politiska konstaplarna erbjuder inte någon möjlighet att låta övertyga sina meningsmotståndare och dess anhängare – dess principer liknar mer barnagans; man ska tiga mot bättre vetande utan att ifrågasätta eller bli upplyst om varför.]]> Adam Svensson Thu, 05 Aug 2010 15:39:52 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=262
År 2008 undertecknade Sverige en konvention om att förbjuda klustervapen, men har ännu inte ratificerat den, enligt DN. Över 100 länder har skrivit på konventionen med motivationen att dessa vapen orsakar alltför mycket lidande för civilbefolkningen i de områden de används.

Det hade naturligtvis varit fantastiskt att leva i en värld där krig inte fanns. Det hade varit underbart om vapen inte behövdes. Tyvärr är det inte så världen ser ut. Och då ställs istället krav på att reglera vilka vapen som ska vara tillåtna, och hur och när de ska få användas. Som beskrivet i en annan artikel på Audita skiljer sig internationella konventioner på ett viktigt sätt från nationell lag - det finns ingen direkt tvingande kraft för att implementera dem. Det finns ingen internationell polis som ser till att lagen följs, och inga institutionaliserade sätt att beivra konventionsbrott.

Internationella konventioner är istället viktiga på ett annat sätt, nämligen genom de normer de etablerar. Sådana konventioner fungerar alltså som symboler för ett visst ställningstagande, och för en vilja att agera på ett visst sätt. Det hela kan verka lite flytande till sin karaktär, men detta gäller för hela det internationella systemet. Beteenden länder emellan på den internationella arenan handlar till syvende och sist om ömsesidigt förtroende och delade värderingar.

Förtroendekapital är alltså oerhört viktigt i dessa sammanhang, och kan bara byggas upp mycket sakta genom att man står för vad man ger uttryck för. Sverige har givit uttryck för att man vill få bort klusterbomberna i världen. Då måste man också stå vid sitt ord.]]> Adam Svensson Sun, 01 Aug 2010 14:11:03 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=261 Sverigedemokraternas ökande popularitet ses av många som ett stort problem, inte minst av de etablerade riksdagspartierna. Frågan om hur man bäst hanterar detta parti – genom att ignorera dem eller genom att möta dem i debatter – har diskuterats flitigt. Genom att analysera politiska händelser som förändringar i vad som betraktas som ”lämpligt” så kan nytt ljus kastas över denna viktiga fråga.
Politik kan ses som ett komplicerat nät av olika aktörers försök att rationellt uppnå sina mål. Ett parti kan till exempel agera målmedvetet för att få så många röster som möjligt. De förhandlingssituationer mellan de olika stegen i förvaltningsmaskineriet som dagligen uppkommer är också tydligt av en sådan rationell karaktär, där de beräknade konsekvenserna av olika handlingsalternativ får styra vilka val som görs. Tanken är att genom att betrakta konsekvenserna av ett handlande få en idé om vilka medel man bör använda för att uppnå de givna målen.

Det finns emellertid även ett annat sätt att förstå politiska skeenden. En aktörs val kan nämligen också ses som en strävan att göra det som förväntas av denne i en viss situation, dvs. vad som är lämpligt. Aktörerna följer alltså en lämplighetslogik, för att använda ett uttryck myntat av statsvetarna James March och Johan P. Olsen. Denna idé får också det viktiga resultatet att olika aktörers mål till stor del bestäms i samband med andra aktörer. Värderingar – samhälleliga eller personliga – ses inte som eviga och självklara, utan uppkommer i samspelet mellan olika grupper eller individer. Politiken är enligt ett sådant lämplighetsbaserat synsätt betydligt mer dynamisk än vad som traditionellt har beskrivits genom konsekvensbaserade tankemodeller.

Vad får då detta lämplighetsbaserade synsätt för praktiska följder för politiken? En fråga som blir mer och mer aktuell inför riksdagsvalet i september är hur man ska bemöta Sverigedemokraterna, och om man ska bemöta dem. Det råder i princip enighet bland de etablerade riksdagspartierna, men också bland dagstidningarna och de politiska tidskrifterna om att man inte vill ha in Sverigedemokraterna i riksdagen, men meningarna går isär kring hur man ska undvika denna utveckling. Enligt det klassiska konsekvenstänkandet så är värderingarna till stor del bestämda redan från början, med resultatet att Sverigedemokraternas framgångar är beroende på i vilken utsträckning de som röstar tycker att deras värderingar representeras av just Sverigedemokraterna. Ett i det närmaste trivialt resonemang, kan tyckas.

En analys baserad på lämplighetslogiken går ett steg längre. Det är naturligtvis sant att man tenderar att rösta på det parti man tycker representerar ens värderingar och åsikter bäst, men det är också så att man skapar sina värderingar och formulerar sina åsikter i samspel med vad som anses vara lämpligt. På den stora arenan, dvs. inför riksdagsvalet, så definieras vad som är lämpligt kontinuerligt genom de olika debatterna i tidningar, tv och radio. Den som uttrycker något som tydligt går utanför vad som anses vara lämpligt och inte mycket starkt kan motivera detta förlorar folks förtroende.

Hur kommer det sig då att Sverigedemokraterna har gått så mycket framåt de senaste åren? I enlighet med ovanstående innebär det att de har lyckats utvidga sfären för vad som räknas som lämpligt att uttrycka och göra. Detta kan man lyckas med om man ofta anses vara de som ”talar sanning” och ”vågar säga som det egentligen är” utan att bli motsagda. Det handlar alltså om att etablera vad som anses lämpligt eller rätt att göra.

Uttalanden som får stå oemotsagda kommer att påverka definitionen av vad som är lämpligt eller tillåtet att göra och tycka. En stor del av vårt politiska beteende, t.ex. att rösta, demonstrera, debattera, men också diskutera hemma vid köksbordet, styrs av vad vi är vana vid att göra och tycka, och vad som enligt vår omgivning anses lämpligt att göra och tycka. När Sverigedemokraterna gör uttalanden som ligger aningen utanför vad som anses vara tillåtet, men som inte tydligt motsägs så får sådana uttalanden karaktären av att tillhöra det lämpliga.

Risken med att argumentera utifrån ”lämplighet” är att det lämpliga helt enkelt bestäms av vad ”de andra tycker”: jag agerar helt enkelt för att uppfylla vissa förväntningar, men inte nödvändigtvis för att jag gör det jag tror är rätt. Och risken för dubbelmoral är naturligtvis överhängande. I värsta fall kan detta innebära att det politiska samtalet och den offentliga debatten får karaktär av samtalet vid fikabordet, där skvaller utbyts och många är rädda för att säga vad de egentligen tycker. Desto viktigare att vägra inordna sig i denna logik oreflekterat: det bästa sättet att hantera främlingsfientlighet är att eftersträva en öppen debatt, där människor inte stämplas som ”rasister” bara för att de uttalar åsikter som är andra än våra egna, eller pekar på vissa problem vi inte tycker om att uppmärksamma. Med en sådan öppenhet följer också förmågan att visa vilken värdegrund vi egentligen står på, och att skilja en grundläggande debatt om denna från tekniska frågor kring andelen invandrare i Sverige, eller olika ersättningsnivåer. Båda debatterna behövs, men låt oss inte blanda ihop dem i en enda känslomässig röra, där ”de andra”, meningsmotståndarna, reflexmässigt stigmatiseras – och plötsligt är det bara Sverigedemokraterna som uttrycker en del av den så kallade ”sanningen”. För att motverka orättvis och odemokratisk politik så måste diskussionen vara igång hela tiden. Det innebär en öppenhet för det främmande på alla plan.]]> Adam Svensson Sun, 25 Jul 2010 23:52:34 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=260
Ska fattigdom betraktas som något absolut eller något relativt? Just nu pågår en liten debatt i Sverige om huruvida regeringens påstående om att fattigdomen i Sverige faktiskt har minskat de senaste åren är en felaktig representation eller inte. Regeringen tolkar nämligen fattigdom som något absolut, vilket innebär att fattigdomen i Sverige inte ökar trots att klyftorna mellan fattiga och rika de facto blir större. Meningsmotståndarna, med de rödgröna i spetsen, ser istället klyftorna som det som är det dåliga i situationen, dvs. det som innebär fattigdom för dem som är fattigare. Det absoluta mot det relativa, alltså.

Vilket är då det rätta sättet att beskriva fattigdom? Argument som ibland framförs, t.ex. att EU eller FN använder det ena eller det andra måttet, kan knappast själva definiera vad som är det "rätta" måttet. Om något mått under en lång tid (EU har använt det relativa måttet sedan 1984) använts som definition kan dock vara ett argument, då en sådan måttstock kan användas för att se om något blir bättre eller sämre. Men inte ens ett sådant argument håller så långt. Det handlar istället om skälen till att EU i så fall har valt att använda måttet från början. Jag skulle vilja ge en kontextberoende definition, med lite olika förslag till argument:

Vilken definition man väljer att använda bör ha att göra med vilket problem man vill åtgärda. Ett absolut mått är intressant genom att tala om överlevnad. Man brukar tala om hur stor del av jordens befolkning som är tvungen att leva på under en dollar om dagen som ett mått på extrem fattigdom. I Sverige skulle ett sådant mått kunna vara en exakt summa, t.ex. vad socialbidragsnivån ligger på under vissa omständigheter. Det man är ute efter är hur mycket det skulle kosta att överleva, med en rimlig definition av att överleva.

Relativa mått, t.ex. 60 procent av medianinkomsten, som har varit det gängse måttet tidigare, är intressant om något mer än överlevnad är intressant. En sådan målsättning kan vara en högre livskvalitet, med någon bra definition på livskvalitet. Kanske innebär det att ha tillgång till en tv. Kanske något mer. En annan sådan målsättning kan vara av ett mer strukturellt slag: att minskade skillnader mellan folks inkomster också innebär minskad brottslighet och andra önskvärda sociala följder.

Vilket mått man använder är beroende på vad man vill belysa, och vilka politiska mål man har. Men man bör tydligt uppge vilken typ av mått man använder.]]> Adam Svensson Sat, 24 Jul 2010 12:52:07 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=259
DN:s ledarsida konstaterar idag att kriget i Afghanistan går åt fel håll och förespråkar därför en ordnad reträtt av Västmakterna. Det är helt riktigt. Under 00-talet ägnade sig USA åt att med all kraft adressera de mest ytliga problem landet tycktes stå inför - "kriget mot terrorismen" - medan de underliggande skiftningarna i den globala maktbalansen, och de hot dessa medförde, ignorerades. Alltså byggde man gradvis upp ett väldigt budgetunderskott, tillät en spekulativ bubbelekonomi, och gjorde ingenting för att stärka USA:s position långsiktigt mot Kina (och Indien och andra ekonomier i stark tillväxt).

Den amerikanska statsskulden och den svaga ekonomin är ett mycket större långsiktigt hot än några terrorister. Militärt är fienderna både de gamla vanliga - exempelvis Ryssland, även om ingen direkt konflikt föreligger - och nya, som Kina. Inte Al-Qaida eller Irak. Ekonomiskt kommer utmaningen både inifrån och utifrån. Kanske tid för USA att avsluta sina meningslösa krig och försöka göra någonting åt de verkliga problemen? Och upphöra med de orealistiska försöken att "exportera demokrati" till andra stater, vilka utvalts enligt minst sagt otydliga och godtyckliga kriterier.

