Det finns sätt att hjälpa dem som drabbats akut av den fasansfulla översvämningskatastrofen i Pakistan.

Ibland diskuteras effekterna av bistånd liksom vissa paradoxer som finns inbyggda i biståndets egna förutsättningar: exempelvis att de länder som mest tycks behöva stöd samtidigt kan ha så usel infrastruktur att nödvändiga investeringar försvåras. Andra märkliga förhållanden uppstår då bistånd delvis kan kanaliseras i enlighet med militära hänsyn, snarare än behovet hos mottagarländerna. Så kan det fungera som "muta". Ytterligare ett argument som anförs är att biståndet i själva verket kan stärka korrupta politiker och antidemokratiska krafter, eller att det skulle vara ekonomiskt kontraproduktivt i längden.

Inget av dessa överväganden gäller akut katastrofbistånd, såsom det som nu är nödvändigt för att hjälpa de drabbade i den fasansfulla översvämningskatastrofen i Pakistan. Det finns flera sätt för vanliga människor i Sverige att hjälpa människor i en akut livshotande situation i Pakistan. Exempelvis via Radiohjälpen.

Det finns inga bra argument mot akut humanitärt bistånd.

Idag är den stora nyheten att Julian Assange, Wikileaks grundare, anklagas för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Expressen var först ut med nyheten, men snabbt följde t.ex. Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet på. Alla verkar vara överens om att det är en enorm nyhet. I tidningarnas artiklar kan man läsa vad han anklagas för, och att det även spekuleras om att det hela kan vara en del av en smutskastningskampanj mot honom och Wikileaks.

Det gäller dock att hålla isär begreppen. Analyserar man nyheten verkar den ha två komponenter. Den första är att privatpersonen Julian Assange är anklagad för våldtäkt. Den andra är att Wikileaks har en frontman som heter Julian Assange. Frågan vi ska ställa oss är: påverkar privatpersonens handlingar Wikileaks trovärdighet på något sätt? Att påstå det skulle vara mycket långsökt. En organisation som Wikileaks får nämligen inte trovärdighet genom de personer som associeras med den, utan genom de principer som kringgärdar den och det empiriska material den tillhandahåller. Inget av detta påverkas av att grundaren och frontmannens privata beteende kanske är omoraliskt eller olagligt.

Man får tycka och tro vad man vill om Wikileaks. Men om man låter sin uppfattning påverkas av ovidkommande fakta, så begår man inget mindre än ett pinsamt tankefel.

Det har varit motigt för Socialdemokraterna under en lång tid nu. Under våren ledde De rödgröna tydligt i opinionsmätningarna (se tidigare blogginlägg på Audita), men sedan dess verkar Alliansen stadigt ha vunnit mark.

Mona Sahlins senaste utspel kanske kan vända trenden. I Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter kan man läsa om "den verkliga skattechocken", som SvD uttrycker det. Socialdemokraterna ska nämligen sänka skatterna för pensionärer mer än Moderaterna om de vinner valet.

Många tolkar nog detta som kontroversiellt, olikt socialdemokratisk politik, och populistiskt. Om man analyserar principerna bakom utspelet så finner man dock två intressanta saker. För det första kan man med lätthet tolka utspelet som ett uttryck för solidaritet; pensionärerna, som ofta har mindre pengar att röra sig med än den arbetande befolkningen, får helt enkelt en större del av kakan. Och solidaritet är definitivt ett begrepp som folk i allmänhet associerar starkare med Socialdemokraterna än Moderaterna. Om det är sant eller ej, gör ingen större skillnad i detta sammanhang. Socialdemokraterna framstår som mer engagerade i pensionärernas frågor, vilket kommer att gynna dem.

För det andra så står - oväntat - Socialdemokraterna för en tydlig skattesänkning som faktiskt är större än vad Moderaterna står för. De slår alltså dem på egen planhalva, så att säga. Även detta kan sända positiva signaler till väljare som tycker att Socialdemokraterna i alltför hög grad kräver skatt av folket. Samtidigt avviker inte förslaget alltför mycket från klassiska socialdemokratiska principer.

Ett mycket intressant drag, Mona.

Så har media än en gång "upptäckt" att djurindustrin är grym. Det visste vi ju. Ändå blir det inte riktigt verkligt förrän vi kan se det på TV. Men vilken sorts grymhet utmärker egentligen djurindustrin? Är inte djuren lika "elaka" mot varandra? Det särskilda med vår grymhet verkar vid en första anblick vara det utdragna lidandet, som formar en sorts tidlös tortyr för de varelser som utsätts. Kärnan i det hela ligger dock inte i någon form av enkelt fysiskt lidande som kan avhjälpas med plåster och medicinering, utan i det vidriga kategorimisstaget: att behandla levande varelser som om de inte vore levande. Som om de vore någonting annat. Och helt utan känslomässigt engagemang. Vi plågar inte för att vi är arga, upphetsade, eller ledda av jaktinstinkter. Utan för att det är effektivt.

Så plågar vi också oss själva.

En annan "nyhet": religioner har haft olika inställning till sexualiteten. I SvD 3 augusti rapporteras om en ny antologi om religion och sexualitet. Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund, berättar om hur han i sin ungdom tvingades bikta sig i Nederländerna: "Den där bikten var oerhört nedvärderande och skuldbeläggande och satte spår i många, många år. Onani ansågs som något fruktansvärt enligt olika hemska argument. Antoon Geels vet numera varför: Katolska kyrkans värderingar om människans sexualitet går tillbaka till 1200-talet och har inte ändrats sedan dess."

Men varför dessa regleringar?

Att "religioner" haft olika syn på sexualitet säger inte mycket. För det första vet vi inte ens entydigt vad en "religion" är för något. För det andra finns det så många "religioner" att de naturligtvis haft olika syn på detta. Vad vi måste söka finna är en väsentlig kärna att reflektera över i förhållande till samtiden. Och här väljer SvD, och kanske Geels, men det förblir osäkert, att fokusera på kontroll och hierarki i den kristna traditionen. Det är riktigt. Men det är bara halva bilden.

I den tidiga kristendomen växte det fram en asketisk rörelse, där driften - inte bara den sexuella, men även denna - skulle tyglas. Men inte enbart för att utöva kontroll, eller för att dessa asketer skulle varit särdeles trista människor. Utan för att denna "prövning" (som askes betyder) samtidigt öppnade upp för en alternativ erfarenhet av världen, tiden, verkligheten. En erfarenhet av förundran bortom det vardagliga och det instrumentella.

Det kanske också hade varit någonting att rapportera om? I en värld som inte bara kan sägas karaktärisas av den stereotypa sexuella "repressionen", utan än mer av en hysterisk, fragmenterad driftsutlevelse, numera i kommersialiserad och ofta pornografisk regi. Och nog är det ett större hot än "påven i Rom"?

Diskussionen om män, maskulinitet och våld aktualiserades igen genom den debatt som fördes i DN i juni och juli. Den här ronden tog sin början med Malin Ullgrens text Varför pratar vi inte om männen? och fortsatte med Dilsa Demirbag-Stens kritik av Ullgrens text i Skuld går inte i arv och Lisbeth Larssons Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män.

Ett grundläggande tema i denna typ av diskussioner är ofta att det är problematiskt att tala om män som grupp eftersom inte alla män begår exempelvis våldsbrott. Så även i den debatt som förts i DN. Det handlar alltså om diskussionen om individ kontra kollektiv - eller kanske snarare om aktör kontra struktur. Att tala om en struktur betyder inte att alla individer i en grupp gör eller inte gör en sak. Att se strukturer handlar snarare om tillmäta tydliga tendenser ett rättmätigt värde. Det finns många tidigare exempel på hur olika skribenter och forskare på olika sätt försökt undersöka och tala om män som grupp. Eller om olika maskuliniteter, där maskulinitet ses som en sorts manlighetskultur, olika sätt att vara och bete sig på som man. Sådana studier har mer än en gång bemötts av hård kritik i form av argument som ”det är inte alla män som beter sig på det här sättet”. I andra sammanhang än de som rör män som våldsutövare är det tydligen inte särskilt farligt att tala om eller undersöka män som grupp, se till exempel Svenska Dagbladets artikel om manliga börshajar.

Ett exempel: 2001 publicerades en kartläggning av mäns våld mot kvinnor. Studien bar namnet Slagen dam, om mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige och utgick från kvinnors upplevelse av våld. Definitionen av våld inbegrep hotelser, fysiskt våld och sexuellt våld, inte bara våld i nära relationer. 10 000 kvinnor i åldrarna 18 till 64 år tillfrågades om deras erfarenheter av våld och 70 procent av dem svarade på enkäten. Resultaten visade att 46 procent av kvinnorna någon gång sedan sin 15-årsdag hade utsatts för våld av en man (sexuella trakasserier och kontrollerande beteenden icke inräknat). De våldsutövande männens bakgrunder visade att våldet inte endast utövades av utsatta, utslagna eller avvikande grupper utan till stor del av vad man kan betrakta som ”vanliga” män. Slagen dam bröt med den i Sverige rådande diskursen som fragmenterar våldet och de som utövar det. Denna fragmentering sker, enligt studien, på så sätt att olika typer av våld och våldsutövare skiljs åt (t.ex. våld i nära relationer och utanför dem). De olika indelningarna av våldsutövarna (invandrare, psykiskt sjuk, muslim, arbetslös) skymmer, enligt studien, sikten för det våld som verkligen utövas och osynliggör det och de män som utövar det. Kritiken mot Slagen dam lät inte vänta på sig. Kanske på grund av att den tydliggjorde och uppmärksammade en struktur som tidigare inte varit synlig i statistiken genom att man i tidigare undersökningar, genom val av metod, tenderat att se olika grupper av aktörer. Det som inte syns finns inte.

Ullgren uppmärksammar i sin krönika Varför talar vi inte om männen? att samma typ av osynliggörande och fragmentering av manliga strukturer existerar i mediedebatten: Du erbjuds ”en förklaring som tyder på att det som hände inte hände, såvida vi inte talar om katoliker, muslimer, Svenska kyrkan, jämställda män, invandrare, killar från Örnsköldsviksområdet, skådespelare, poliser, buskage, lastbilschaufförer, med fler avvikelser som vi fortfarande jobbar på att ringa in”. Alla de aktuella exemplen på de våldsutövare som Ullgren tar upp är män men detta skrivs om till att röra representanter ur de ovannämnda grupperna och gör dessa till problematiska aktörer.
Vidare fanns det bara en sak som, den i övrigt grovt skiftande, gruppen huliganer som journalisten Stephan Mendel-Enk intervjuade i Med uppenbar känsla för stil efter huliganmordet på Tony Deogan, hade gemensamt: De var alla män. Men detta diskuterades aldrig.