Men även inom EU har man lekt med idealistiska utgångspunkter och struntat i verkligheten. Kritiker varnade för EMU. Det påpekades att vissa länder nog inte borde släppas in i samarbetet. Men EMU drevs igenom, och Grekland släpptes in. Och så gick det som det gick. Det är dags att även vi i Europa vaknar och accepterar en mer realistisk världsbild. Utopiska planer har vi inte längre råd med. Varken militärt, politiskt eller ekonomiskt.]]> Jon Wittrock Wed, 21 Jul 2010 18:05:17 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=258 Svante Nycander skriver i en artikel i DN Debatt den 19 juli om ”vänstervridningen” inom delar av den svenska universitetsvärlden. Särskilt angriper han Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria, ”Från Platon till kriget mot terrorismen”, som enligt Nycander ger en skev och ofullständig bild av liberala tänkare, samtidigt som den förhåller sig alltför öppet till Marx och marxismen. Vidare kritiserar Nycander en större tendens att nedtona den liberala traditionen vid de svenska universiteten och istället omfamna en ”postmodern filosofi” som ”är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys.”
Kanske är den svenska universitetsvärlden verkligen delvis vänstervriden på det sätt Nycander påstår – jag är ingen expert i ämnet. Däremot kan jag omedelbart ställa mig tvivlande till den skissartade filosofiska analys som framförs. För när blev idén att ”verkligheten är åtkomlig för rationell analys” det ”centrala i moderniteten”? Hume, den kanske största av alla ”liberala” tänkare, åtminstone inom epistemologin, var ju tvärtom en stor skeptiker. Den ”moderna” filosofin, om begreppet är tillämpligt, kan väl snarast sägas ha börjat just med ett stort tvivel om huruvida ”verkligheten” alls är ”åtkomlig”. Descartes utgår som bekant från ett radikalt tvivel om detta. Om det finns ett centralt drag i den moderna filosofins kunskapsteori är det nog snarare just detta tvivel, som olika tänkare på ett sofistikerat och nyanserat sätt försökt adressera.

Nycanders tes om det ”centrala i moderniteten” ter sig alltså ytterst tveksam. Vidare sägs i artikeln att ”Postmodernismens filosofi är antiliberal, även när den inte entydigt är en vänsterrörelse. Den framträder under namn som poststrukturalism, genusteori och queerteori, dekonstruktion och postkolonialism. Till lärofäderna hör Heidegger, Adorno, Barthes, Derrida och Foucault, som alla står för något radikalt annat än traditionella demokratiska reformister. Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha betraktat dem som mystifikatörer.”

Vad Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha sagt om det ena eller andra är knappast relevant i sig, om vi inte på ett dogmatiskt sätt helt enkelt antar att just dessa herrar representerar giganterna inom tänkandet under det västerländska 1900-talet. Men ett sådant påstående måste nog te sig lite väl inskränkt svenskt – Frege, Russell, Wittgenstein eller Quine nämns inte, inte heller senare pragmatiska tänkare inom den amerikanska traditionen. Istället ställs alltså de ”postmoderna” – kontinentalfilosofiska – ”mystifikatörerna” mot en serie förment förnuftiga, svenska tänkare. En sorts filosofisk folkhemsnationalism, således.

Därmed inte sagt att Nycanders centrala invändning skulle vara helt missriktad. Naturligtvis skall vi läsa Hobbes, Locke, Hume, Mill och andra i vid mening liberala tänkare. Men inte nödvändigtvis i kombination med en ganska grund polemik mot andra tanketraditioner, även när dessa tänks stå i ett polemiskt förhållande till den egna värdegrunden eller de egna epistemologiska utgångspunkterna. Att Adorno och Heidegger ”står för något radikalt annat än traditionella demokratiska reformister” är förvisso sant – men därmed inte sagt att de inte kan förmedla insikter vilka kan just inkluderas i ett öppet, förnuftigt samtal. För just detta senare ideal ser jag som ett av liberalismens viktigaste bidrag. Och då vore det ju synd om detta öppna samtal skulle avslutas på förhand; till förmån för en liberal dogmatism som egentligen ter sig generande – ofri.]]> Jon Wittrock Wed, 21 Jul 2010 15:52:34 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=254
Oljekatastrofen i Mexikanska golfen har kostat BP motsvarande cirka 30 miljarder svenska kronor hittills. Vidare planerar BP att lägga undan cirka 150 miljarder för det framtida saneringsarbetet och andra utgifter kopplade till katastrofen. Detta kan verka vara enorma summor, och man kan tänka sig att BP går på knäna under denna ekonomiska börda. Så är dock inte fallet. Under de senaste åren har BP gjort en vinst på i storleksordningen 150 miljarder per år, vilket innebär att företaget har en förmåga att på relativt kort tid generera kapital som gott och väl täcker saneringskostnaderna och lite till. Om man väger den skada BP har åsamkat naturen och de tusentals människor som bor i området mot det dåliga i att kanske inte kunna ge någon aktieutdelning i år, så ter sig svaret i alla fall givet för mig. BP har råd.]]> Adam Svensson Sun, 18 Jul 2010 17:35:50 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=253
Nu har Frankrikes nationalförsamling röstat för sitt fåniga burkaförbud. Men även senaten skall rösta, och lagen skall granskas av det franska lagrådet. Men att nationalförsamlingen, den starkare av det franska parlamentets två kamrar, nu röstat för det här förbudet är illa nog i sig. Klädförbud framstår som småaktigt, verkningslöst och onödigt (mycket få kvinnor bär över huvud taget burka i Europa, inklusive Frankrike). Förbudet är mest kosmetiskt och adresserar egentligen inga allvarliga problem. Och då är frågan vad denna kosmetiska åtgärd egentligen har för syfte? Den sänder mest ut en signal om svaghet, rädsla för det främmande, och en oförmåga att istället adressera djupare, underliggande frågor.

Vad kommer härnäst? Krav på basker och baguette under armen? Ja, ungefär så löjligt är ju förbudet...

Grattis på nationaldagen, Frankrike.]]> Jon Wittrock Wed, 14 Jul 2010 10:48:37 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=251 Så var det dags för en "affär" igen. Före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin anklagas nu av en kvinna för att ha köpt sex av henne. Hur allvarligt är detta? Det hela kan förstås bedömas ur åtminstone två grundläggande aspekter, en juridisk och en moralisk. Dessa kan vägas samman för att diskutera de politiska implikationerna av det som skett. Vad jag kan se är den juridiska aspekten i det här fallet avgörande: en minister bör inte bryta mot lagen. Det tyder på dåligt omdöme och en dålig samhällsmoral. Däremot inte nödvändigtvis på dålig privatmoral. Och vilken relevans har moralen för politiken?
Vissa människor kan av en moralisk övertygelse drivas att bryta mot lagen på ett sätt som många betraktare sympatiserar med. Men en minister bör nog inte agera så. Om så sker bör det ske öppet och följas av en omedelbar avgång, som den agerande ministern själv tar initiativ till. Kanske kan man göra en annan bedömning om ministern i fråga agerar inom ramarna för en totalitär eller på andra sätt moraliskt korrupt regim. Under sådana omständigheter kunde man tänka sig att en företrädare för en viss stat eller en regeringsmedlem medvetet bröt mot lagen av moraliska skäl, dolde detta, och var beredd att ta konsekvenserna (exempelvis dödsstraff) vid ett avslöjande. Stauffenberg, som försökte mörda Hitler, vore ett exempel på ett liknande fall, och jag tror inte jag vore ensam om att i efterhand kunnat ha hylla en minister i Nazityskland som hade agerat på det sättet. Men det är svårare, om än inte omöjligt, att se att så kunde vara fallet i det samtida Sverige.

Sven Otto Littorin kan naturligtvis inte räknas till denna grupp. Om anklagelserna är riktiga är det svårt att se att Littorin brutit mot lagen följandes en moralisk övertygelse. Således måste brottet kunna anses indikera en tvivelaktig samhällsmoral, som inte passar en minister. Men hur är det med den privatmoraliska aspekten? Vore det exempelvis lika allvarligt om det inte hade handlat om ett lagbrott? Många kommer säkert ihåg, eller har i efterhand hört talas om, den skandal som nästan, men inte riktigt, skakade Sverige i slutet av 70-talet, när det avslöjades att flera högt uppsatta politiker, bland annat justitieministern, köpt sex av mycket unga kvinnor, vilka förmedlats av den så kallade "bordellmamman" med det osannolika namnet Doris Hopp. En skandal som aldrig riktigt verkar ha klarats upp. Några av de som då var unga prostituerade har i efterhand hållit fast vid anklagelserna.

Det finns i många samhällen en vilja att reglera människans sexualitet, men de faktiska lagar och regler som uppkommer speglar en maktkamp, vilken också utkämpas med retoriska medel, för att utöva makt även över människornas tankevärld. I Iran kan en kvinna stenas till döds som en följd av otrohet – i Sverige är det olagligt att köpa sex av en person som frivilligt erbjuder denna tjänst. I inget fall handlar det om en liberal modell. I båda fallen antas att vuxna individer inte är mogna att fatta egna beslut, och att det människor kommer överens om att göra sexuellt kan bli föremål för lagstiftning.

Otrohet var länge ett allvarligt brott i Sverige – och är det så orimligt egentligen? Otrohet kan såra oss, kanske inte primärt fysiskt, men väl psykiskt. Och hur kommer det sig att psykiska skador tycks konsekvent nedvärderas i svensk lagstiftning, medan fysiska skador lättare leder till skadestånd och fängelse? Troligtvis eftersom de senare anses mer konkreta och kanske till och med mätbara. Ett utslag av en viss världsbild, och av vissa överväganden av vad som är mest ”verkligt”. Och hur skall vi bedöma en person som gifter sig, under förespegling att vara förälskad, enbart för att få tillgång till en materiell trygghet? Någonting som säkerligen förekommer. Men bör det vara straffbart?

Slutligen kan vi fråga oss, angående Littorins påstådda sexköp, hur vi skall väga de moraliska och de juridiska aspekterna mot en viss persons kompetens. Vore det ursäktligt om en mycket kompetent makthavare visade prov på tveksam samhällsmoral eller privatmoral, genom ett liknande lagbrott? Vad jag kan se finns inga omedelbara, enkla svar på de frågor jag ställt.]]> Jon Wittrock Wed, 14 Jul 2010 00:10:05 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=252 Under Almedalsveckan gick Alexander Bard ut och uppmanade Folkpartiet att anta en mera socialliberal linje, i motsats till den rådande "batongliberalismen". Och följande söndag beklagade Ulrika Knutsson i P1:s [i]Godmorgon världen![/i] att den socialliberala borgerliga vänstern tycks ha försvunnit. Personligen tror jag inte att det är många som har bildat sig en ordentlig uppfattning om vad som i grunden skiljer socialliberalism från annan liberalism. Att socialliberalismen inte är detsamma som nyliberalism är kanske många på det klara med, men eftersom vi har få riktigt renläriga nyliberaler i den svenska dagspolitiken så kommer man inte så långt med den distinktionen. Däför känns några reflektioner om socialliberalism inte helt onödiga.
Någon ananlys av vad dagens socialliberaler menar med begreppet ämnar jag inte göra i det följande. Men vad jag kan tillhandahålla är en kortfattad redogörelse för vad socialliberalism innebar under dess "grundläggningsperiod". Om det visar sig att de som idag kallar sig socialliberaler inte alls ställer upp på det normativa innehåll som begreppet en gång hade så vore det måhända välkommet med något nytt grundläggande "manifest" som dagens socialliberaler kan ställa sig bakom.

Vart vänder man sig då om man vill undersöka socialliberalismens idéhistoria? Huvudsakligen till Storbritannien under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och i synnerhet till L. T. Hobhouse (1864-1929). Denne ses ofta som något av socialliberalismens fader, och detta epitet kommer sig främst av hans bok Liberalism från 1911. Om man skall utgå från att Hobhouses liberalism skall stå modell för socialliberalismen så måste man konstatera att denna ideologi främst skiljer sig från den "klassiska" liberalismen på en punkt: synen på kontraktet. För Hobhouse är kontraktet mellan arbetsgivare och arbetstagare inte ett fritt kontrakt. Den senare är i allmänhet i ett sådant underläge gentemot den förre att det krävs att staten griper in för att bättra på den fattiges förhandlingsposition.

För att citera en av de centrala passagerna i Liberalism: "Here was the owner of a mill [fabrik] employing five hundred hands. here was an operative [arbetare] possessed of no alternative means of subsistence seeking employment. Suppose them to bargain as to terms. If the bargain failed, the employer lost one man and had four hundred and ninety-nine to keep his mill going. At worst he might for a day or two, until another operative appeared, have a little difficulty in working a single machine. During the same days the operative might have nothing to eat, and might see his children going hungry. Where was the effective liberty in such an arrangement?" Den fattige har alltså inte stor nytta av den formella friheten att ta eller förkasta ett arbete om hon inte har den "effektiva" friheten att göra det. Därav kommer naturligtvis att arbetslöshetsförsäkring och/eller minimilön är av stor angelägenhet för en socialliberal.

En annan viktig punkt hos Hobhouse är rikedomens sociala karaktär, vilket gör att det oftast är rimligt att de som alstrar stor rikedom ger tillbaka en del av denna rikedom till det samhälle som har hjälpt till att skapa den på ett indirekt sätt. Sålunda skriver han: "The basis of property is social, and that in two senses. On the one hand, it is the organized force of society that maintains the rights of owners by protecting them against thieves and depredators. In spite of all criticism many people still seem to speak of the rights of property as though they were conferred by Nature or Providence upon certain fortunate individuals, and as though these individuals had an unlimited right to command the State, as their servant, to secure them by the free use of the machinery of law in the undisturbed enjoyment of their possessions. They forget that without the organized force of society their rights are not worth a week's purchase."

Så vad säger dagens socialliberaler om L. T. Hobhouses version av liberalismen? Irrelevant eller värd att läsa? Klart är åtminstone att den som tar sig an honom kommer att möta en liberalism som ligger långt från Milton Friedman eller Robert Nozick.]]> J. Mikael Olsson Tue, 13 Jul 2010 23:06:20 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=246 Titeln på den här artikeln är förstås i en mening lite löjlig, eftersom svaret naturligtvis är ja – men det jag egentligen syftar på är förstås en annan fråga, nämligen: finns det utomjordingar i dessa; förekommer det bemannade farkoster från främmande världar i jordens atmosfär? Även om detta kan vi föra ett förnuftigt samtal.
Många människor tror att utomjordingar regelbundet besöker och har besökt jorden, och det finns vittnesmål – från piloter, poliser och andra, som säger sig ha sett, inte vaga föremål, utan farkoster, och från människor som hävdar att de faktiskt blivit bortförda av utomjordingar. Dessa ganska spridda fenomen är i behov av tolkning, och det är fullt möjligt att debattera dem på ett förnuftigt sätt, utan stigmatisering eller förlöjligande.

I det följande skall jag beröra två klasser av argument för och emot tesen att det förekommer bemannade farkoster av icke-jordiskt ursprung: den första klassen kan vi kalla a priori, de som söker argumentera emot tesen utifrån vissa omständigheter som skulle göra den omöjlig eller ytterst osannolik – omständigheter som dock inte är direkt relaterade till observationerna i sig. Den andra klassen, däremot, kallar jag a posteriori: här handlar det om att argumentera för eller emot tesen om utomjordiska besökare på grundval av de faktiska vittnesmål som föreligger.

Jag skall försöka visa att ingen av dessa klasser slutgiltigt förmår bevisa eller avisa tesen under prövning – frågan förblir alltså hypotetiskt sett öppen, även om det naturligtvis står vem som helst fritt att själv ta ställning utifrån en intuitiv känsla för vad som verkar rimligt. Jag vill också visa att det går att föra en förnuftig debatt, utan att hänfalla till varken dogmatism eller stigmatisering, kring de flesta ämnen. Förlöjligande och instinktivt avvisande är i mina ögon alltid en förkastlig retorisk strategi – ett uttryck för trångsynthet och bristande intellektuell nyfikenhet.

Argumenten a priori verkar kunna sammanfattas i två huvudgrupper: hur kom de hit? Och varför agerar de som de gör? Här brukar skeptiker för det första hävda att avstånden i rymden är så väldiga att det skulle vara omöjligt eller opraktiskt för en främmande grupp intelligenta varelser att ta sig till jorden, eftersom ingen farkost kan färdas snabbare än ljuset, och även ljuset tar tid på sig att nå fram i rymdens väldiga avstånd. Jag kan inte se att dessa argument är särskilt gångbara. För det första är det ofruktbart – men det tycks mig gälla alla argument a priori – att börja i denna ända. Först måste vi naturligtvis ta ställning till huruvida utomjordingarna kommit hit eller inte; därefter kan vi spekulera kring hur det gick till. Till yttermera visso torde det mycket väl kunna finnas planeter med liv inte alltför långt från jorden. Det behöver inte nödvändigtvis röra sig om en färd från andra änden av galaxen. Inte heller vet vi någonting om den teknologi en främmande civilisation kan tänkas besitta; vi vet inte hur omfattande vår egen fysikaliska kunskap egentligen är, inte heller kan vi räkna med att det inte finns möjligheter vi förbisett. En sådan vore att göra som vissa science fiction-författare och filmer föreslår, nämligen att sänka den biologiska hastigheten på varelserna inuti farkosten – genom exempelvis nedfrysning – istället för att öka hastigheten på farkosten själv. Andra möjligheter kan säkert också tänkas. Huvudpoängen här är emellertid att vi ingenting vet om det vi ingenting vet – en främmande grupp varelsers eventuella teknologiska och vetenskapliga landvinningar.

Den andra gruppen argument a priori synes mig ännu svagare: varför agerar de som de gör? Inte nog med att vi, återigen, svårligen kan spekulera kring andras motiv, särskilt om de inte ens är från vår egen planet; dessutom förefaller inte de eventuella utomjordingarnas agerande särskilt märkligt ens med jordiska mått mätt, och vi kan faktiskt hitta rimliga förklaringar även om vi utgår från att de delar vissa grundläggande motivationer, och därmed förutsättningar för intelligent strategiskt handlande, med oss själva och andra liknande biologiska varelser.

Varför färdas så långt och sedan hålla sig undan/gömma sig? Här kan många rimliga skäl tänkas, utan någon som helst svårighet. En lång tid av tillbakadragen observation och informationsinsamling kan vara en utmärkt strategi i många sammanhang, vilket jag antar är uppenbart för läsarna av denna artikel. Ett sådant beteende går väl ihop med det som vissa hävdar observeras: at UFON skulle överflyga militära installationer och dessutom röva bort människor och andra djur för tester och experiment. Ett sådant beteende förefaller inte alls svårförklarligt utan snarare skrämmande genomtänkt och rationellt.

Varför komma till jorden? Återigen är det inte särskilt svårt att se: för resursernas skull. Här är flera motiv tänkbara: att i framtiden idka handel, eller kolonisera planeten, eller erövra och ockupera den, eller bara att använda den som en resursrik bas i samband med andra färder. Alla dessa ser vi exempel på i jordens egen historia, och ofta har de gått hand i hand eller gått över i varandra, som exempelvis vid det brittiska imperiets framväxt.

Varför vänta? Om utomjordingarna har tillgång till överlägsen teknologi, varför inte bara göra vad de vill direkt? Återigen, det beror ju på vilka deras motiv är. Kanske har de skäl att hålla sig gömda till viss del? Eller så är de alldeles för få i förhållande till oss, även om de är teknologiskt överlägsna – återigen en situation som vi sett exempel på i jordens historia. Det kan också tänkas, som vissa konspirationsteoretiker hävdar, att utomjordingarna har slutit något sorts avtal med exempelvis USA:s regering, vilket skulle kunna förklara deras beteende. Kanske är de bara ute efter en viss resurs i begränsad mängd – exempelvis mänskligt DNA för okända syften, eller någon annan för dem sällsynt resurs – vilken de också får, i utbyte mot viss teknologi, eller förmedlande av information som gynnar den jordiska regering de samarbetar med. I så fall kan det tänkas att båda parter kommit överens om att hålla det hela så hemligt som möjligt.

Argumenten a posteriori är naturligtvis betydligt intressantare och det är här diskussionens tyngdpunkt borde befinna sig. Här gäller det att försöka ta ställning till och tolka de vittnesmål som faktiskt föreligger. Dessa kan delas in i tre grupper:

• Mer eller mindre vaga eller precisa erfarenheter av främmande farkoster. Här gäller det alltså just ”farkoster”, inte vilken observation som helst. Ändå kan sådana erfarenheter enligt vittnesmålen vara mer eller mindre precisa. Några tror sig vara ”ganska säkra” på att ha sett någon sorts flygande, lysande klot på himlen, medan andra tycker sig ganska exakt kunna beskriva en viss typ av farkost med ett visst antal fönster och så vidare. Dessa vittnesmål verkar ibland kunna framföras även av seriösa personer i en bestämd yrkesroll, exempelvis poliser och piloter.

• Erfarenheter av farkoster som sedan övergår i erfarenheter av främmande varelser. Det verkar inte finnas lika många sådana fall. Här gäller alltså att personen i fråga först sett en farkost, därefter sett och kanske till och med interagerat med de varelser som färdas i denna.

• En sista, särskild grupp, utgörs av de människor som menar sig ha blivit bortförda, ofta regelbundet under många år, av utomjordingar. Här är ordningen ibland den omvända från den som anges ovan: först möter personen i fråga varelserna, ofta men inte alltid i det egna sovrummet eller i den egna lägenheten, därefter förs vittnet ombord på en farkost. Denna kategori kan ibland sammanfalla med den ovan, det vill säga en observation av en farkost kan övergå i ett bortförande. Det finns en hel del personer som hävdar sig ha blivit bortförda av utomjordingar, men det tillkommer en komplicerande faktor i att en stor del av dessa (men inte alla, hävdas det) avgett vittnesmål endast under hypnos, och inte alltid sådan som utförs av utbildade psykologer. Ändå måste det här påpekas att dessa vittnesmål tillmäts ganska olika trovärdighet: för det första gäller det frågan om vittnena är psykiskt störda, vilket inte alls kan förutsättas. Snarare har flera psykologer hävdat motsatsen, den mest kände förmodligen John Mack, som var professor i psykologi vid Harvard och hamnade i kontrovers med andra forskare vid samma universitet. En utredning tillsattes som emellertid fastslog att Mack inte gjort sig skyldig till något brott mot god forskningssed. Mack hävdade inte bara att de vittnen han intervjuade var fullt friska och trovärdiga, han var också mycket öppen inför tolkningen, och verkar ha tänkt sig att de ”utomjordingar” hans patienter berättade om kunde vara en del av någon sorts andlig sfär som vetenskapen inte förmår fånga. Andra psykologer som inte avfärdar vittnenas psykiska hälsa har däremot snarare lutat åt att det handlar om så kallad ”sömnparalys”, ett tillstånd som kan leda till oförmåga att röra sig i kombination med skrämmande hallucinationer, någonting som skulle kunna överensstämma med en del av vittnesmålen, som ofta involverar just en oförmåga till egen rörelse från vittnets sida, i samband med besök av främmande varelser.