Män är tydligt överrepresenterade som våldsutövare i all upptänklig forskning. Detta gäller alltså inte enbart våld mot kvinnor utan även våld som utövas mot män. Det som flera skribenter och forskare i ämnet verkar vilja uppmärksamma är att strukturen blir tydlig om vi inte fragmenterar.

Att vara man innebär att man på ett eller annat sätt, vare sig man vill det eller ej, är en del av en kultur som alltför ofta leder till att kvinnor och män far illa genom de tydliga våldstendenserna inom den. Detta innebär inte att alla medlemmar i denna kultur aktivt bidrar till detta våld. Det innebär inte heller att lösningen på problemet är att tiga ihjäl det genom att inte tala om avarterna inom kulturen och att låtsas som om de inte existerar. Det är helt enkelt inte konstruktivt att undvika att diskutera problemet för att man vill ”skydda” de delar av gruppen som inte aktivt bidrar till våldet.

Vi kan idag prata om hur strukturer styr människors levnadsvillkor beroende på vilken ras de tillhör och vi har tidigare kunnat prata om överklass och underklass i ekonomiska termer. Vi har vågat se de strukturella problemen på dessa områden. Är kön den sista glömda (eller undangömda?) variabeln i den demokratiska kalkylen? Varför är det så svårt och farligt att prata om strukturer och grupper när det kommer till exempelvis män? Är det så att privilegierade grupper ses av sig själva och andra som aktörer oberoende av och stående utanför alla strukturer? Sopar i så fall denna typ av grupper problematiken under mattan genom att de styr diskursen?


Källor förutom de som länkats ovan:

Stephan Mendel-Enk, Med uppenbar känsla för stil, 2004, Atlas Förlag.

Jenny Westerstrand, jurist och verksam vid Uppsala universitet, ”Våldsamt motstånd” i Bang – Feminism & Kultur # 2 2010.

År 2008 undertecknade Sverige en konvention om att förbjuda klustervapen, men har ännu inte ratificerat den, enligt DN. Över 100 länder har skrivit på konventionen med motivationen att dessa vapen orsakar alltför mycket lidande för civilbefolkningen i de områden de används.

Det hade naturligtvis varit fantastiskt att leva i en värld där krig inte fanns. Det hade varit underbart om vapen inte behövdes. Tyvärr är det inte så världen ser ut. Och då ställs istället krav på att reglera vilka vapen som ska vara tillåtna, och hur och när de ska få användas. Som beskrivet i en annan artikel på Audita skiljer sig internationella konventioner på ett viktigt sätt från nationell lag - det finns ingen direkt tvingande kraft för att implementera dem. Det finns ingen internationell polis som ser till att lagen följs, och inga institutionaliserade sätt att beivra konventionsbrott.

Internationella konventioner är istället viktiga på ett annat sätt, nämligen genom de normer de etablerar. Sådana konventioner fungerar alltså som symboler för ett visst ställningstagande, och för en vilja att agera på ett visst sätt. Det hela kan verka lite flytande till sin karaktär, men detta gäller för hela det internationella systemet. Beteenden länder emellan på den internationella arenan handlar till syvende och sist om ömsesidigt förtroende och delade värderingar.

Förtroendekapital är alltså oerhört viktigt i dessa sammanhang, och kan bara byggas upp mycket sakta genom att man står för vad man ger uttryck för. Sverige har givit uttryck för att man vill få bort klusterbomberna i världen. Då måste man också stå vid sitt ord.

Sverigedemokraternas ökande popularitet ses av många som ett stort problem, inte minst av de etablerade riksdagspartierna. Frågan om hur man bäst hanterar detta parti – genom att ignorera dem eller genom att möta dem i debatter – har diskuterats flitigt. Genom att analysera politiska händelser som förändringar i vad som betraktas som ”lämpligt” så kan nytt ljus kastas över denna viktiga fråga.

Politik kan ses som ett komplicerat nät av olika aktörers försök att rationellt uppnå sina mål. Ett parti kan till exempel agera målmedvetet för att få så många röster som möjligt. De förhandlingssituationer mellan de olika stegen i förvaltningsmaskineriet som dagligen uppkommer är också tydligt av en sådan rationell karaktär, där de beräknade konsekvenserna av olika handlingsalternativ får styra vilka val som görs. Tanken är att genom att betrakta konsekvenserna av ett handlande få en idé om vilka medel man bör använda för att uppnå de givna målen.

Det finns emellertid även ett annat sätt att förstå politiska skeenden. En aktörs val kan nämligen också ses som en strävan att göra det som förväntas av denne i en viss situation, dvs. vad som är lämpligt. Aktörerna följer alltså en lämplighetslogik, för att använda ett uttryck myntat av statsvetarna James March och Johan P. Olsen. Denna idé får också det viktiga resultatet att olika aktörers mål till stor del bestäms i samband med andra aktörer. Värderingar – samhälleliga eller personliga – ses inte som eviga och självklara, utan uppkommer i samspelet mellan olika grupper eller individer. Politiken är enligt ett sådant lämplighetsbaserat synsätt betydligt mer dynamisk än vad som traditionellt har beskrivits genom konsekvensbaserade tankemodeller.

Vad får då detta lämplighetsbaserade synsätt för praktiska följder för politiken? En fråga som blir mer och mer aktuell inför riksdagsvalet i september är hur man ska bemöta Sverigedemokraterna, och om man ska bemöta dem. Det råder i princip enighet bland de etablerade riksdagspartierna, men också bland dagstidningarna och de politiska tidskrifterna om att man inte vill ha in Sverigedemokraterna i riksdagen, men meningarna går isär kring hur man ska undvika denna utveckling. Enligt det klassiska konsekvenstänkandet så är värderingarna till stor del bestämda redan från början, med resultatet att Sverigedemokraternas framgångar är beroende på i vilken utsträckning de som röstar tycker att deras värderingar representeras av just Sverigedemokraterna. Ett i det närmaste trivialt resonemang, kan tyckas.

En analys baserad på lämplighetslogiken går ett steg längre. Det är naturligtvis sant att man tenderar att rösta på det parti man tycker representerar ens värderingar och åsikter bäst, men det är också så att man skapar sina värderingar och formulerar sina åsikter i samspel med vad som anses vara lämpligt. På den stora arenan, dvs. inför riksdagsvalet, så definieras vad som är lämpligt kontinuerligt genom de olika debatterna i tidningar, tv och radio. Den som uttrycker något som tydligt går utanför vad som anses vara lämpligt och inte mycket starkt kan motivera detta förlorar folks förtroende.

Hur kommer det sig då att Sverigedemokraterna har gått så mycket framåt de senaste åren? I enlighet med ovanstående innebär det att de har lyckats utvidga sfären för vad som räknas som lämpligt att uttrycka och göra. Detta kan man lyckas med om man ofta anses vara de som ”talar sanning” och ”vågar säga som det egentligen är” utan att bli motsagda. Det handlar alltså om att etablera vad som anses lämpligt eller rätt att göra.

Uttalanden som får stå oemotsagda kommer att påverka definitionen av vad som är lämpligt eller tillåtet att göra och tycka. En stor del av vårt politiska beteende, t.ex. att rösta, demonstrera, debattera, men också diskutera hemma vid köksbordet, styrs av vad vi är vana vid att göra och tycka, och vad som enligt vår omgivning anses lämpligt att göra och tycka. När Sverigedemokraterna gör uttalanden som ligger aningen utanför vad som anses vara tillåtet, men som inte tydligt motsägs så får sådana uttalanden karaktären av att tillhöra det lämpliga.

Risken med att argumentera utifrån ”lämplighet” är att det lämpliga helt enkelt bestäms av vad ”de andra tycker”: jag agerar helt enkelt för att uppfylla vissa förväntningar, men inte nödvändigtvis för att jag gör det jag tror är rätt. Och risken för dubbelmoral är naturligtvis överhängande. I värsta fall kan detta innebära att det politiska samtalet och den offentliga debatten får karaktär av samtalet vid fikabordet, där skvaller utbyts och många är rädda för att säga vad de egentligen tycker. Desto viktigare att vägra inordna sig i denna logik oreflekterat: det bästa sättet att hantera främlingsfientlighet är att eftersträva en öppen debatt, där människor inte stämplas som ”rasister” bara för att de uttalar åsikter som är andra än våra egna, eller pekar på vissa problem vi inte tycker om att uppmärksamma. Med en sådan öppenhet följer också förmågan att visa vilken värdegrund vi egentligen står på, och att skilja en grundläggande debatt om denna från tekniska frågor kring andelen invandrare i Sverige, eller olika ersättningsnivåer. Båda debatterna behövs, men låt oss inte blanda ihop dem i en enda känslomässig röra, där ”de andra”, meningsmotståndarna, reflexmässigt stigmatiseras – och plötsligt är det bara Sverigedemokraterna som uttrycker en del av den så kallade ”sanningen”. För att motverka orättvis och odemokratisk politik så måste diskussionen vara igång hela tiden. Det innebär en öppenhet för det främmande på alla plan.

Ska fattigdom betraktas som något absolut eller något relativt? Just nu pågår en liten debatt i Sverige om huruvida regeringens påstående om att fattigdomen i Sverige faktiskt har minskat de senaste åren är en felaktig representation eller inte. Regeringen tolkar nämligen fattigdom som något absolut, vilket innebär att fattigdomen i Sverige inte ökar trots att klyftorna mellan fattiga och rika de facto blir större. Meningsmotståndarna, med de rödgröna i spetsen, ser istället klyftorna som det som är det dåliga i situationen, dvs. det som innebär fattigdom för dem som är fattigare. Det absoluta mot det relativa, alltså.

Vilket är då det rätta sättet att beskriva fattigdom? Argument som ibland framförs, t.ex. att EU eller FN använder det ena eller det andra måttet, kan knappast själva definiera vad som är det "rätta" måttet. Om något mått under en lång tid (EU har använt det relativa måttet sedan 1984) använts som definition kan dock vara ett argument, då en sådan måttstock kan användas för att se om något blir bättre eller sämre. Men inte ens ett sådant argument håller så långt. Det handlar istället om skälen till att EU i så fall har valt att använda måttet från början. Jag skulle vilja ge en kontextberoende definition, med lite olika förslag till argument:

Vilken definition man väljer att använda bör ha att göra med vilket problem man vill åtgärda. Ett absolut mått är intressant genom att tala om överlevnad. Man brukar tala om hur stor del av jordens befolkning som är tvungen att leva på under en dollar om dagen som ett mått på extrem fattigdom. I Sverige skulle ett sådant mått kunna vara en exakt summa, t.ex. vad socialbidragsnivån ligger på under vissa omständigheter. Det man är ute efter är hur mycket det skulle kosta att överleva, med en rimlig definition av att överleva.