Hur skall vi då slutgiltigt bedöma dessa vittnesmål? Det verkar omöjligt att entydigt avgöra. Vad vi framförallt kan observera är hur kontextberoende varje element i ett visst narrativ är – det är svårt att bygga upp en sammanhängande världsbild utifrån enkelt ”givna”, observerbara fakta. Snarare tycks våra observationer redan förutsätta vissa grundläggande antaganden. Dessutom är elementen av sådan art att de påverkar varandra: om vi visste att främmande farkoster faktiskt besökte jorden, skulle berättelserna från människor som påstår sig ha blivit bortförda till dessa te sig långt mindre otroliga, om än inte automatiskt bevisade. Om vi däremot avvisar alla vittnesmål om främmande farkoster, ter sig också berättelserna om bortföranden som absurda. Även om det logiskt sett naturligtvis inte måste vara på det här sättet, ter det sig ändå psykologiskt rimligt att betrakta det på det viset.

Hela frågan kring utomjordingarnas vara eller icke vara kan således knytas till vetenskapsteorins och den samtida filosofins absoluta centralfrågor: vad kan vi veta och hur? Samtidigt speglar dessa berättelser om utomjordiska besökare en vidare osäkerhet som tycks ha spritt sig över den samtida världen, särskilt i dess mest teknologiskt avancerade områden: moderniteten, som kan sägas ha utgått från ett radikalt tvivel, tycktes under efterkrigstiden ha nått fram till vissa provisoriska avgränsningar som det åtminstone rådde bred uppslutning kring. Men även dessa angreps i en förnyad skepsis, och avlöstes av postmodernt tvivel, och en större öppenhet inför fenomen som tidigare avvisades utan vidare. För vissa människor innebär detta ett framsteg, för andra ett tecken på intellektuellt förfall. Men för mig framstår den rimligaste strategin vara att se förnuftets väsen i det öppna samtalet, snarare än i ett visst substantiellt innehåll, i vissa dogmer vi måste hålla fast vid till varje pris. Men hur eventuella utomjordingar ställer sig till detta vet jag inte.]]> Jon Wittrock Wed, 07 Jul 2010 00:15:14 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=245 Darwins teori om det naturliga urvalet är i princip obestridd inom vetenskapen. Med all rätt. Det är den teori som backas upp av den större delen av det vetenskapliga samfundet, och detta i sig kan vara ett skäl att tro på den. Och jag skriver tro, för som så mycket annat (kanske allt – det finns kanske inga fundamentala sanningar, och inget som kan bevisas fullt ut) går det inte att veta att den stämmer. Vetenskapen bidrar som bekant med preliminära sanningar som enligt pragmatikens regler fungerar så länge de ännu inte har motbevisats. I en kort sammanfattning bildar Darwins evolutionsteori en stark ”berättelse”, som har en hög grad av trovärdighet. Frågan är hur väl den korrelerar med andra accepterade "berättelser".
Teorin står dock stabilt också på egna ben. Darwins evolutionsteori består av en samling hypoteser som tillsammans utgör en teori som är tydligt praktiskt förankrad och samtidigt har en mycket hög grad av intern koherens. Alltså finns det i utgångsläget starka skäl att acceptera den. I jämförelse med olika kreationistiska teorier går den att falsifiera, och lutar sig alltså inte på några oomkullrunkeliga sanningar som man är tvungen att acceptera innan man kan följa med till slutsatsen. Evolutionsteorin kräver egentligen inga förkunskaper mer än några enkla principer, med vilka förutsägelser går att göra. Det går med andra ord att testa teorin – ett antal förmenta motexempel skulle visa att teorin är falsk. Än så länge har vi emellertid starka skäl att acceptera den som sann, och inga rimliga skäl att acceptera konkurrerande teorier.

Det är inte så att det saknas konkurrens om vad evolutionsberättelsen behandlar, det vet vi. De senaste åren har USA (som i så många andra sammanhang) hamnat i blickfånget då en debatt uppstått om vilken typ av skapelseberättelse som ska vara tillåten att undervisa om i skolan. Än så länge är Darwins evolutionslära den dominerande, men med tanke på de många kreationistiska läror som finns, och deras oerhörda antal efterföljare, så finns risken att detta ändras i framtiden. Något som hade varit mycket ödesdigert för vetenskapen, och i sanning ett steg bakåt för civilisationen som helhet. De framsteg som görs – de få sådana som faktiskt inte bör bestridas gällande vad skolorna ska använda sig av – bör tas tillvara, överallt de görs. Vad som är ett framsteg och vad som inte är det är i många fall en svår fråga. I vissa fall är det inte det. Den vikt evolutionsteorin har för Västs vetenskapliga framsteg går knappast att underskatta, och detta är ett av de framsteg som måste bevaras.

En alltför blind tilltro till något är dock skadlig i sig. Det har med all önskvärd tydlighet visat sig genom världshistorien. ”Framstegen” i Kambodja och Sovjet, med de oerhörda konsekvenser i mänskligt lidande de medförde, måste beaktas. Alla tekniska landvinningar är inte enbart av godo, och alla politiska förändringar är inte förbättringar. Nya tider innebär nya utmaningar, och vad som är rätt i en tid är inte rätt i alla tider. Sammanhangen är alltid nödvändiga att ta hänsyn till. Därför bör också, i rätt forum, darwinismen i sin helhet ständigt ifrågasättas. En rimlig hållning är därför att darwinismen lärs ut i grundskolan som den korrekta beskrivningen av livets utveckling på Jorden, medan den på universiteten bör nagelfaras och ifrågasättas, och aldrig slutgiltigt ses som en absolut sanning. Det finns nämligen aspekter av den som inte är så självklara som ofta görs gällande. För att beskriva detta underlättar en repetition av de grundläggande principerna i teorin.

Alla organismer ges sina förutsättningar i vilken uppsättning gener de har. Detta genetiska material är konstant över individens liv, och förändras alltså inte. De omständigheter som individen sedan befinner sig i har också en påverkan på dess liv. Därför är både gener och omständigheter – natur och kultur – två nödvändiga faktorer att ta hänsyn till. De individer som har fördelaktiga egenskaper, givet en viss omgivning, kommer i förlängningen att gynnas av dessa. Detta kommer då att leda till att sådana egenskaper gynnas i förhållande till andra, mindre fördelaktiga egenskaper, och att individer som bär på dessa fördelaktiga egenskaper i sig gynnas och kommer att reproducera sig mer. Viktigt är också att förvärvade egenskaper inte ärvs av avkomman; om giraffen successivt fick längre hals berodde det på att speciellt långhalsade individer blev positivt selekterade, inte på att de sträckte på halsen och på så sätt fick längre hals.

När evolutionsteorin beskriver djurens utveckling genom årmiljonerna så verkar förklaringen mycket intuitiv. Det verkar helt enkelt stämma att de olika arterna har utvecklats i samspel med varandra och naturens förutsättningar. Darwins digra empiriska material, och tusentals forskares material i hans följd, backar tydligt upp teorin. Tveksamheter uppenbarar sig dock när man försöker förstå medvetandets uppkomst i evolutionära termer. Högre hjärnfunktioner, som ofta ses som en förutsättning för att ett medvetande ska kunna uppkomma, måste förstås som något som har utvecklats för att det har givit dess innehavare en evolutionär fördel. Individer med dessa egenskaper har då blivit positivt selekterade, och därmed vanligare. Detta gäller rimligtvis också människan, som är det djur som får ses som den tydligaste representanten av ett djur med medvetande. Människor har alltså evolverat fram genom en process där ett mer avancerat medvetande har visat sig vara en fördel.

Så långt är allt förståeligt. Men om man försöker förstå det hela från ett individperspektiv så blir det mycket mer komplicerat. Individer gör nämligen val. Det är en del av poängen med att ha ett medvetande – och att påstå att man bara har ett medvetande utan att kunna låta det upplevda fungera som en grund att agera från (dvs. att inte ha möjligheten att välja) verkar vara en kontraintuitiv slutsats. Darwinismen verkar dock inte ge något utrymme för att låta några val göras. Enligt den är det naturen i samspel med kulturen som står för förändring och utveckling. Därmed finns en tydlig kontrovers mellan darwinismen å ena sidan, och några av våra starkaste intuitioner å andra sidan. Och skulle vi välja att använda våra medvetanden till att acceptera darwinismen fullt ut, så uppkommer onekligen en underlig situation: vi väljer att tro att vi inte kan välja.]]> Adam Svensson Wed, 07 Jul 2010 00:14:24 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=243
"På tio år dödas fler kvinnor och flickor i världen än de samlade dödstalen för 1900-talets samtliga folkmord, och de senaste femtio åren har fler mördats än det totala antalet män som dukat under i krig under samma 1900-tal. De dödas för att de inte är pojkar eller män. De dödas av män de känner väl, av graviditeter på platser där det saknas mödravård, av osäkra aborter, av män de känner mindre väl, av män de aldrig träffat förut, de är foster som aborterats efter att föräldrarna fått reda på att det är en flicka de är gravida med – listan kan göras hur lång som helst. Sedan slutet av 1980-talet använder (delar av) vetenskapen begreppet gendercide för att beskriva sakernas tillstånd, det vill säga systematiskt dödande av människor på grund av könstillhörighet".


Källa: Bang - feminism & kultur, nr. 2, 2010, s. 12.]]> Emma Peterson Mon, 05 Jul 2010 13:09:57 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=242
För första gången någonsin gifter sig ett statsöverhuvud med en av samma kön. Islands statsminister Jóhanna Sigurdardóttir har nämligen gift sig med sin kvinnliga partner. Vad har då detta för konsekvenser? Faktum är att det på något sätt är en nyhet. Och poängen är att det inte borde vara det. Genom att skriva dessa rader kan några säga att vi förstärker de negativa strukturer begränsar samhällelig och social utveckling, istället för att förstöra dem. Självklart kan det vara så. Men sen finns det den andra sidan av myntet: genom att inte skriva om det kan man sägas vara en medlöpare som inte tar striden och uppmärksammar sådant som bör uppmärksammas.

Faktum är att Jóhanna Sigurdardóttir kommer att, vare sig hon vill det eller ej, fungera som en symbol för hur hbt-rörelsen vunnit mark de senaste decennierna. Det är dock värt att notera att det faktum att händelsen har fått så stor uppmärksamhet innebär att vi fortfarande har lång väg att gå innan homo-, bi- och transpersoner blir accepterade på samma villkor som alla andra.]]> Adam Svensson Sun, 04 Jul 2010 13:36:44 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=241 Att ett nationellt befrielseprojekt övergår i auktoritärt förtryck är en alltför vanlig historisk erfarenhet som utvecklingen i Algeriet och Zimbabwe visar. Detta även inom det sionistiska projektet, men det finns en speciell tragik då man bokstavligen gått från en symbolisk extrem till en annan. Från kosmopolitism till nationalchauvinism.
När de återkommande europeiska pogromerna kulminerade med de sprakande ugnarna i Sobibor och Treblinka blev Israels tillkomst en ”historisk nödvändighet”, för att använda historikern Isaac Deutschers ord. Som en del iakttagare påpekat vore dock Bayern ett mer logisk val att upprätta en judisk stat i. Men den sionistiska rörelsens tidigare ansträngningar bar frukt när Förenta Staterna och Sovjetunionen förenades i en önskan att montera ned britternas inflytande i Mellanöstern och gav sitt klartecken. I backspegeln blir det närmast farsartat att Israel grundades med Moskvas välsignelse och rensades med hjälp av tjeckoslovakiska gevär. Men sionismen var ända fram till 1967 års krig i hög grad dominerad av socialistiska rörelser och tankar - med en sällan skådad pionjäranda danade man inte bara ett nytt jämlikt samhälle utan även en ny människa.

Upprättandet av den judiska staten Israel 1948 skedde till ekot av de terrordåd som judiska väpnade celler utförde mot den brittiska myndigheten i Palestina. Mordet på den svenske diplomaten Folke Bernadotte utfördes av den sionistiska gruppen Lehy - mera känd som Sternligan - där den kommande israeliske premiärministern Yitzhak Shamir ingick. Så långt inget märkligt och helt i linje med de flesta frigörelseprocesser. För minns att den så prisade Nelson Mandela var ledare för ANC: s väpnade gren Nationens spjut. Det är snarare regel än undantag att gårdagens terrorister blir framtidens presidenter när kuvade spränger sina bojor. Från George Washington till Yassir Arafat.

Men det finns en avgörande skillnad mellan judenheten och andra statslösa folk. Den påtvingade diasporan gav dem en kosmopolitisk karaktär i ett samspel mellan yttre tvång och inre färdighet. Denna tradition av internationalism försatte den unga judiska nationen i en märklig situation. Den framåtsyftande judiska nationalismen förvandlades till en reaktionär rörelse knuten till ett territorium. Som så ofta i historien deformeras nationalismen när frihetens vingar prövas. Den konserverar och håller nere, exkluderar och likriktar.

Likt Josef Stalin krävde underkastelse av världens kommunister inför Kreml fordrar Israel lojalitet från planetens judar. Denna akt av solidaritet sker inte bara i reda pengar som tillsammans med Pentagons behov av en regional vakthund och de evangelikala högerkristnas förhoppning om messias återkomst subventionerar Tel Aviv med miljardbelopp varje år. Utan anspråket på trogenhet är även känslomässigt. Men då stater till skillnad från idéer gör realpolitiska övervägande, begår misstag och rentav övergrepp blir det allt svårare att försvara denna underdånighet. En hemfallenhet åt en allt värre radikalism med tillhörande isoleringsmentalitet breder ut sig. Som sittande regim hängav sig åt nyligen när de anbefallde modernt sjöröveri i namn av det nationella intresset. Att lösningen på problemet heter transfer, på ren svenska etnisk rensning, luftas bland politiker på högerkanten - ett obehagligt renhetsideal tränger fram. Skall man då likt Tysklands raslagar från 1935 dra gränsen vid en kvartsjude?

Tanken på det medeltida gettot, insprängt i en tidvis fientlig miljö under hård social kontroll är inte långt borta. Så samtidigt som nationalstaterna luckras upp av globala marknader, internationell kommunikation och samarbete vidhåller Israel en statsform som redan vid bildandet höll på att bli omodern. Det är en ödets ironi att kosmopolitismens symbol framför andra - Juden; burar in sig bakom en slingrande mur, i ett permanent krigstillstånd med omgivningen och allt desperatare klamrar sig fast vid tanken på en etnisk enklav. Deutscher skrev redan på 1960-talet om hur ”nationalstaten bara kan förlänga sitt liv genom att intensifiera sin degenereringsprocess”. Det var innan de hundratusentals bosättarna spred ut sig över ockuperat område och snarare bekräftade spådomen.

Den tyske socialdemokraten August Bebel beskrev för ett sekel sedan antisemitismen som en ”dårarnas socialism”, nu riskerar den att blir en ”dårarnas antiimperialism”. Tyvärr är nog det israeliska ledarskiktet likt härskarna i Pyongyang förhäxade av sitt eget mantra om säkerhet. Samtidigt som Europa och USA, som 1948 lurade upp åsnan i minareten, är oförmögna att ta sitt historiska ansvar. Israel uppfördes på massgravarna från einzatsgruppens härjningar på östfronten. Men blev samtidigt en återvändsgränd där varje seger på slagfältet över sina arabiska grannar, varje förödmjukelse av det palestinska folket blev en röst på denna dårarnas antiimperialism, i dag representerad av Hamas och Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Men då varje ny bosättning i praktiken binder ihop deras framtid med palestinierna, som aldrig kan bygga en livskraftig stat genomkorsad av israeliska vägar, bunkrar och stängsel, är allt en fråga om tid. Dagen då Förenta Staterna lyfter sin hand - minns Suezkriget 1956 - faller fortifikationen. Myten om kibbutzandan som bröt ny mark och lät öknen blomstra har förbytts i religiös ortodoxi och brist på framtidsutsikter. Lösningen stavas givetvis integration. Men kostnaden är den judiska staten, att långsiktigt bli en liberal medborgarstat öppen för alla. Annars kommer historien smula sönder Israel och alla offer vara förgäves. För framtiden, den är kosmopolitisk.]]> Abe Bergegårdh Sun, 27 Jun 2010 01:15:06 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=240
Så var det dags igen...England mot Tyskland i en måste-match i ett stort mästerskap. De båda lagen har en minst sagt ansträngd historia: 1966 vann England VM med 4-2 hemma på Wembley. England ledde med 2-1, men precis i slutet kvitterade tyskarna, som så ofta, och det blev förlängning. England gjorde mål igen, och ledde åter, med 3-2. Men målet är fortfarande kontroversiellt: var bollen över linjen eller inte? Det var svårt att avgöra, men linjemannen, som var från Sovjetunionen, godkände målet. I efterhand har det hävdats att det i själva verket inte var mål: bollen var aldrig över linjen. Och linjemannen själv lär senare ha svarat, när någon frågade hur han kunde vara så säker på att bollen var inne: "Stalingrad". Ingen skall säga att inte idrott och politik hör ihop...

1970 fick tyskarna revansch och slog ut England, liksom 1990 och 1996, när England spelade på hemmaplan igen. Den gången hade engelska tidningar laddat upp med rubriker som "Achtung Surrender". Men det kanske bästa eller möjligtvis olämpligaste citatet i de här sammanhangen är nog ändå det som en engelsk journalist presterade inför finalen 1966: "Imorgon kan tyskarna slå oss i vår favoritsport. Men det gör inget. Vi slog dem i deras, två gånger." Och engelska fans har ibland skanderat den egentligen ganska olämpliga hejaramsan "Two World Wars and One World Cup, England, England". Ändå är det tyskarna som leder fotbollsstatistiken ganska överlägset med hela tre VM-guld mot ett. Men varför måste då fotbollen politiseras på det här sättet?

För att England fortfarande genomlever andra världskriget, ganska ofta, i alla fall på TV. Medan tyskarna helst vill glömma eländet. Finns det då hopp om försoning? Definitivt. Tyskland och England möts numera på fotbollsplanen, och konflikterna stannar vid löjliga tidningsrubriker. Allt var inte bättre förr...]]> Jon Wittrock Thu, 24 Jun 2010 21:49:19 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=239 Bröllopsyran är påtaglig. Svensk handel är inte sen att dra nytta av det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling – överallt kan man se produkter som är specialgjorda för denna händelse.
Att Sverige är ett modernt land ingår i den svenska självbilden. Detta stämmer till stor del; vi har ett mycket välfungerande samhälle med en förhållandevis bra ekonomi, låg korruption, låg barnadödlighet, hög medellivslängd. Vi är ett av världens mest sekulära länder, och staten är sedan ett antal år tillbaka skild från kyrkan, vilket också ofta ses som ett tecken på att det svenska samhället har nått långt i utvecklingen. Vidare har vi en relativt liten del av befolkningen som, med globala mått mätt, är ordentligt fattig, vilket också kan ses som ett tecken på en modern stat. Jämställdhetspolitik och rättigheter för HBT-personer har fått en viktig ställning på den politiska dagordningen. Sådant som vanligtvis associeras med en modern och civiliserad stat ingår alltså i den svenska självbilden. Vi är dessutom mycket duktiga i att berömma oss själv i sådana frågor – nyligen stod det klart att Sverige är ”bäst i klassen” i EU gällande de statliga finanserna, samtidigt som PIGS-länderna och Storbritannien började falla igenom fullständigt. I medierna var man inte sena att fokusera på detta.

Sverige är ett bra land. Men allt är inte bra. Självbilden av Sverige som ett modernt föregångsland fläckas nämligen av en väldigt påtaglig sak: Sverige är fortfarande en monarki.

Sverige är en demokratisk stat som bygger på upplysningens liberala tradition. I de allra flesta andra sammanhang är Sverige en meritokrati och principen att den som är dugligast ska inneha en viss position är den gällande. Kunskap och kunnande ska premieras.

Den högsta befattningen en person kan inneha i Sverige är statschef. Denna befattning kan man i Sverige endast inneha om man är född in i rätt släkt. Denna tradition är otidsenlig. Orättvis. Odemokratisk. Det är inte värdigt ett land som Sverige, som har kommit så långt i så många andra frågor, att ha denna politiska ordning.

Varför ska man då göra Sverige till republik? Ofta påstås det att en president skulle kosta lika mycket, om inte mer, än vad kungahuset gör idag. Kostnaden för kungahuset ligger idag på ungefär 110 miljoner kronor per år, varav knappt hälften är kungens apanage att disponera efter eget huvud. Ingen insyn finns. Ingen offentlighetsprincip.

Om man argumenterar i kortsiktiga ekonomiska termer så är det rimligt att anta att monarkin faktiskt har en funktion – det faktum att Sverige har en kung kan betraktas som ”fint” i omvärldens ögon, och möjligen också inbringa en del pengar genom förbättrade affärskontakter. Ett sådant tänkande är dock kortsiktigt och principlöst. Ett sådant tänkande sänder ut signaler om att vi i Sverige vill verka demokratiska och duktiga, men att vi inte löper linan ut. Det sänder också ut signaler om att vi inte följer de liberala principer den svenska konstitutionen är baserad på.

Många menar att en president skulle vara lika dyr i drift som Kungen och kanske är det så men vår statsminister skulle kunna vara president samtidigt. Förändringen till republik skulle alltså inte behöva bli särskilt stor. Vi måste inte ha det ”franska systemet”.
Vilka argument finns då för att behålla den rådande ordningen med en monarki i Sverige? Många tycker att det är en fin tradition, och att kungen fyller en viktig funktion som symbol för Sverige. Berättelserna om den svenska monarkins, i det fall vi skulle införa republik, forna dagar skulle kunna berättas på landets museer och traditionen och symbolvärdet skulle på så sätt, till viss del, kunna bevaras.