Relativa mått, t.ex. 60 procent av medianinkomsten, som har varit det gängse måttet tidigare, är intressant om något mer än överlevnad är intressant. En sådan målsättning kan vara en högre livskvalitet, med någon bra definition på livskvalitet. Kanske innebär det att ha tillgång till en tv. Kanske något mer. En annan sådan målsättning kan vara av ett mer strukturellt slag: att minskade skillnader mellan folks inkomster också innebär minskad brottslighet och andra önskvärda sociala följder.

Vilket mått man använder är beroende på vad man vill belysa, och vilka politiska mål man har. Men man bör tydligt uppge vilken typ av mått man använder.

DN:s ledarsida konstaterar idag att kriget i Afghanistan går åt fel håll och förespråkar därför en ordnad reträtt av Västmakterna. Det är helt riktigt. Under 00-talet ägnade sig USA åt att med all kraft adressera de mest ytliga problem landet tycktes stå inför - "kriget mot terrorismen" - medan de underliggande skiftningarna i den globala maktbalansen, och de hot dessa medförde, ignorerades. Alltså byggde man gradvis upp ett väldigt budgetunderskott, tillät en spekulativ bubbelekonomi, och gjorde ingenting för att stärka USA:s position långsiktigt mot Kina (och Indien och andra ekonomier i stark tillväxt).

Den amerikanska statsskulden och den svaga ekonomin är ett mycket större långsiktigt hot än några terrorister. Militärt är fienderna både de gamla vanliga - exempelvis Ryssland, även om ingen direkt konflikt föreligger - och nya, som Kina. Inte Al-Qaida eller Irak. Ekonomiskt kommer utmaningen både inifrån och utifrån. Kanske tid för USA att avsluta sina meningslösa krig och försöka göra någonting åt de verkliga problemen? Och upphöra med de orealistiska försöken att "exportera demokrati" till andra stater, vilka utvalts enligt minst sagt otydliga och godtyckliga kriterier.

Men även inom EU har man lekt med idealistiska utgångspunkter och struntat i verkligheten. Kritiker varnade för EMU. Det påpekades att vissa länder nog inte borde släppas in i samarbetet. Men EMU drevs igenom, och Grekland släpptes in. Och så gick det som det gick. Det är dags att även vi i Europa vaknar och accepterar en mer realistisk världsbild. Utopiska planer har vi inte längre råd med. Varken militärt, politiskt eller ekonomiskt.

Oljekatastrofen i Mexikanska golfen har kostat BP motsvarande cirka 30 miljarder svenska kronor hittills. Vidare planerar BP att lägga undan cirka 150 miljarder för det framtida saneringsarbetet och andra utgifter kopplade till katastrofen. Detta kan verka vara enorma summor, och man kan tänka sig att BP går på knäna under denna ekonomiska börda. Så är dock inte fallet. Under de senaste åren har BP gjort en vinst på i storleksordningen 150 miljarder per år, vilket innebär att företaget har en förmåga att på relativt kort tid generera kapital som gott och väl täcker saneringskostnaderna och lite till. Om man väger den skada BP har åsamkat naturen och de tusentals människor som bor i området mot det dåliga i att kanske inte kunna ge någon aktieutdelning i år, så ter sig svaret i alla fall givet för mig. BP har råd.

Nu har Frankrikes nationalförsamling röstat för sitt fåniga burkaförbud. Men även senaten skall rösta, och lagen skall granskas av det franska lagrådet. Men att nationalförsamlingen, den starkare av det franska parlamentets två kamrar, nu röstat för det här förbudet är illa nog i sig. Klädförbud framstår som småaktigt, verkningslöst och onödigt (mycket få kvinnor bär över huvud taget burka i Europa, inklusive Frankrike). Förbudet är mest kosmetiskt och adresserar egentligen inga allvarliga problem. Och då är frågan vad denna kosmetiska åtgärd egentligen har för syfte? Den sänder mest ut en signal om svaghet, rädsla för det främmande, och en oförmåga att istället adressera djupare, underliggande frågor.

Vad kommer härnäst? Krav på basker och baguette under armen? Ja, ungefär så löjligt är ju förbudet...

Grattis på nationaldagen, Frankrike.

Så var det dags för en "affär" igen. Före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin anklagas nu av en kvinna för att ha köpt sex av henne. Hur allvarligt är detta? Det hela kan förstås bedömas ur åtminstone två grundläggande aspekter, en juridisk och en moralisk. Dessa kan vägas samman för att diskutera de politiska implikationerna av det som skett. Vad jag kan se är den juridiska aspekten i det här fallet avgörande: en minister bör inte bryta mot lagen. Det tyder på dåligt omdöme och en dålig samhällsmoral. Däremot inte nödvändigtvis på dålig privatmoral. Och vilken relevans har moralen för politiken?

Vissa människor kan av en moralisk övertygelse drivas att bryta mot lagen på ett sätt som många betraktare sympatiserar med. Men en minister bör nog inte agera så. Om så sker bör det ske öppet och följas av en omedelbar avgång, som den agerande ministern själv tar initiativ till. Kanske kan man göra en annan bedömning om ministern i fråga agerar inom ramarna för en totalitär eller på andra sätt moraliskt korrupt regim. Under sådana omständigheter kunde man tänka sig att en företrädare för en viss stat eller en regeringsmedlem medvetet bröt mot lagen av moraliska skäl, dolde detta, och var beredd att ta konsekvenserna (exempelvis dödsstraff) vid ett avslöjande. Stauffenberg, som försökte mörda Hitler, vore ett exempel på ett liknande fall, och jag tror inte jag vore ensam om att i efterhand kunnat ha hylla en minister i Nazityskland som hade agerat på det sättet. Men det är svårare, om än inte omöjligt, att se att så kunde vara fallet i det samtida Sverige.

Sven Otto Littorin kan naturligtvis inte räknas till denna grupp. Om anklagelserna är riktiga är det svårt att se att Littorin brutit mot lagen följandes en moralisk övertygelse. Således måste brottet kunna anses indikera en tvivelaktig samhällsmoral, som inte passar en minister. Men hur är det med den privatmoraliska aspekten? Vore det exempelvis lika allvarligt om det inte hade handlat om ett lagbrott? Många kommer säkert ihåg, eller har i efterhand hört talas om, den skandal som nästan, men inte riktigt, skakade Sverige i slutet av 70-talet, när det avslöjades att flera högt uppsatta politiker, bland annat justitieministern, köpt sex av mycket unga kvinnor, vilka förmedlats av den så kallade "bordellmamman" med det osannolika namnet Doris Hopp. En skandal som aldrig riktigt verkar ha klarats upp. Några av de som då var unga prostituerade har i efterhand hållit fast vid anklagelserna.

Det finns i många samhällen en vilja att reglera människans sexualitet, men de faktiska lagar och regler som uppkommer speglar en maktkamp, vilken också utkämpas med retoriska medel, för att utöva makt även över människornas tankevärld. I Iran kan en kvinna stenas till döds som en följd av otrohet – i Sverige är det olagligt att köpa sex av en person som frivilligt erbjuder denna tjänst. I inget fall handlar det om en liberal modell. I båda fallen antas att vuxna individer inte är mogna att fatta egna beslut, och att det människor kommer överens om att göra sexuellt kan bli föremål för lagstiftning.

Otrohet var länge ett allvarligt brott i Sverige – och är det så orimligt egentligen? Otrohet kan såra oss, kanske inte primärt fysiskt, men väl psykiskt. Och hur kommer det sig att psykiska skador tycks konsekvent nedvärderas i svensk lagstiftning, medan fysiska skador lättare leder till skadestånd och fängelse? Troligtvis eftersom de senare anses mer konkreta och kanske till och med mätbara. Ett utslag av en viss världsbild, och av vissa överväganden av vad som är mest ”verkligt”. Och hur skall vi bedöma en person som gifter sig, under förespegling att vara förälskad, enbart för att få tillgång till en materiell trygghet? Någonting som säkerligen förekommer. Men bör det vara straffbart?

Slutligen kan vi fråga oss, angående Littorins påstådda sexköp, hur vi skall väga de moraliska och de juridiska aspekterna mot en viss persons kompetens. Vore det ursäktligt om en mycket kompetent makthavare visade prov på tveksam samhällsmoral eller privatmoral, genom ett liknande lagbrott? Vad jag kan se finns inga omedelbara, enkla svar på de frågor jag ställt.

Darwins teori om det naturliga urvalet är i princip obestridd inom vetenskapen. Med all rätt. Det är den teori som backas upp av den större delen av det vetenskapliga samfundet, och detta i sig kan vara ett skäl att tro på den. Och jag skriver tro, för som så mycket annat (kanske allt – det finns kanske inga fundamentala sanningar, och inget som kan bevisas fullt ut) går det inte att veta att den stämmer. Vetenskapen bidrar som bekant med preliminära sanningar som enligt pragmatikens regler fungerar så länge de ännu inte har motbevisats. I en kort sammanfattning bildar Darwins evolutionsteori en stark ”berättelse”, som har en hög grad av trovärdighet. Frågan är hur väl den korrelerar med andra accepterade "berättelser".

Teorin står dock stabilt också på egna ben. Darwins evolutionsteori består av en samling hypoteser som tillsammans utgör en teori som är tydligt praktiskt förankrad och samtidigt har en mycket hög grad av intern koherens. Alltså finns det i utgångsläget starka skäl att acceptera den. I jämförelse med olika kreationistiska teorier går den att falsifiera, och lutar sig alltså inte på några oomkullrunkeliga sanningar som man är tvungen att acceptera innan man kan följa med till slutsatsen. Evolutionsteorin kräver egentligen inga förkunskaper mer än några enkla principer, med vilka förutsägelser går att göra. Det går med andra ord att testa teorin – ett antal förmenta motexempel skulle visa att teorin är falsk. Än så länge har vi emellertid starka skäl att acceptera den som sann, och inga rimliga skäl att acceptera konkurrerande teorier.

Det är inte så att det saknas konkurrens om vad evolutionsberättelsen behandlar, det vet vi. De senaste åren har USA (som i så många andra sammanhang) hamnat i blickfånget då en debatt uppstått om vilken typ av skapelseberättelse som ska vara tillåten att undervisa om i skolan. Än så länge är Darwins evolutionslära den dominerande, men med tanke på de många kreationistiska läror som finns, och deras oerhörda antal efterföljare, så finns risken att detta ändras i framtiden. Något som hade varit mycket ödesdigert för vetenskapen, och i sanning ett steg bakåt för civilisationen som helhet. De framsteg som görs – de få sådana som faktiskt inte bör bestridas gällande vad skolorna ska använda sig av – bör tas tillvara, överallt de görs. Vad som är ett framsteg och vad som inte är det är i många fall en svår fråga. I vissa fall är det inte det. Den vikt evolutionsteorin har för Västs vetenskapliga framsteg går knappast att underskatta, och detta är ett av de framsteg som måste bevaras.

En alltför blind tilltro till något är dock skadlig i sig. Det har med all önskvärd tydlighet visat sig genom världshistorien. ”Framstegen” i Kambodja och Sovjet, med de oerhörda konsekvenser i mänskligt lidande de medförde, måste beaktas. Alla tekniska landvinningar är inte enbart av godo, och alla politiska förändringar är inte förbättringar. Nya tider innebär nya utmaningar, och vad som är rätt i en tid är inte rätt i alla tider. Sammanhangen är alltid nödvändiga att ta hänsyn till. Därför bör också, i rätt forum, darwinismen i sin helhet ständigt ifrågasättas. En rimlig hållning är därför att darwinismen lärs ut i grundskolan som den korrekta beskrivningen av livets utveckling på Jorden, medan den på universiteten bör nagelfaras och ifrågasättas, och aldrig slutgiltigt ses som en absolut sanning. Det finns nämligen aspekter av den som inte är så självklara som ofta görs gällande. För att beskriva detta underlättar en repetition av de grundläggande principerna i teorin.

Alla organismer ges sina förutsättningar i vilken uppsättning gener de har. Detta genetiska material är konstant över individens liv, och förändras alltså inte. De omständigheter som individen sedan befinner sig i har också en påverkan på dess liv. Därför är både gener och omständigheter – natur och kultur – två nödvändiga faktorer att ta hänsyn till. De individer som har fördelaktiga egenskaper, givet en viss omgivning, kommer i förlängningen att gynnas av dessa. Detta kommer då att leda till att sådana egenskaper gynnas i förhållande till andra, mindre fördelaktiga egenskaper, och att individer som bär på dessa fördelaktiga egenskaper i sig gynnas och kommer att reproducera sig mer. Viktigt är också att förvärvade egenskaper inte ärvs av avkomman; om giraffen successivt fick längre hals berodde det på att speciellt långhalsade individer blev positivt selekterade, inte på att de sträckte på halsen och på så sätt fick längre hals.

När evolutionsteorin beskriver djurens utveckling genom årmiljonerna så verkar förklaringen mycket intuitiv. Det verkar helt enkelt stämma att de olika arterna har utvecklats i samspel med varandra och naturens förutsättningar. Darwins digra empiriska material, och tusentals forskares material i hans följd, backar tydligt upp teorin. Tveksamheter uppenbarar sig dock när man försöker förstå medvetandets uppkomst i evolutionära termer. Högre hjärnfunktioner, som ofta ses som en förutsättning för att ett medvetande ska kunna uppkomma, måste förstås som något som har utvecklats för att det har givit dess innehavare en evolutionär fördel. Individer med dessa egenskaper har då blivit positivt selekterade, och därmed vanligare. Detta gäller rimligtvis också människan, som är det djur som får ses som den tydligaste representanten av ett djur med medvetande. Människor har alltså evolverat fram genom en process där ett mer avancerat medvetande har visat sig vara en fördel.

Så långt är allt förståeligt. Men om man försöker förstå det hela från ett individperspektiv så blir det mycket mer komplicerat. Individer gör nämligen val. Det är en del av poängen med att ha ett medvetande – och att påstå att man bara har ett medvetande utan att kunna låta det upplevda fungera som en grund att agera från (dvs. att inte ha möjligheten att välja) verkar vara en kontraintuitiv slutsats. Darwinismen verkar dock inte ge något utrymme för att låta några val göras. Enligt den är det naturen i samspel med kulturen som står för förändring och utveckling. Därmed finns en tydlig kontrovers mellan darwinismen å ena sidan, och några av våra starkaste intuitioner å andra sidan. Och skulle vi välja att använda våra medvetanden till att acceptera darwinismen fullt ut, så uppkommer onekligen en underlig situation: vi väljer att tro att vi inte kan välja.

"På tio år dödas fler kvinnor och flickor i världen än de samlade dödstalen för 1900-talets samtliga folkmord, och de senaste femtio åren har fler mördats än det totala antalet män som dukat under i krig under samma 1900-tal. De dödas för att de inte är pojkar eller män. De dödas av män de känner väl, av graviditeter på platser där det saknas mödravård, av osäkra aborter, av män de känner mindre väl, av män de aldrig träffat förut, de är foster som aborterats efter att föräldrarna fått reda på att det är en flicka de är gravida med – listan kan göras hur lång som helst. Sedan slutet av 1980-talet använder (delar av) vetenskapen begreppet gendercide för att beskriva sakernas tillstånd, det vill säga systematiskt dödande av människor på grund av könstillhörighet".


Källa: Bang - feminism & kultur, nr. 2, 2010, s. 12.

För första gången någonsin gifter sig ett statsöverhuvud med en av samma kön. Islands statsminister Jóhanna Sigurdardóttir har nämligen gift sig med sin kvinnliga partner. Vad har då detta för konsekvenser? Faktum är att det på något sätt är en nyhet. Och poängen är att det inte borde vara det. Genom att skriva dessa rader kan några säga att vi förstärker de negativa strukturer begränsar samhällelig och social utveckling, istället för att förstöra dem. Självklart kan det vara så. Men sen finns det den andra sidan av myntet: genom att inte skriva om det kan man sägas vara en medlöpare som inte tar striden och uppmärksammar sådant som bör uppmärksammas.

Faktum är att Jóhanna Sigurdardóttir kommer att, vare sig hon vill det eller ej, fungera som en symbol för hur hbt-rörelsen vunnit mark de senaste decennierna. Det är dock värt att notera att det faktum att händelsen har fått så stor uppmärksamhet innebär att vi fortfarande har lång väg att gå innan homo-, bi- och transpersoner blir accepterade på samma villkor som alla andra.

Så var det dags igen...England mot Tyskland i en måste-match i ett stort mästerskap. De båda lagen har en minst sagt ansträngd historia: 1966 vann England VM med 4-2 hemma på Wembley. England ledde med 2-1, men precis i slutet kvitterade tyskarna, som så ofta, och det blev förlängning. England gjorde mål igen, och ledde åter, med 3-2. Men målet är fortfarande kontroversiellt: var bollen över linjen eller inte? Det var svårt att avgöra, men linjemannen, som var från Sovjetunionen, godkände målet. I efterhand har det hävdats att det i själva verket inte var mål: bollen var aldrig över linjen. Och linjemannen själv lär senare ha svarat, när någon frågade hur han kunde vara så säker på att bollen var inne: "Stalingrad". Ingen skall säga att inte idrott och politik hör ihop...

1970 fick tyskarna revansch och slog ut England, liksom 1990 och 1996, när England spelade på hemmaplan igen. Den gången hade engelska tidningar laddat upp med rubriker som "Achtung Surrender". Men det kanske bästa eller möjligtvis olämpligaste citatet i de här sammanhangen är nog ändå det som en engelsk journalist presterade inför finalen 1966: "Imorgon kan tyskarna slå oss i vår favoritsport. Men det gör inget. Vi slog dem i deras, två gånger." Och engelska fans har ibland skanderat den egentligen ganska olämpliga hejaramsan "Two World Wars and One World Cup, England, England". Ändå är det tyskarna som leder fotbollsstatistiken ganska överlägset med hela tre VM-guld mot ett. Men varför måste då fotbollen politiseras på det här sättet?

För att England fortfarande genomlever andra världskriget, ganska ofta, i alla fall på TV. Medan tyskarna helst vill glömma eländet. Finns det då hopp om försoning? Definitivt. Tyskland och England möts numera på fotbollsplanen, och konflikterna stannar vid löjliga tidningsrubriker. Allt var inte bättre förr...

Bröllopsyran är påtaglig. Svensk handel är inte sen att dra nytta av det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling – överallt kan man se produkter som är specialgjorda för denna händelse.

Att Sverige är ett modernt land ingår i den svenska självbilden. Detta stämmer till stor del; vi har ett mycket välfungerande samhälle med en förhållandevis bra ekonomi, låg korruption, låg barnadödlighet, hög medellivslängd. Vi är ett av världens mest sekulära länder, och staten är sedan ett antal år tillbaka skild från kyrkan, vilket också ofta ses som ett tecken på att det svenska samhället har nått långt i utvecklingen. Vidare har vi en relativt liten del av befolkningen som, med globala mått mätt, är ordentligt fattig, vilket också kan ses som ett tecken på en modern stat. Jämställdhetspolitik och rättigheter för HBT-personer har fått en viktig ställning på den politiska dagordningen. Sådant som vanligtvis associeras med en modern och civiliserad stat ingår alltså i den svenska självbilden. Vi är dessutom mycket duktiga i att berömma oss själv i sådana frågor – nyligen stod det klart att Sverige är ”bäst i klassen” i EU gällande de statliga finanserna, samtidigt som PIGS-länderna och Storbritannien började falla igenom fullständigt. I medierna var man inte sena att fokusera på detta.

Sverige är ett bra land. Men allt är inte bra. Självbilden av Sverige som ett modernt föregångsland fläckas nämligen av en väldigt påtaglig sak: Sverige är fortfarande en monarki.

Sverige är en demokratisk stat som bygger på upplysningens liberala tradition. I de allra flesta andra sammanhang är Sverige en meritokrati och principen att den som är dugligast ska inneha en viss position är den gällande. Kunskap och kunnande ska premieras.

Den högsta befattningen en person kan inneha i Sverige är statschef. Denna befattning kan man i Sverige endast inneha om man är född in i rätt släkt. Denna tradition är otidsenlig. Orättvis. Odemokratisk. Det är inte värdigt ett land som Sverige, som har kommit så långt i så många andra frågor, att ha denna politiska ordning.

Varför ska man då göra Sverige till republik? Ofta påstås det att en president skulle kosta lika mycket, om inte mer, än vad kungahuset gör idag. Kostnaden för kungahuset ligger idag på ungefär 110 miljoner kronor per år, varav knappt hälften är kungens apanage att disponera efter eget huvud. Ingen insyn finns. Ingen offentlighetsprincip.