För 10 år sedan var 85% av Sveriges befolkning för kungahuset. Nu är det endast lite mer än hälften som är det. Utvecklingen går i rätt riktning. Dock är vi inte framme än. Mediebevakningen av bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling är sned med tanke på hur stor andel av den svenska befolkningen som är för en svensk republik. Det är en viktig principiell poäng att göra Sverige till en republik, och att visa att vi menar allvar med de liberala principerna om människors lika värde genom att göra även den högsta befattningen i Sverige till en befattning som inte ärvs.]]> Adam Svensson Sun, 20 Jun 2010 03:09:29 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=238
Det tycks råda en viss hysteri i amerikanska media – Obama anses allt oftare vara ”inkompetent” och ”amatörmässig”, men samtidigt, bland högerdebattörer, beskrivs han som en ”tyrann”. Men en inkompetent tyrann är väl inte så mycket att oroa sig över? Det påminner lite om 1930-talets antisemitiska utfall, där det hävdades att judarna både var giriga kapitalister som sög ut vanligt folk och samtidigt kommunister som konspirerade för att krossa kapitalismen. En genialt intrikat konspiration, förvisso.

Men beskyllningarna mot Obama riktas även från liberalt håll i USA – och naturligtvis finns en viss dramaturgi i detta. Först höja upp någon till himlen, sedan störta avguden i gruset. Obama var först Messias; sedan fullständigt oduglig. Att han kanske bara gör så gott han kan under svåra omständigheter, och därvid ibland misslyckas, andra gånger sköter sig ganska väl, tycks inte ha fallit någon in. Men det är ju naturligtvis ett desto tråkigare budskap.

Här röjer sig ett problem med medielogiken: dels törsten efter ständiga nyheter – här finns lite tålamod att försöka skåda de stora linjerna: nyheterna skall paketeras och säljas i portionsförpackning dagligen. En följd av en hysterisk jakt på tittarsiffror när det hela blir billig underhållning enligt snabbmatsprincipen. Detta kräver ständiga omtolkningar och en jakt på det spektakulära. Faran är förstås att förment ”fria” media drivs att fungera allt sämre och eftertanken förbleknar.

Vad gäller Obamas fallande popularitetssiffror torde den huvudsakliga orsaken vara arbetslösheten - amerikanska presidenters popularitet har ofta varit en inverterad spegling av denna: ju högre arbetslöshet, desto lägre popularitet, ju lägre arbetslöshet, desto högre popularitet. Därmed inte sagt att det inte finns substantiella frågor att diskutera, men en sådan diskussion försvåras naturligtvis av en medielogik som riskerar att bli destruktiv i underhållningssyfte.]]> Jon Wittrock Sat, 19 Jun 2010 19:17:33 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=234 Porren, detta omoraliska, förtryckande ofog! Då ämnet kommer upp på tapeten diskuteras, är mitt intryck, nästan genomgående dess etiska aspekter; om hur den produceras, på vems villkor, för vem? Men oavsett denna vilja att fördöma och moralisera, så försvinner inte behovet eller efterfrågan, och man undviker, liksom när det gäller andra områden och fält, att ta upp företeelsens estetiska och känslomässiga tilldragelser, (vare sig det handlar om eggelse eller äckel), vilka tycks vara så oerhört mycket starkare.
Det blinda begäret efter objekten, och (det i verkligheten ofta nödvändiga) förtryckandet av dem, drömmarna om önskeuppfyllelse, och dess konflikt med den yttre realiteten, det inom en själv inbyggda motståndet, självcensuren, bortträngandet av impulserna som förvägrats en att realiseras, och – tillflykten, de psykiska proteserna, fantasin – som vi skapar för att överleva eller förmå hantera de slitningar som uppstår inom oss, borde väl lika gärna kunna sättas i fokus, istället för den ibland lite torra diskussionen som brukar dominera när det kommer till pornografin och dess vara eller inte vara, om vad som är rätt och fel. Och såklart är det i sin ordning att föra etiska resonemang kring olika företeelser, det finns i många fall goda skäl till att göra det, men här missar man vid ett ensidigt betraktande något, eller rentav missförstår ämnets spännvidd eller olika dimensioner, tror jag. Kanske man istället skulle kunna börja nysta lite kring längtans vägar, dess upphov, mål, objekt och hinder. Önskningarnas och driftimpulsernas rastlöshet och yttringar tar sig och har alltid tagit olika vägar, ilat genom nerver, forsat i vener, satt griller i hjärncellerna, lett ut i kroppsfunktioner, gestaltat sig i naturfenomen, som är med oss, men lika mycket mot oss. Men någon hänsyn till vår moral har väl önskeimpulserna aldrig tagit, snarare har våra begär ofta krävt för mycket av oss som vi inte kunnat uppfylla, vi har på grund av yttre omständigheter tvingats försöka tämja en makt inom oss som går bortom vårt förstånd, som inte är rationell.

De jobbiga känslorna, förbjudna tankarna och pinsamma önskningarna, motarbetas av moralen, och hos en själv av överjaget. Vi säger på något sätt nej till oss själva genom att motarbeta våra impulser, splittras i oss själva, eftersom den yttre instansen, samhället, ställer andra motkrav på oss, som ofta kolliderar med våra egna begär. Driftimpulserna vill tränga igenom, göra sin verkan, söka sig ut i världen genom en själv, men kan ofta omöjligen accepteras av överjagets ”ideologi”, vår egen inre företrädare för samvetet. Impulsernas oförenlighet med den egna självbilden väcker hos oss ett kraftigt motstånd; vi vill avlägsna det känsliga temat, våra ”fula” tankar, för att vidmakthålla en form av självrespekt. Känslolivets skydd och aber gör sin verkan, men önskningarna försvinner inte helt, de bara tillfälligt förpassas, förnekas, förträngs, distraheras.

Vårt motstånd för att hantera driftimpulsernas attacker eller inträngningar har ofta en tendens att orsaka olust. Men ponera, som ett tankeexperiment, att vårt eget inre bortmotande upphävs. En farlig eller obehaglig situation kan då uppstå, oftast främst för en själv, men i vissa fall även för andra, eftersom då istället realiteten får agera motstånd, och inte det egna överjaget. De egna pinsamma och ej alltid i den yttre realiteten eller i alla sammanhang accepterade behoven avslöjas, beskärmningen tas bort, man har klätt av sig själv, misslyckats anpassa sig till de yttre kraven, de samhälleliga normerna av vad som anses vara normalt, sunt eller friskt att öppet visa. Balansen har fallerat, och det egna motståndet, en kontrollfunktion för att säkra jämvikten mellan lust och realitet, har upphävts. Självbevarelsedriften är på sätt och vis då satt ur spel, man visar sig inte vara värdig civilisationen eller det sociala samspelets regler och hänsyn.

Å andra sidan, ett alltför massivt repressivt motstånd från det egna överjaget gentemot önskeimpulserna kan även det ge allvarliga psykiska efterverkningar. På något sätt känner vi en sorg efter de objekt som vi inte når, och binder eller låser fast vår energi vid dem. Men det finns ett sätt att uppnå tillfredställelse i enlighet med lustprincipen utan att be realiteten om lov; genom fantasin och fiktionen. Vi får så att säga tillgång till objekten, men ändå inte. Den karga tillvaron kan ofta inte svara emot våra behov eller begär, men vi skapar då substitut. Och det är här som pornografin kommer in i bilden, som då ur detta perspektiv inte ses med en dokumentär blick, eller som något som skildrar en yttre reell verklighet, snarare tvärtom. Vi vill å ena sidan ofta titta (om det svarar emot vår, ibland förbjudna, inre lust), samtidigt på ett eller annat sätt fördöma det vi vill (av moraliska skäl eller samvetsskäl). Pornografin både eggar och äcklar oss, sätter fingret på den klyvning eller slitning vi dels känner inom oss själva, dels mellan egna begär och andras. Mellan lust och realitet; ett konflikttillstånd.]]> Fredrik Bensch Mon, 14 Jun 2010 11:00:00 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=236 Av någon anledning råkar jag hamna framför ett utdrag ur en TV-intervju: Lady Gaga, av alla människor, hos Jonathan Ross. Lady Gaga är en mycket känd artist, som skriver och sjunger sånger – hon är också ung (född 1986), och jag, som själv inte är särskilt gammal, kan komma på mig själv med att tänka: så ung hon är! Jonathan Ross är en medelålders (född 1960) man, som är Storbritanniens genom tiderna mest välbetalda programledare i TV. Han har också tilldelats en orden, och är mycket populär, trots att han säger rätt obehagliga saker till kvinnliga gäster. Som till Gwyneth Paltrow: att han gärna skulle ”knulla” henne. Han sade ingenting lika grovt till Lady Gaga, som satt mitt emot, och uppenbarligen verkade vara en ung, trevlig, begåvad tjej, men han kom ändå med en del anspelningar. Kul.
Lady Gagas märkliga kläder fick mig att fundera över masker: som många vet, kommer ordet ”person” från det gamla etruskiska och latinska ”persona”. Persona betyder mask, men fokus ligger egentligen på detta att masken har en öppning, så att den som bär den kan tala, och alltså uttrycka någonting bakomliggande. Masken är någonting vi kan ta på oss för att dölja oss, eller bli någonting annat, men samtidigt talar någonting verkligt och väsentligt ur den.

Sexualitet. Drifter, begär. Vilken dynamik uppstår när en medelålders, välbetald man på ett obehagligt sätt säger sådana saker till visserligen välbetalda, vackra, yngre kvinnor? Det finns inget självklart, entydigt svar. Det finns säkert många kvinnor som tycker det är spännande och attraktivt medan andra finner det frånstötande. Frågan är snarare vilken roll denna dynamik bör spela i offentligheten. Bör vi besparas den i den offentliga, delade sfären?

Det är frågan. Det är också pornografins fråga.

Att människor fantiserar om sex är oundvikligt. Inte ens de mest förhärdade av de gamla ökenfäderna och andra urkristna asketer, som förvisso var sexualfientliga, trodde att det var möjligt att förhindra. Att människor sedan skriver berättelser om det de fantiserar om? Förvisso en möjlighet. Och målar bilder, eller anlägger mosaiker. Sådant har förekommit så länge dessa tekniker funnits. I och med tryckpressen blev det lättare att sprida pornografiska skrifter, sedan kom kameran, filmen, televisionen, videon, och nu senast internet. Alltså finns det pornografi på internet. Det är inte konstigt alls. Är det ett problem?

Egentligen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att från rent liberala utgångspunkter argumentera emot professionell pornografi eller prostitution (för den professionella pornografin är ju idag en sorts prostitution). Ännu svårare är det att med sådana utgångspunkter argumentera emot amatörpornografi. Men nu är jag ju inte rent liberal. Så jag kan förvisso argumentera emot båda, eftersom jag kan misstänka att de är skadliga för gemenskapen.

Att människor vill skada sig själva är ju ingenting vi kan förhindra. Det förefaller i så fall snarare vara en fråga för vården, än för politiska regleringar. Om jag exempelvis försöker ta livet av mig och misslyckas kan jag bli inlagd på sjukhus och tilldelas psykologhjälp. Men om jag väljer att sedan återigen försöka ta livet av mig är det ingenting som på ett rimligt sätt bör kriminaliseras. Och om människor fritt väljer att sälja sina kroppar är det svårt att säga varför de inte skulle få det, om det bara handlade om deras eget bästa. Det är väl upp till dem.