Om man argumenterar i kortsiktiga ekonomiska termer så är det rimligt att anta att monarkin faktiskt har en funktion – det faktum att Sverige har en kung kan betraktas som ”fint” i omvärldens ögon, och möjligen också inbringa en del pengar genom förbättrade affärskontakter. Ett sådant tänkande är dock kortsiktigt och principlöst. Ett sådant tänkande sänder ut signaler om att vi i Sverige vill verka demokratiska och duktiga, men att vi inte löper linan ut. Det sänder också ut signaler om att vi inte följer de liberala principer den svenska konstitutionen är baserad på.

Många menar att en president skulle vara lika dyr i drift som Kungen och kanske är det så men vår statsminister skulle kunna vara president samtidigt. Förändringen till republik skulle alltså inte behöva bli särskilt stor. Vi måste inte ha det ”franska systemet”.
Vilka argument finns då för att behålla den rådande ordningen med en monarki i Sverige? Många tycker att det är en fin tradition, och att kungen fyller en viktig funktion som symbol för Sverige. Berättelserna om den svenska monarkins, i det fall vi skulle införa republik, forna dagar skulle kunna berättas på landets museer och traditionen och symbolvärdet skulle på så sätt, till viss del, kunna bevaras.

För 10 år sedan var 85% av Sveriges befolkning för kungahuset. Nu är det endast lite mer än hälften som är det. Utvecklingen går i rätt riktning. Dock är vi inte framme än. Mediebevakningen av bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling är sned med tanke på hur stor andel av den svenska befolkningen som är för en svensk republik. Det är en viktig principiell poäng att göra Sverige till en republik, och att visa att vi menar allvar med de liberala principerna om människors lika värde genom att göra även den högsta befattningen i Sverige till en befattning som inte ärvs.

Det tycks råda en viss hysteri i amerikanska media – Obama anses allt oftare vara ”inkompetent” och ”amatörmässig”, men samtidigt, bland högerdebattörer, beskrivs han som en ”tyrann”. Men en inkompetent tyrann är väl inte så mycket att oroa sig över? Det påminner lite om 1930-talets antisemitiska utfall, där det hävdades att judarna både var giriga kapitalister som sög ut vanligt folk och samtidigt kommunister som konspirerade för att krossa kapitalismen. En genialt intrikat konspiration, förvisso.

Men beskyllningarna mot Obama riktas även från liberalt håll i USA – och naturligtvis finns en viss dramaturgi i detta. Först höja upp någon till himlen, sedan störta avguden i gruset. Obama var först Messias; sedan fullständigt oduglig. Att han kanske bara gör så gott han kan under svåra omständigheter, och därvid ibland misslyckas, andra gånger sköter sig ganska väl, tycks inte ha fallit någon in. Men det är ju naturligtvis ett desto tråkigare budskap.

Här röjer sig ett problem med medielogiken: dels törsten efter ständiga nyheter – här finns lite tålamod att försöka skåda de stora linjerna: nyheterna skall paketeras och säljas i portionsförpackning dagligen. En följd av en hysterisk jakt på tittarsiffror när det hela blir billig underhållning enligt snabbmatsprincipen. Detta kräver ständiga omtolkningar och en jakt på det spektakulära. Faran är förstås att förment ”fria” media drivs att fungera allt sämre och eftertanken förbleknar.

Vad gäller Obamas fallande popularitetssiffror torde den huvudsakliga orsaken vara arbetslösheten - amerikanska presidenters popularitet har ofta varit en inverterad spegling av denna: ju högre arbetslöshet, desto lägre popularitet, ju lägre arbetslöshet, desto högre popularitet. Därmed inte sagt att det inte finns substantiella frågor att diskutera, men en sådan diskussion försvåras naturligtvis av en medielogik som riskerar att bli destruktiv i underhållningssyfte.

Av någon anledning råkar jag hamna framför ett utdrag ur en TV-intervju: Lady Gaga, av alla människor, hos Jonathan Ross. Lady Gaga är en mycket känd artist, som skriver och sjunger sånger – hon är också ung (född 1986), och jag, som själv inte är särskilt gammal, kan komma på mig själv med att tänka: så ung hon är! Jonathan Ross är en medelålders (född 1960) man, som är Storbritanniens genom tiderna mest välbetalda programledare i TV. Han har också tilldelats en orden, och är mycket populär, trots att han säger rätt obehagliga saker till kvinnliga gäster. Som till Gwyneth Paltrow: att han gärna skulle ”knulla” henne. Han sade ingenting lika grovt till Lady Gaga, som satt mitt emot, och uppenbarligen verkade vara en ung, trevlig, begåvad tjej, men han kom ändå med en del anspelningar. Kul.

Lady Gagas märkliga kläder fick mig att fundera över masker: som många vet, kommer ordet ”person” från det gamla etruskiska och latinska ”persona”. Persona betyder mask, men fokus ligger egentligen på detta att masken har en öppning, så att den som bär den kan tala, och alltså uttrycka någonting bakomliggande. Masken är någonting vi kan ta på oss för att dölja oss, eller bli någonting annat, men samtidigt talar någonting verkligt och väsentligt ur den.

Sexualitet. Drifter, begär. Vilken dynamik uppstår när en medelålders, välbetald man på ett obehagligt sätt säger sådana saker till visserligen välbetalda, vackra, yngre kvinnor? Det finns inget självklart, entydigt svar. Det finns säkert många kvinnor som tycker det är spännande och attraktivt medan andra finner det frånstötande. Frågan är snarare vilken roll denna dynamik bör spela i offentligheten. Bör vi besparas den i den offentliga, delade sfären?

Det är frågan. Det är också pornografins fråga.

Att människor fantiserar om sex är oundvikligt. Inte ens de mest förhärdade av de gamla ökenfäderna och andra urkristna asketer, som förvisso var sexualfientliga, trodde att det var möjligt att förhindra. Att människor sedan skriver berättelser om det de fantiserar om? Förvisso en möjlighet. Och målar bilder, eller anlägger mosaiker. Sådant har förekommit så länge dessa tekniker funnits. I och med tryckpressen blev det lättare att sprida pornografiska skrifter, sedan kom kameran, filmen, televisionen, videon, och nu senast internet. Alltså finns det pornografi på internet. Det är inte konstigt alls. Är det ett problem?

Egentligen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att från rent liberala utgångspunkter argumentera emot professionell pornografi eller prostitution (för den professionella pornografin är ju idag en sorts prostitution). Ännu svårare är det att med sådana utgångspunkter argumentera emot amatörpornografi. Men nu är jag ju inte rent liberal. Så jag kan förvisso argumentera emot båda, eftersom jag kan misstänka att de är skadliga för gemenskapen.

Att människor vill skada sig själva är ju ingenting vi kan förhindra. Det förefaller i så fall snarare vara en fråga för vården, än för politiska regleringar. Om jag exempelvis försöker ta livet av mig och misslyckas kan jag bli inlagd på sjukhus och tilldelas psykologhjälp. Men om jag väljer att sedan återigen försöka ta livet av mig är det ingenting som på ett rimligt sätt bör kriminaliseras. Och om människor fritt väljer att sälja sina kroppar är det svårt att säga varför de inte skulle få det, om det bara handlade om deras eget bästa. Det är väl upp till dem.

Det här är en annan fråga, förstås, än den som uppstår när människor tvingas prostituera sig mot sin vilja. Det är ju redan olagligt, här handlar det bara om att lyckas upprätthålla den lagstiftning som redan finns. Däremot menar jag att vi kan vända oss mot pornografi och prostitution för att de skadar oss andra. Och det anser jag att de gör. Jag är absolut öppen för att svenska staten, precis som i Kina, börjar filtrera nätet, och därvid filtrerar bort, i största möjliga utsträckning, pornografi. Jag misstänker nämligen att den utövar ett skadligt inflytande över våra gemensamma föreställningar kring sexualitet och vår syn på våra egna kroppar. Dessutom reducerar den oss till den primitivaste delen av reptilhjärnan, och drar vår uppmärksamhet från viktigare ting. Detsamma gäller sexualiserad reklam i det offentliga rummet, som också borde förbjudas. Och på samma sätt tycker jag man kan argumentera för att prostitution på det stora hela medför negativa konsekvenser, men kanske kan man där vara lite öppnare, och tänka sig undantagsfall.

Men pornografi – nej tack. Förbjud pornografi och sexualiserad reklam i det offentliga rummet, och låt människorna i alla fall ibland få fästa uppmärksamheten vid annat.

De senaste månaderna har varit de stora opinionsundersökningarnas tid. Naturligtvis är riksdagsvalet i höst mycket viktigt, och bör därför fokuseras på ordentligt. Sådant fokus kan vara så som DN gör i dagarna - låter ett reportage om en partiledare per dag täcka ett helt uppslag. Bra journalistik kan också vara att på olika sätt analysera de olika partiernas vallöften för att försöka avgöra hur rimliga de egentligen är. Bra journalistik är helt enkelt sådant som folk i allmänhet behöver för att kunna bilda sig en välunderrättad uppfattning om hur man vill lägga sin röst när det väl beger sig.

Sedan finns det dålig journalistik. Vi översvämmas som bekant av siffror från en mängd olika institut som ska illustrera hur "valvindarna" blåser just nu i Sverige. Det är helt enkelt för mycket sådant just nu. Dessa siffror säger egentligen ingenting - valet är först i höst! Självklart kan ett fåtal väl genomförda undersökningar ge en idé om hur man ska lägga sin röst, till exempel i sådana fall man vill taktikrösta för att ett litet stödparti inte ska trilla ur riksdagen. Men vi behöver inte resultaten av en massa undersökningar presenterade för oss i tv, radio och tidningar dag ut och dag in. De analyser som ofta ackompanjerar redovisandet av sådana siffror kan på sin höjd ge oss information av slaget "om Socialdemokraterna förlorar valet med ett sådant försprång i aprilmätningen så skulle det vara första gången på över 100 år". Än sen då? Då blir det så. Låt oss istället fokusera på innehållet i politiken.

Paul Volcker, en ledande amerikansk ekonom och rådgivare till president Obama, skriver i New York Review of Books att "One basic flaw running through much of the recent financial innovation is that thinking embedded in mathematics and physics could be directly adapted to markets." Med andra ord: en form av rationalitet som bygger på förutsägbara kalkyler som kan hanteras matematiskt, applicerades på finansmarknaden, som dessvärre är styrd av människor med deras flockinstinkter och känslosvall. Detta var ett av misstagen som låg bakom den gigantiska finanskrisen som började hösten 2008.

Någonting som dock irriterar många fler är förmodligen intrycket att de som orsakade krisen aldrig konfronterats med konsekvenserna. Det verkar som att oavsett hur inkompetenta vissa individer eller institutioner är, oavsett hur stora misstag de gör, blir resultatet ändå detsamma: de belönas rikligt. Det är kanske det som retat upp folk mest, i alla fall i USA, där detta blev mycket tydligt i samband med regeringens stöd till banker som annars skulle gått i konkurs.

Det hela påminner lite om Barbara Tuchmans skildring av den franska adeln under 1300- och 1400-talen i hennes bok "En fjärran spegel" - en adel som går från katastrof till katastrof, från det ena ogenomtänkta äventyret till nästa, som verkar oförmögen att på ett kompetent sätt styra Frankrike, eller att fullgöra sin uppgift, att effektivt bedriva krig. Och ändå belönas de ständigt. Ingen håller dem ansvariga för misslyckandena. Kanske för att det inte föll någon in att någon annan skulle kunna göra jobbet. Klantiga och inkompetenta som de var, var de den väpnade makt som verkade finnnas.

Det hela fick sitt slut när man på olika håll i Europa upptäckte att fotsoldater beväpnade med pilbågar, pikar, och senare musköter, kunde göra jobbet betydligt bättre. Adeln blev onödig. I alla fall som massiv krigsmakt. Något som i och för sig inte innebar slutet för deras privilegier.

Vad den här historien säger oss idag vet jag inte riktigt.

Världen är i nuläget i princip enig beträffande fördömandet av Israels agerande mot hjälpkonvojen "Ship to Gaza". Det finns vissa fakta som inte går att bortse från som visar att Israel har gjort en blunder av astronomiska mått. Fartygen som var på väg mot Gaza med olika förnödenheter - inte vapen - stoppades på internationellt vatten och bordades. Ett tiotal av aktivisterna (eller hjälparbetarna, hur man nu vill ha det) dog som ett resultat av denna bordning. Hundratals blev gripna och förda med tvång till Israel.

Det som inte kan bortses från är att det hela skedde på internationellt vatten. Hade det varit på israeliskt territorium så gäller israelisk lag, och man kan då tala om att Israel har "rätt" att agera. Utanför deras territorium gäller inte israelisk lag; det ligger i själva definitionen av vad som är ett lands territorium och inte.

I de internationella zonerna gäller andra regler. Här kan vi inte direkt tala om lagar, för det finns ingen utsedd myndighet som har våldsmonopol och därmed kan sanktionera brott mot sådana "lagar". (Ofta talar man ändå om internationell "lag", men det är alltså inte riktigt samma sak som en nations lagar.) I sådana zoner måste man istället, om en konflikt av något slag uppstår, kunna motivera sitt handlande så att det går att rättfärdiga. Självförsvar är ett utmärkt sådant rättfärdigande, som av den internationella opinionen ofta godtas som anledning att bruka våld.

Det handlar alltså om att rent retoriskt kunna motivera handlingar på bästa möjliga sätt. I det aktuella fallet är Israel helt enkelt så fel ute att det troligtvis inte kommer att kunna gå. Alltför mycket talar för att de hade kunnat lösa situationen på ett mycket bättre sätt. Det går inte att ändra på faktumen att det hände på internationellt vatten eller att det mycket tydligt var en hjälpkonvoj. Det går inte att hävda att det var av självförsvar Israel agerade. Israel håller just nu på att förlora det krig man så ofta bortser från: propagandakriget. I sådana krig avlossas inga kulor. I sådana krig dör inte människor. Men sådana krig är viktiga eftersom de fungerar som förutsättningar för verkliga konflikter.

Ett viktigt syfte med Audita är att främja diskussion. Alla åsikter ska kunna yttras och diskuteras. Vi hoppas på att utveckla det politiska och kulturella samtalet så att idéer inte göms undan, utan förs fram i ljuset för att kunna granskas ordentligt. Detta innebär att vi inte är rädda för att presentera åsikter av kontroversiell karaktär, så länge de håller sig inom lagens ramar. Auditas syfte är därför positivt för samhället i stort, och för den demokratiska ordning det bygger på. Det handlar om utveckling och samtal. Det handlar om att alla röster ska få höras, och i realiteten också kunna höras. I slutändan handlar det om rättvisa. Det handlar om att lobbyorganisationer och överdrivet exponerade ledarredaktioner påverkar samhällsutvecklingen på ett negativt sätt.

I ljuset av de demokratiska principer som vårt samhälle är byggt på är det självklart att alla ska få uttrycka sina åsikter. Tryckfrihetsförordningen, som har diskuterats mycket i och med uppståndelsen kring Lars Vilks den senaste tiden, uttrycker tydligt att man får publicera vad som helst utan att någon myndighet eller liknande kan kräva att läsa det i förväg. Man får alltså inte hindra någon från att uttrycka sin mening. Det finns emellertid andra sätt att hindra sådana uttalanden från att få någon effekt. I det enorma flöde av information av olika slag som är kännetecknande för det moderna samhället är det naturligtvis svårt att göra just sin röst hörd. De medier som fortfarande ger mest genomslag i samhället – tv, radio och tidningar – är dyra i drift och leder således till att mängden individer och organisationer som kan producera sådant material blir mindre av rent ekonomiska skäl. Resultatet är att de åsikter och argument som kan presenteras i traditionell media får en sned representation, där individer och organisationer med stort ekonomiskt kapital får en större möjlighet att komma till tals i det politiska samtalet.

Ibland hör man att internet faktiskt innebär en stor förändring av denna problematik. Internet innebär ju att i princip vem som helst kan skaffa sig lite plats på en server och låta sina åsikter och argument strömma fritt. Det är otvivelaktigt så att internet har inneburit en smärre revolution för det politiska samtalet. Barack Obamas väg mot presidentposten kan exempelvis mycket tydligt kopplas till användandet av nya medier med internet som förutsättning, det är helt sant. Men det intressanta är inte om internetmedier vid något enskilt tillfälle verkligen har gjort skillnad, utan vilken inverkan sådana nya medier kan sägas ha på det politiska samtalet i det långa loppet. Sanningen är, än så länge, att traditionell media fortfarande har den viktigaste påverkan på samhället, och att internetmedier för det allra mesta fungerar som ett intressant komplement.

Att uttrycka sina åsikter och argument är var mans rättighet, och därmed också var mans möjlighet. I praktiken är det dock inte så. Vissa grupper har en betydligt mer privilegierad position för att kunna exponera sina åsikter och argument än andra, och hörs följaktligen mer. Främst handlar detta om skribenter på dagstidningarnas ledarsidor, som får ses som de främsta opinionsbildande medierna i Sverige idag. För den enskilda individen kan det vara mycket svårt att göra sin röst hörd, även om man har mycket att bidra med. Genom att stå på en plattform, t.ex. i form av en tidning, får man naturligtvis möjligheten att påverka på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Det faktum att vissa individer och organisationer av olika skäl har betydligt större möjligheter än andra att exponera sina argument är i slutändan ett demokratiproblem, av två skäl. Det första innebär att en sådan sned representation av de åsikter och argument som framförs i det allmänna rummet att chansen ökar att de argument som framförs med störst frekvens också ses som de korrekta. Den mängd information som folk exponeras för är så stor att man omöjligtvis kan förhålla sig till alla de åsikter och argument som framförs. En del av dessa kommer att etableras som ”sanningar” eftersom de i hög grad står oemotsagda. Man kan likna situationen vid en domstolförhandling mellan två parter, där den ena har tio stjärnadvokater och den andra får stå upp för egen sak. I ett sådant fall talar mycket för att parten med advokaterna kommer att kunna lägga fram många övertygande argument till stöd för sin sak, medan parten utan advokater har ett minst sagt dåligt utgångsläge. Utfallet är naturligtvis inte avgjort på förhand, men de allra flesta skulle nog hålla med om att oddsen påverkas av advokaternas närvaro. Likadant är det i politiken. Utfallet är inte avgjort på förhand, men påverkas naturligtvis av hur argument framförs, och hur stor exponering dessa får.

Det andra skälet är mer komplicerat, men inte desto mindre relevant. De åsikter och argument som framförs i det allmänna rummet har, förutom den direkta påverkan gällande enskilda politiska frågor som beskrivet ovan, en så kallad konstitutiv påverkan på det politiska samtalet i sig. Att den är konstitutiv innebär att den inte bara påverkar innehållet i samtalet, utan även själva samtalets regler. En enkel liknelse är att tänka sig en fotbollsmatch. Vanlig påverkan i en sådan match kan vara att t.ex. göra mål, och därigenom ändra utfallet i matchen. Konstitutiv påverkan skulle i ett sådant fall ändra själva reglerna för matchen, och skulle kunna innebära att det ena laget får spela med tolv spelare istället för elva. En sådan påverkan kan med andra ord få stora förändringar i det långa loppet, samtidigt som effekten kanske inte alltid blir så påtaglig i det enskilda fallet. I det politiska samtalet kan motsvarande regelförändringar vara svåra att föreställa sig, vilket dock inte förringar deras eventuella påverkan eller existens.

Hur det politiska samtalet förs, och var det förs, lägger grunden till morgondagens politiska verklighet. Att nonchalera effekterna av formerna för det politiska samtalet kan få avsevärt större konsekvenser än vad som vanligtvis anses vara fallet.

President Obama har utsatts för en hel del orättvis kritik. Han tog över ett land i djup kris och en ekonomi på gränsen till en ny depression. De dilemman han ställdes inför verkade nästan omöjliga: skär ned på statsutgifterna och depressionen kunde bli verklighet. Skär inte ned - och alla klagar på den gigantiska statsskulden. Dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak och Afghanistan och anklagas för att vara "svag". Dra inte tillbaka dem: och anklagas för att fortsätta onödiga och kanske orättfärdiga krig.

Detta var arvet efter Bushs och Cheneys två katastrofala perioder. Ändå lyckades Obama ganska väl. Det blev ingen ny depression. Det blev en sjukvårdsreform som kanske inte var perfekt, men det rådande systemet verkade inte heller särskilt bra. Det blev en plan för gradvis tillbakadragande från Irak och Afghanistan.

Ändå har kritiken varit hård. En storm av missnöje har emanerat från konservativa debattörer och media i USA. Till viss del har den varit orättvis. Men nu har Obama gjort bort sig på riktigt. Oförmågan och oviljan att göra någonting åt oljeläckaget i Mexikanska golfen framstår som pinsamma. Många hävdar att det varit en medveten strategi från presidentens sida att distansera sig från olyckan, för att inte förknippa sig med den. Om det stämmer - och mycket tyder på att det gör det - är det oroande. Det framstår som överdrivet taktiskt, och som moraliskt tveksamt.

Ja, den här gången har nog Obama faktiskt gjort bort sig. Kritiken framstår inte längre som så orättvis.