Det här är en annan fråga, förstås, än den som uppstår när människor tvingas prostituera sig mot sin vilja. Det är ju redan olagligt, här handlar det bara om att lyckas upprätthålla den lagstiftning som redan finns. Däremot menar jag att vi kan vända oss mot pornografi och prostitution för att de skadar oss andra. Och det anser jag att de gör. Jag är absolut öppen för att svenska staten, precis som i Kina, börjar filtrera nätet, och därvid filtrerar bort, i största möjliga utsträckning, pornografi. Jag misstänker nämligen att den utövar ett skadligt inflytande över våra gemensamma föreställningar kring sexualitet och vår syn på våra egna kroppar. Dessutom reducerar den oss till den primitivaste delen av reptilhjärnan, och drar vår uppmärksamhet från viktigare ting. Detsamma gäller sexualiserad reklam i det offentliga rummet, som också borde förbjudas. Och på samma sätt tycker jag man kan argumentera för att prostitution på det stora hela medför negativa konsekvenser, men kanske kan man där vara lite öppnare, och tänka sig undantagsfall.

Men pornografi – nej tack. Förbjud pornografi och sexualiserad reklam i det offentliga rummet, och låt människorna i alla fall ibland få fästa uppmärksamheten vid annat.]]> Jon Wittrock Mon, 14 Jun 2010 10:58:40 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=235
De senaste månaderna har varit de stora opinionsundersökningarnas tid. Naturligtvis är riksdagsvalet i höst mycket viktigt, och bör därför fokuseras på ordentligt. Sådant fokus kan vara så som DN gör i dagarna - låter ett reportage om en partiledare per dag täcka ett helt uppslag. Bra journalistik kan också vara att på olika sätt analysera de olika partiernas vallöften för att försöka avgöra hur rimliga de egentligen är. Bra journalistik är helt enkelt sådant som folk i allmänhet behöver för att kunna bilda sig en välunderrättad uppfattning om hur man vill lägga sin röst när det väl beger sig.

Sedan finns det dålig journalistik. Vi översvämmas som bekant av siffror från en mängd olika institut som ska illustrera hur "valvindarna" blåser just nu i Sverige. Det är helt enkelt för mycket sådant just nu. Dessa siffror säger egentligen ingenting - valet är först i höst! Självklart kan ett fåtal väl genomförda undersökningar ge en idé om hur man ska lägga sin röst, till exempel i sådana fall man vill taktikrösta för att ett litet stödparti inte ska trilla ur riksdagen. Men vi behöver inte resultaten av en massa undersökningar presenterade för oss i tv, radio och tidningar dag ut och dag in. De analyser som ofta ackompanjerar redovisandet av sådana siffror kan på sin höjd ge oss information av slaget "om Socialdemokraterna förlorar valet med ett sådant försprång i aprilmätningen så skulle det vara första gången på över 100 år". Än sen då? Då blir det så. Låt oss istället fokusera på innehållet i politiken.]]> Adam Svensson Fri, 11 Jun 2010 00:54:27 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=232
Paul Volcker, en ledande amerikansk ekonom och rådgivare till president Obama, skriver i New York Review of Books att "One basic flaw running through much of the recent financial innovation is that thinking embedded in mathematics and physics could be directly adapted to markets." Med andra ord: en form av rationalitet som bygger på förutsägbara kalkyler som kan hanteras matematiskt, applicerades på finansmarknaden, som dessvärre är styrd av människor med deras flockinstinkter och känslosvall. Detta var ett av misstagen som låg bakom den gigantiska finanskrisen som började hösten 2008.

Någonting som dock irriterar många fler är förmodligen intrycket att de som orsakade krisen aldrig konfronterats med konsekvenserna. Det verkar som att oavsett hur inkompetenta vissa individer eller institutioner är, oavsett hur stora misstag de gör, blir resultatet ändå detsamma: de belönas rikligt. Det är kanske det som retat upp folk mest, i alla fall i USA, där detta blev mycket tydligt i samband med regeringens stöd till banker som annars skulle gått i konkurs.

Det hela påminner lite om Barbara Tuchmans skildring av den franska adeln under 1300- och 1400-talen i hennes bok "En fjärran spegel" - en adel som går från katastrof till katastrof, från det ena ogenomtänkta äventyret till nästa, som verkar oförmögen att på ett kompetent sätt styra Frankrike, eller att fullgöra sin uppgift, att effektivt bedriva krig. Och ändå belönas de ständigt. Ingen håller dem ansvariga för misslyckandena. Kanske för att det inte föll någon in att någon annan skulle kunna göra jobbet. Klantiga och inkompetenta som de var, var de den väpnade makt som verkade finnnas.

Det hela fick sitt slut när man på olika håll i Europa upptäckte att fotsoldater beväpnade med pilbågar, pikar, och senare musköter, kunde göra jobbet betydligt bättre. Adeln blev onödig. I alla fall som massiv krigsmakt. Något som i och för sig inte innebar slutet för deras privilegier.

Vad den här historien säger oss idag vet jag inte riktigt.]]> Jon Wittrock Sun, 06 Jun 2010 17:52:33 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=231
Världen är i nuläget i princip enig beträffande fördömandet av Israels agerande mot hjälpkonvojen "Ship to Gaza". Det finns vissa fakta som inte går att bortse från som visar att Israel har gjort en blunder av astronomiska mått. Fartygen som var på väg mot Gaza med olika förnödenheter - inte vapen - stoppades på internationellt vatten och bordades. Ett tiotal av aktivisterna (eller hjälparbetarna, hur man nu vill ha det) dog som ett resultat av denna bordning. Hundratals blev gripna och förda med tvång till Israel.

Det som inte kan bortses från är att det hela skedde på internationellt vatten. Hade det varit på israeliskt territorium så gäller israelisk lag, och man kan då tala om att Israel har "rätt" att agera. Utanför deras territorium gäller inte israelisk lag; det ligger i själva definitionen av vad som är ett lands territorium och inte.

I de internationella zonerna gäller andra regler. Här kan vi inte direkt tala om lagar, för det finns ingen utsedd myndighet som har våldsmonopol och därmed kan sanktionera brott mot sådana "lagar". (Ofta talar man ändå om internationell "lag", men det är alltså inte riktigt samma sak som en nations lagar.) I sådana zoner måste man istället, om en konflikt av något slag uppstår, kunna motivera sitt handlande så att det går att rättfärdiga. Självförsvar är ett utmärkt sådant rättfärdigande, som av den internationella opinionen ofta godtas som anledning att bruka våld.

Det handlar alltså om att rent retoriskt kunna motivera handlingar på bästa möjliga sätt. I det aktuella fallet är Israel helt enkelt så fel ute att det troligtvis inte kommer att kunna gå. Alltför mycket talar för att de hade kunnat lösa situationen på ett mycket bättre sätt. Det går inte att ändra på faktumen att det hände på internationellt vatten eller att det mycket tydligt var en hjälpkonvoj. Det går inte att hävda att det var av självförsvar Israel agerade. Israel håller just nu på att förlora det krig man så ofta bortser från: propagandakriget. I sådana krig avlossas inga kulor. I sådana krig dör inte människor. Men sådana krig är viktiga eftersom de fungerar som förutsättningar för verkliga konflikter.]]> Adam Svensson Wed, 02 Jun 2010 12:28:05 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=230 Ett viktigt syfte med Audita är att främja diskussion. Alla åsikter ska kunna yttras och diskuteras. Vi hoppas på att utveckla det politiska och kulturella samtalet så att idéer inte göms undan, utan förs fram i ljuset för att kunna granskas ordentligt. Detta innebär att vi inte är rädda för att presentera åsikter av kontroversiell karaktär, så länge de håller sig inom lagens ramar. Auditas syfte är därför positivt för samhället i stort, och för den demokratiska ordning det bygger på. Det handlar om utveckling och samtal. Det handlar om att alla röster ska få höras, och i realiteten också [i]kunna[/i] höras. I slutändan handlar det om rättvisa. Det handlar om att lobbyorganisationer och överdrivet exponerade ledarredaktioner påverkar samhällsutvecklingen på ett negativt sätt.
I ljuset av de demokratiska principer som vårt samhälle är byggt på är det självklart att alla ska få uttrycka sina åsikter. Tryckfrihetsförordningen, som har diskuterats mycket i och med uppståndelsen kring Lars Vilks den senaste tiden, uttrycker tydligt att man får publicera vad som helst utan att någon myndighet eller liknande kan kräva att läsa det i förväg. Man får alltså inte hindra någon från att uttrycka sin mening. Det finns emellertid andra sätt att hindra sådana uttalanden från att få någon effekt. I det enorma flöde av information av olika slag som är kännetecknande för det moderna samhället är det naturligtvis svårt att göra just sin röst hörd. De medier som fortfarande ger mest genomslag i samhället – tv, radio och tidningar – är dyra i drift och leder således till att mängden individer och organisationer som kan producera sådant material blir mindre av rent ekonomiska skäl. Resultatet är att de åsikter och argument som kan presenteras i traditionell media får en sned representation, där individer och organisationer med stort ekonomiskt kapital får en större möjlighet att komma till tals i det politiska samtalet.

Ibland hör man att internet faktiskt innebär en stor förändring av denna problematik. Internet innebär ju att i princip vem som helst kan skaffa sig lite plats på en server och låta sina åsikter och argument strömma fritt. Det är otvivelaktigt så att internet har inneburit en smärre revolution för det politiska samtalet. Barack Obamas väg mot presidentposten kan exempelvis mycket tydligt kopplas till användandet av nya medier med internet som förutsättning, det är helt sant. Men det intressanta är inte om internetmedier vid något enskilt tillfälle verkligen har gjort skillnad, utan vilken inverkan sådana nya medier kan sägas ha på det politiska samtalet i det långa loppet. Sanningen är, än så länge, att traditionell media fortfarande har den viktigaste påverkan på samhället, och att internetmedier för det allra mesta fungerar som ett intressant komplement.

Att uttrycka sina åsikter och argument är var mans rättighet, och därmed också var mans möjlighet. I praktiken är det dock inte så. Vissa grupper har en betydligt mer privilegierad position för att kunna exponera sina åsikter och argument än andra, och hörs följaktligen mer. Främst handlar detta om skribenter på dagstidningarnas ledarsidor, som får ses som de främsta opinionsbildande medierna i Sverige idag. För den enskilda individen kan det vara mycket svårt att göra sin röst hörd, även om man har mycket att bidra med. Genom att stå på en plattform, t.ex. i form av en tidning, får man naturligtvis möjligheten att påverka på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Det faktum att vissa individer och organisationer av olika skäl har betydligt större möjligheter än andra att exponera sina argument är i slutändan ett demokratiproblem, av två skäl. Det första innebär att en sådan sned representation av de åsikter och argument som framförs i det allmänna rummet att chansen ökar att de argument som framförs med störst frekvens också ses som de korrekta. Den mängd information som folk exponeras för är så stor att man omöjligtvis kan förhålla sig till alla de åsikter och argument som framförs. En del av dessa kommer att etableras som ”sanningar” eftersom de i hög grad står oemotsagda. Man kan likna situationen vid en domstolförhandling mellan två parter, där den ena har tio stjärnadvokater och den andra får stå upp för egen sak. I ett sådant fall talar mycket för att parten med advokaterna kommer att kunna lägga fram många övertygande argument till stöd för sin sak, medan parten utan advokater har ett minst sagt dåligt utgångsläge. Utfallet är naturligtvis inte avgjort på förhand, men de allra flesta skulle nog hålla med om att oddsen påverkas av advokaternas närvaro. Likadant är det i politiken. Utfallet är inte avgjort på förhand, men påverkas naturligtvis av hur argument framförs, och hur stor exponering dessa får.