En liten krets av nära lärjungar var i chock: deras läromästare, den bästa människa de kände till, en man som drevs av kärlek, som inte bar på någon bitterhet, som ansågs vara den visaste av dem alla, hade drivits i döden. Det hävdades att han var farlig och spred irrläror. Men lärjungarna kom att leva vidare, och efter mästarens död kom de att lägga grunden till de efterföljande årtusendenas andliga utveckling i Europa och i förlängningen hela världen. Så inleddes en enastående utveckling med en orättvis dödsdom i Västerlandets gryning.

Mästaren jag talar om är förstås Sokrates, som drevs i döden av medborgarna i Aten. Det måste ha varit en ohygglig chock för hans anhängare. Men även om Sokrates dömdes till döden, alternativt fick välja att drivas till landsflykt, drabbades han faktiskt inte av det öde som är typiskt för den moderna eran i Europa: han blev varken marginaliserad eller ignorerad. Och hans lärjunge Platon, liksom dennes lärjunge Aristoteles, verkar omedelbart ha blivit uppmärksammade som de stora tänkare de var. Aristoteles kallades till Makedonien för att undervisa prinsen där, som hette Alexander och senare själv skulle vinna en viss ryktbarhet. Jag kan inte komma på ett enda exempel från den antika världen där en stor konstnär eller tänkare skulle ha fullständigt ignorerats, för att senare bli ”upptäckt”. I den moderna världen är det däremot ett ständigt återkommande tema, som vi möter på nästan alla områden: inte alla, men misstänkt många, av de som i efterhand blivit erkända och uppburna har ignorerats av sina samtida, varit missförstådda.

Jag tror det delvis kan ha att göra med vår tids avsaknad av politisk frihet. I mötet mellan människor som möts som jämlikar, såsom de fria männen faktiskt möttes i det gamla Aten, och också i Rom, även under den kejserliga eran, blir vars och ens värde genast uppenbart. Vi hör omedelbart vem som har någonting att säga och vem som bara får ur sig tomma plattityder. Den stora konsten får verka omedelbart och vinner direkt erkännande, när den inte först måste gå igenom kommersiella kanaler eller försöka övertyga de tyckare som idag står mellan konstnären och den breda publiken. Det karaktäristiska för vår tid är att vi saknar den friheten, och dessa möten. De hör till det ”privata”. Kanske kommer internet, som vissa hoppas, förändra detta. Eller så blir effekten den omvända: det väsentliga dränks i en stormflod av nonsens.

Vi åtnjuter en negativ frihet, men denna är begränsad. Den positiva friheten är ännu mer utsatt. Aristoteles nämner tre former av positiv frihet, som vi kan söka när inga yttre hinder i form av nöd eller fångenskap längre föreligger: vi kan njuta sinnligt i det privata, vi kan försöka påverka omgivningen på den politiska arenan, eller vi kan tänka och skapa i fullständig frihet.

Den tredje formen av positiv frihet som Aristoteles talar om är alltså tänkandets frihet. Här handlar det inte om att ”fly in i tankarna” när verkligheten blir oss outhärdlig och övermäktig. Snarare tänker Aristoteles på ett tänkande som i våra ögon vore ”oseriöst”, eftersom det styrs av vad vi i brist på bättre ord måste kalla ”kreativitet”. Det är just fritt, det följer tanken själv, som är hisnande snabb, eftersom den inte hindras av den yttre världens påtagliga begränsningar. Samtidigt tar den tid eftersom tänkandet inte kan beställas fram eller kontrolleras. Det nya är just det som inte kan maskineras fram, som visar sig i en plötslig, lysande insikt, som följer på en lång tid av förutsättningslöst tal och tänkande, där vi lämnar det invanda bakom oss.

Villkoret för tänkandet är att vi uppger vårt behov av kontroll och behärskning. Vi följer en fråga, som vi kanske bara dunkelt anar. Tänkandet har därför precis samma förutsättning som kärleken, och det är därför grekerna talade om filosofi – de sade att de ”älskade” visheten.

Förutom friheten, finns ett annat kännetecken för detta tänkande, och ett som skiljde Aten från Rom: den vida spridda åsikten att ”nyttan” av en verksamhet inte var särskilt relevant när det gällde de högsta verksamheterna, de som ansågs mest eftersträvansvärda. De gamla grekerna tänkte för att de tyckte om det, inte för att nå ett visst på förhand uppställt ”syfte”.

En sådan avsaknad av nyttokalkyler och ”fasta ramar” borde ha gjort deras tänkande både verkningslöst och av begränsat värde, i våra ögon. Om vi utgår från vårt eget sätt att värdera tänkandet, som ligger mycket närmare det romerska, borde vi förvänta oss att grekerna, som var så ”oseriösa”, egentligen inte ”uppnådde” någonting alls. Tänkandet för dem var ju mer som en lek. Ur detta kan lite av ”värde” komma, och knappast någonting alls av ”nytta”. Så borde det vara, om vi bedömer deras civilisation utifrån vår egen blick; under förutsättning, förstås, att vår egen blick är den rimliga. Aten var med våra mått mätt en småstad. Grekland är ett litet land. Ur ett litet land, med små städer, vars invånare envist vägrar att låta sina högsta aspirationer styras av några nyttokalkyler, kan man egentligen inte vänta sig någonting alls. Eller hur?

Vad sägs om följande linje av lärare och elev: Sokrates – Platon – Aristoteles – Alexander den store? Just det: grekerna excellerade i allting de företog sig. Dessa ”oseriösa” människor var inte bara världshistoriens största tänkare, de var också dess hittills skickligaste krigare och fältherrar. Och de lär också ha lyckats skapa ett eller annat bestående verk inom arkitekturen, dramatiken, poesin, epiken, inom skulpturkonsten, och kanske också ha haft någonting att säga om politiken som fortfarande äger begränsat intresse. Ja just det, de grundlade ju också tekniken, metafysiken, logiken, grammatiken, historieskrivandet, medicinen, fysiken, zoologin, biologin, teologin, för att nämna några exempel. Så kan det går när människor är oseriösa.

Göran Skytte skriver idag i SVD, under rubriken "Wetterstrand är ingen Kamprad", om Maria Wetterstrands CV. Han uppmärksammar att hon aldrig haft ett "vanligt jobb" utan är en så kallad "broiler", som mest rört sig inom den partipolitiska världen. Sådana "broilers" finns förvisso, men frågan är om det är ett problem?

Hade Maradona varit en bättre fotbollsspelare om han startat ett företag innan? Hade Beatles varit bättre om John Lennon jobbat på försäkringskassan? Men tanken är kanske att just politiker, som trots allt fattar beslut om "vanligt folk", också borde ha mer erfarenhet av just "vanliga jobb" och "vanliga" människors liv i största allmänhet. Frågan är om det stämmer.

Varken Hitler eller Churchill hade väl haft något "vanligt jobb". Inte Kennedy heller. Nixon, däremot, hade haft ett vanligt jobb, som jurist. Men Franklin Roosevelt, som var från en förmögen bakgrund, var nog minst lika mycket "the perfect broiler" som Göran Skytte hävdar att Wetterstrand är. Med andra ord: politikers skicklighet när det verkligen gäller verkar inte ha så mycket med "vanliga jobb" att göra. En bra politiker är helt enkelt en bra politiker, och en usel, korrupt eller ondskefull politiker är just det - en usel, korrupt eller ondskefull politiker. Oavsett hur "vanliga" de är i övrigt och oavsett om de är "broilers" eller inte.

Anledningen till Skyttes irritation är att Wetterstrand och Miljöpartiet föreslagit ett "entreprenörsår", en möjlighet för människor att under ett år med försörjning försöka förverkliga en affärsidé. Jag håller med om att idén låter lite märklig. Men jag är inte säker på att det har så mycket med Wetterstrands CV att göra.

För den omvända tanken blir väl i så fall att just företagare skall fatta beslut om företagande. Generaler skall naturligtvis besluta om krig och fred. Och fiskarna lägga upp riktlinjerna för fiskepolitiken. Och Kamprad får väl styra över oss alla.

Jag är inte säker på att det är en bra idé.

I förra veckan beslutade miljöpartiets kongress att de ”vill sänka normalarbetstiden till 35 timmar per vecka”, och gick därigenom mot partitoppens inställning. Frågan om sänkt arbetstid är dock inte ny. Miljöpartiet hade nämligen redan 2005 skrivit in i sitt partiprogram att de jobbar för att införa 30-timmarsvecka. Debatten som har uppkommit aktualiserar på ett intressant sätt själva premissen för idén om lönearbete.

Vad hade det konkret inneburit om Sverige hade infört 35 timmar som normalarbetstid? En primitiv analys säger att bruttonationalprodukten borde gå ner i takt med att färre varor och tjänster produceras, helt enkelt för att de som jobbar har fem färre timmar för att hinna producera saker. Minskad produktion innebär försämrad tillväxt, och av detta skäl har bland andra Anders Borg tidigare motsatt sig arbetstidsförkortning. Till saken hör dock att det finns anledning att ifrågasätta en sådan primitiv analys av arbetstidsförkortning.

I en internationell jämförelse sticker Frankrike ut sedan de för 10 år sedan införde just 35-timmarsveckor. Även Danmark har en kortare arbetsvecka än Sverige. Där är riktlinjen 37 timmar i normalfallet. Jämförelsen med dessa två länder kan antyda hur svårt det är att dra några direkta slutsatser beträffande relationen mellan veckoarbetstid och ett lands ekonomi. Å ena sidan hävdas det att ett lands konkurrenskraft och tillväxt hämmas av arbetstidsförkortning, och att sådana frågor bör decentraliseras så att varje arbetsplats i högre grad kan avgöra hur mycket anställda bör jobba. Å andra sidan sägs det att vad man kan utföra på en åttatimmars arbetsdag lika gärna kan klaras av på sju, eftersom den sista timmen ändå är den ”minst effektiva timmen”.

Den ekonomiska analysen är med andra ord minst sagt oklar. Det finns dock en annan aspekt av arbetstidsfrågan som bör diskuteras. Frågan är om man i debatten angående de ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortning har fokuserat alltför mycket på det materiella och helt bortsett från andra faktorer som borde ha betydelse.

För att belysa frågan från ett nytt perspektiv kan man reflektera över själva grunden till att man lönearbetar över huvud taget. Naturligtvis finns det många som har ett jobb som de trivs ypperligt med. En hel del kanske till och med skulle göra jobbet gratis, även om sådana fall förmodligen är få. För det stora flertalet gäller dock det motsatta. Ett jobb är helt enkelt ett utbyte av ansträngning och tid mot pengar. Det är livet utanför jobbet som är det viktigaste för en – att få umgås med familj och vänner, att få hålla på med en hobby, eller kanske att resa. Att arbeta är bara ett sätt att kunna uppnå allt det andra. För de allra flesta har jobbet inget eller ett mycket litet egenvärde, och ses helt enkelt som något man är tvungen till.