Det andra skälet är mer komplicerat, men inte desto mindre relevant. De åsikter och argument som framförs i det allmänna rummet har, förutom den direkta påverkan gällande enskilda politiska frågor som beskrivet ovan, en så kallad konstitutiv påverkan på det politiska samtalet i sig. Att den är konstitutiv innebär att den inte bara påverkar innehållet i samtalet, utan även själva samtalets regler. En enkel liknelse är att tänka sig en fotbollsmatch. Vanlig påverkan i en sådan match kan vara att t.ex. göra mål, och därigenom ändra utfallet i matchen. Konstitutiv påverkan skulle i ett sådant fall ändra själva reglerna för matchen, och skulle kunna innebära att det ena laget får spela med tolv spelare istället för elva. En sådan påverkan kan med andra ord få stora förändringar i det långa loppet, samtidigt som effekten kanske inte alltid blir så påtaglig i det enskilda fallet. I det politiska samtalet kan motsvarande regelförändringar vara svåra att föreställa sig, vilket dock inte förringar deras eventuella påverkan eller existens.

Hur det politiska samtalet förs, och var det förs, lägger grunden till morgondagens politiska verklighet. Att nonchalera effekterna av formerna för det politiska samtalet kan få avsevärt större konsekvenser än vad som vanligtvis anses vara fallet.]]> Adam Svensson Tue, 01 Jun 2010 02:41:31 GMT http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=229 Maciej Zaremba skrev i DN söndagen 30 maj om grov mobbning på Ljungby Maskin, vars ägare enligt artikeln tvingat invandrare att arbeta gratis på hans gård, och även i övrigt betedde sig brutalt och med föga respekt för de anställda. Zaremba vill belysa både det enskilda fallet, och det större och möjligtvis växande problemet med vuxenmobbning på arbetsplatser. Det enskilda fallet kan jag inte säga så mycket om. Kanske stämmer alla Zarembas uppgifter. Kanske är ägaren till Ljungby Maskin en brutal översittare. Kanske sadist eller psykopat, eller bara okänslig. Kanske handlar det mest om pengar. Men när Zaremba i slutet av sin artikel försöker lyfta det hela till en mer generell nivå bränner det till. Här skisseras en vidare, mer civilisatorisk kritik.
Zaremba frågar sig var dessa mobbare kommer ifrån: ”Ett nytt fenomen eller en ny känslighet? Kröp de fram när de fick se ’Expedition: Robinson’? Eller har de alltid funnits där, men blev besvärande först när de visade sig farliga för konkurrenskraften?” Zaremba nämner sociologen Zygmunt Bauman och tror som denne att trenden med förnedrings-tv beror, inte på att vi genuint uppskattar andras lidande, utan snarare njuter av kontrasten, att vi själva för tillfället inte är utsatta. Men frågan är om det Zaremba beskriver är ”mobbning”?

Det vi kallar mobbning på arbetsplatser bör kunna ta sig skilda uttryck. Den bör kunna vara, enkelt uttryckt, horisontell eller vertikal. Antingen är det flera, formellt likställda, människor som går samman och utesluter någon. Såsom sker i en skola. Eller så är det en chef som systematiskt utsätter en eller flera anställda för mobbning. I det senare fallet rör det sig egentligen inte om mobbning. Snarare om det gamla vanliga hierarkiska förtrycket inom den del av livet som utmärks av produktiva verksamheter. De som kontrollerar dessa söker utnyttja dem som arbetar. Så var det under antiken, i det gamla Egypten, i det medeltida Europa, och under den industriella revolutionen. Det våld Zaremba beskriver låter delvis helt enkelt som ett sådant gammaldags våld, där överordnade utnyttjar underordnade. Dels för ekonomisk vinning, kanske också för att många människor uppskattar att tillfoga andra människor skada.

Men Zaremba berör också ett annat våld: omgivningens, arbetskamraternas och fackets underlåtande att reagera eller agera. Men även här är det oklart om det rör sig om mobbning. Enligt Zarembas artikel var ägaren till Ljungby Maskin en mäktig man i, ja, Ljungby. Det låter som om andra varit rädda att ingripa, snarare än som att de nödvändigtvis vore mobbare. Så det är ytterligt oklart om det våld som skildras i artikeln egentligen kan kallas mobbning, eller kanske snarare bara är ett utslag för det gamla vanliga våldet inom de produktiva verksamheterna, där vissa förfogar över större resurser och kontrollerar verksamheterna, medan andra arbetar hårt för en ringa belöning. Ett ekonomiskt våld, helt enkelt. Hushållningens våld. Det våld som genomlöper den mänskliga historien sedan människorna började skikta sig.

Kanske finns i det fall Zaremba beskriver också en klar etnisk eller kulturell dimension på så sätt att de som här utnyttjas varit invandrare. Det kan vara så att facket inte ingrep, just eftersom de drabbade var invandrare. Om det var så, har en politisk underordning smugit sig in i detta fall: men inte heller detta är mobbning. Vad gäller politiskt förtryck och utnyttjade inom de produktiva verksamheterna är detta någonting som kan bli föremål för lagstiftning. Ofta handlar det bara om att verkligen implementera de lagar som redan finns. Vad gäller faktisk mobbning inom den sociala sfären är läget betydligt oklarare. Vi kan inte tvingas tycka om människor. Kan vi tvingas vara trevliga? Kanske. Men frågan är vad sådan trevlighet är värd.

Den stress som tycks genomsyra samtidens arbetsliv kan inte längre förstås enbart som resultatet av ett ökat tempo; här finns också en psykisk stress, som uppstår, inte i arbetet, utan kanske snarare under luncherna och i fikarummet. Stress är helt enkelt ett symptom på att vi inte är avslappnade – vi är aktiva, redo att agera, och bemöta potentiella hot. Den som är stressad i fikarummet finner alltså pausen hotfull. Men vari ligger hotet? ”Helvetet”, skrev Sartre en gång, ”är de andra.” Det märkliga här ligger emellertid inte i det faktum att människor strider inbördes – detta är ett väl känt fenomen. Strid och konkurrens utmärker det organiska livet.

Våld kan vara ganska roligt. Olika former av lekfullt våld är ett uppskattat inslag i de flesta mänskliga gemenskaper. Det som slår mig är dock att det våld som verkar finnas i mobbningen, dess ofta till största delen psykiska våld, helt enkelt är det våld som kännetecknar den sociala sfären. Den politiska sfären är den sfär i vilken vi möter varandra som motståndare, men potentiellt på lika villkor. Här förespråkar vi vissa frågor och handlingslinjer mot våra politiska motståndare, som mycket väl kan vara goda vänner.

Det politiska våldet är inte personligt: det riktar sig just mot meningsmotståndare. Det är inte mobbning, och den som utsätts för politiskt våld kan känna sig både kränkt och bli illa skadad, men han eller hon är knappast mobbad. Snarare ligger i det politiska våldet ofta till och med en sorts erkännande. Det politiska våldet kan övergå i fullt krig. Ett fruktansvärd tillstånd. Men knappast mobbning. Den privata sfären har också sitt våld. Många män misshandlar kvinnor inom ramarna för ett förhållande. Ofta nog så brutalt. Inom den privata sfären finner vi också våld mot barn, misshandel. Kanske också incest, i den mening det skall förstås som våld. Den privata sfären utmärks av en viss avskildhet och hemlighetsfullhet. Dess våld blir därför mycket kusligt på ett alldeles särskilt sätt. Men det är inte direkt mobbning. Mobbningen hör till det sociala.

Vad utmärker då den sociala sfären, och dess särskilda våld? Det sociala utmärks av en sorts sällskaplighet. Det politiska hålls gärna utanför det sociala. Politiska konflikter förvandlas inom det sociala gärna till godmodiga diskussioner. Det privata träder också tillbaka i det sociala. Vi kan förvisso uppträda som par, men inte på samma sätt. De privata relationerna kan inte framvisas i sin fulla vidd i det sociala livet, lika lite som de politiska stridslinjerna. Det sociala skyr öppna konflikter. Därför anses det ofta lite ytligt. Filosofer brukar klaga på det sociala livet. Det anses ofta att det domineras av en sorts trevligt småprat som är lite förljuget. Utan tvekan ligger det en del i kritiken. Det sociala livet är helt enkelt lite ytligt. Det är en särskild sfär som kännetecknas av en strävan efter trevnad och småprat. Men det är också en sfär som inrymmer sitt eget våld. Det är en sfär med sina egna hierarkier, liksom de andra sfärerna har sina. Och olika människor intar olika roller i de olika sfärerna. Samma människa som totalt dominerar politiskt kan vara helt bortkommen socialt. Hustyrannen som styr och ställer i det privata, i den egna familjen, kan bli tyst och försagd i fikarummet. Den som ständigt och jämt höjer rösten i små sammankomster kan helt sakna politiskt inflytande.

Men den sociala världens småaktiga strider kan vara nog så påfrestande för den som utsätts – i värsta fall kan de leda till psykiska sammanbrott och självmord. Här handlar det om en strid om status. Det obehagliga med mobbningen ligger kanske framförallt i två typiska uttryck. För det första: gränsen mellan vän och fiende blir oklar. Vi vet inte längre om vi är ”arbetskamrater”, som antas sträva mot samma mål, eller snarare konkurrenter, i förlängningen dödliga fiender. Vännen visar sig vara fiende. Sveket. För det andra: i den obehagliga blandningen av inkludering och exkludering, i tillhörighet och uteslutning.

Detta fenomen kan säkerligen observeras vid vilken högstadiekola som helst: vissa elever är inneslutna, men samtidigt uteslutna. Låt oss klargöra skillnaden: den som är utesluten, kan inte på samma sätt förnedras. Om jag sitter och skriver detta i min enskildhet, bryr jag mig naturligtvis inte om vad några elever vid en högstadieskola i Norrland tycker om mig. Men om jag tvingades tillbringa en stor del av mitt liv vid skolan, vore deras åsikter förmodligen potentiellt förödande. Man måste i någon mening redan vara medlem i en grupp, för att kunna mobbas. Men mobbning, antar vi ofta, upphör när skolan upphör.

Så är emellertid tydligen inte fallet. Zaremba uppmärksammar att flera länder nyligen lagstiftat mot mobbning på arbetsplatserna. Men kan vi skapa en värld utan våld? Vore det ens önskvärt? Jag tror vi kan och bör bejaka det lekfulla våldet och kampen, men söka förhindra det övervåld som drabbar dem som är missgynnade i en viss situation. Gemensamma sammankomster, kollektiva ritualer, danser och droger – även dessa kan kanske fungera som ett utlopp för människornas energier. Det finns också människor som strider med sig själva, istället för att söka styra och ställa med andra i det yttre. Men lite lidande får vi nog stå ut med i livet. Världen har inga vadderade väggar.]]> Jon Wittrock Tue, 01 Jun 2010 00:13:01 GMT