Att jobba 40 timmar i veckan är ingen naturlag, utan en konvention. Denna konvention har sett annorlunda ut genom tiderna, och har generellt sett utvecklats mot en lättare börda för arbetarna. 1919 infördes en lag om åttatimmars arbetsdag i Sverige. Skillnaden mot idag är att man jobbade sex dagar i veckan istället för fem. Inte förrän 1970 infördes 40-timmarsveckan som normalarbetstid.

En komplicerande faktor är frågan om vi har brist eller överskott på arbetskraft och hur detta är relaterat till de löner vi anser vara rimliga eller skäliga. Om vi antar att det finns ett överskott på arbetskraft, där vissa människor permanent ställs utanför arbetsmarknaden, och därmed utanför en stor del av det idag relevanta gemensamma livet, förefaller arbetstidsförkortning vara en förnuftig idé: fler delar på jobben. De som arbetar hårdast idag, och är stressade, får en välbehövlig avlastning. Och de som är arbetslösa får ett välbehövligt arbete. Men så enkelt är det förstås inte riktigt, eftersom det inte nödvändigtvis är så att de som idag är arbetslösa kan utföra det arbete som är mest eftertraktat.

Ändå finns det någonting rimligt i grundtanken. Dessutom verkar denna delvis stämma överens med intuitionen att det goda i livet inte enbart ligger i vårt arbete, att detta är en del som kanske inte bör få överskugga andra viktigare delar, som det sociala livet med vänner och bekanta, och framförallt familjelivet. Samtidigt varnas det ibland för att Europa i själva verket snabbt närmar sig ett motsatt problem, att det snart kommer uppstå brist på arbetskraft, och att vi istället bör förbereda oss på att arbeta mer. Vidare uppstår naturligtvis frågan hur mycket det offentliga bör styra detta, och hur mycket som skall lämnas åt företag och enskilda att reglera på egen hand.

Debatter som dessa pekar rätt in mot den samtida ekonomins oklara grundläggande förutsättningar, där krav på produktivitet och tillväxt möter överväganden kring tid och lycka, och frågan är i hur stor utsträckning dessa kan göras till föremål för politisk styrning. De pekar alltså rätt in mot ett område vi ofta inte riktigt vågar närma oss, där frågan om vad det "goda livet" är uppstår och där vi undrar i vilken utsträckning vi kan söka och kanske förverkliga detta i en värld som karaktäriseras av en allt hårdare global konkurrens.

Den engelska tidningen The Guardian skriver idag om den nye finansministern i Storbritannien, som signalerar om en kommande "nödbudget". I samband med en presskonferens meddelas att finansdepartementets avgående chief secretary, en sorts andra finansminister i Storbritannien, lämnat en lapp till sin efterträdare i den nya regeringen, där han skrivit att pengarna är slut.

The Guardian meddelar att: "In the traditional handover letter left by departing cabinet ministers, Liam Byrne wrote: "I'm afraid to tell you there's no money left." Byrne later said the letter was intended as a joke."

Ett litet exempel på torr, engelsk humor kanske. Men faktum är att pengarna verkligen är slut. Labourpartiet, som regerat landet sedan Tony Blairs jordskredsseger 1997, verkar ha misskött landets finanser. Den offentliga sektorn har expanderat kraftigt, i en drastisk förändring gentemot Margaret Thatchers och John Majors politik. Och strategin verkade fungera väl, så länge ekonomin växte: nya statsinkomster genererades av den blomstrande finanssektorn, britterna shoppade som aldrig förr, och London drog till sig mängder av turister som ville utforska de små, trendiga butikerna, liksom de stora lyxvaruhusen.

Sedan kom då smällen, liksom i USA tvingades staten ta över drabbade banker, och skatteinkomsterna minskade drastiskt. På så sätt kan sägas att den nuvarande krisen kanske är en följd av olyckliga omständigheter, snarare än att politiken i sig var felaktig. Men frågan som uppstår är: användes verkligen de nya resurserna som tillfördes den offentliga sektorn på ett effektivt sätt? Gjordes det investeringar som lönar sig för framtiden? Eller var politiken helt enkelt, som kritiker hävdar, snarare slarvig?

Det finns en överhängande risk att den torra, engelska humorn i Västvärlden övergår i en råare, romersk variant, där medborgarnas samtycke köps till priset av det meningslösa slöseriet: panem et circenses - "bröd och skådespel".

Jag har tidigare beskrivit hur den politiska retoriken påverkar hur vi röstar, och hur viktigt det är att "äga" språket för att tillskansa sig popularitet och makt (se texten här. Den politiska grupp som tydligast har associerat sig med vissa nyckelbegrepp som ofta används i det politiska samtalet har en större möjlighet att övertyga och vinna politiska poänger.

Vilken grupp som just nu "äger" språket är tydligt. I många avseenden är det fortfarande de borgerliga partierna med moderaterna i spetsen, som inför valet 2006 effektivt tog över många begrepp som tidigare associerats med andra partier, som har ett diskursivt överläge.

Det finns två tydliga exempel på detta fenomen. För några månader sedan publicerade Timbro en rapport där de definierade begreppet "välfärdens kärna", vilket de rödgröna snabbt började använda. Idag kom ett annat. Peter Eriksson beskrev i P1 morgon att han tyckte att RUT-avdraget leder till "bidragsberoende" för företag. Båda begreppen lanserades av den politiska högern, och båda har en klang som omöjligen går att göra till "vänsterbegrepp".

En av de mest slitna tankefigurerna i det västerländska politiska tänkandet är den som härstammar ur ”eskatologin”, det vill säga den kristna teologins idéer om den yttersta tiden, när Kristus kommer tillbaka och återupprättar ett rättvist rike på jorden. Detta tänks innebära, för att uttrycka det kortfattat, ”att allt blir bra”.

Naivt? Kanske. Men den här idén har visat sig så lockande att nästan alla stora politiska rörelser har använt sig av den, och många fortsätter att använda sig av den. Den speglar helt enkelt ett sorts förhållningssätt till tillvaron som ofta visar sig oemotståndligt, ett förhållningssätt som först konstaterar att livet väl är sådär, och i alla fall långt ifrån perfekt, och sedan hoppas att allt vore just perfekt. Och därefter tar det avgörande steget: hoppas att det kommer bli det.

Det är det där sista steget som är det verkligt avgörande. Många människor inser nog när de växer upp att livet knappast är perfekt. Många hoppas att det kanske kan bli det, även om vi inser att chanserna inte är så stora. Vi lever i läget däremellan, i insikten att livet är ganska bra ibland, ganska trist ibland, att det gör riktigt ont ibland, och att vi i vissa ögonblick är riktigt lyckliga.

Några av oss uppnår en sorts grundläggande lycka, som genomtränger allting vi gör, trots tillfälliga motgångar. Andra drivs av en ständig oro och en återkommande ångest, även när livet till det yttre kan te sig ganska bra. Men som västerlänningar lider nog också många av oss av en alldeles särskild sjuka: idén att vi kan ”fixa” livet som sådant, vilket tycks förutsätta, om vi inte helt lyckas avskärma oss från världen och från vårt beroende av andra människor, att vi också måste ”fixa” världen.

I värsta fall tar sig den här föreställningen uttryck i att vi tror att världen kan repareras, ungefär som en gammal TV. I vissa fall tror vi att vi måste riva ned hela samhället för att bygga upp det på nytt. I praktiken kommer vi dessvärre sällan så mycket längre än till nedrivningen. Det nya tenderar sedan att bli långt mindre perfekt än det var tänkt.

Men kan vi leva utan dessa föreställningar? Även om vi inser att det här med Pol Pots nya Kambodja kanske inte var så lyckat, och kanske också kan både le och förfasas över ett Ryssland som på hundra år gått från lovande men fattigt industriland med ett auktoritärt, semidemokratiskt styre, över två världskrig, Stalins utrensningar, Sovjetunionens väldiga försvarsutgifter, försöken att styra och ställa med naturen som ofta lett till ekologiska katastrofer, till att bli ett lovande men fattigt industriland med ett auktoritärt, semidemokratiskt styre, så tenderar vi själva ha svårt att frigöra oss från våra egna föreställningar.

Liberaler kanske skrattar åt socialisternas naiva illusioner, men själva tror de gärna att kapitalismen ”snart” kommer ”fixa” allting – då är vi äntligen framme: fred, frihet och konsumtionsvaror åt alla! Även om några försvann på vägen. Många kristna fortsätter för sin del att hoppas att Jesus äntligen skall komma tillbaka och ordna upp saker och ting, och människor som engagerar sig i en viss nation tror att denna snart kommer se bättre tider (snart kommer Sverige bli lika konkurrenskraftigt som på 50-talet igen, och dessutom kommer skolorna vara bäst i världen). Och miljöpartisterna för sin del ser framför sig, någonstans i framtiden, en fredlig värld med vindkraftverk och mysiga människor som äter vegetariska grytor och samlas om kvällarna för att spela gitarr tillsammans i ett ombyggt gammalt gårdshus, medan vinden viner i vindkraftverken därute, och de fridlysta vargarna ylar mot månen.

Kan vi leva utan de här föreställningarna? Om vi inte kan det – borde det göra oss oroliga, eller är det bara som det skall vara: en del av den mänskliga komedin?

Elton John har hindrats att uppträda i Egypten, efter att ha hävdat att Jesus var en mycket intelligent homosexuell man som förstod mänskliga problem. Ännu ett exempel på "muslimsk intolerans"? Kanske. Men också ett exempel på en trist kulturradikal tendens i Europa, där Kristus-gestalten ständigt måste skymfas. Säkert finns någonting tvångsmässigt i detta, ett försök till frigörelse från ett arv som fortfarande, fantastiskt nog, kan upplevas som förtryckande. Lite som en utdragen tonårsrevolt som inte riktigt vill ta slut.

Men, invänder någon, Elton John tycks hylla Jesus. Så vad är problemet? Som jag ser det följande: tankegången tycks vara att om Jesus var attraktiv och godhjärtad måste han naturligtvis ha velat ligga med kvinnor. Kanske helst många kvinnor. I enlighet med den nyttomaximeringslogik som på alla områden vinner allt större spridning i samtiden. Tanken att någon frivilligt avstår från sexuell tillfredsställelse för att söka en djupare, osjälvisk kärlek, i en tidvis förtvivlad existentiell kamp, blir för smärtsam.

Då är det lättare att vända bort blicken. Eller söka förklara bort. Han var ju trots allt...homosexuell. Eller impotent. Eller någonting ännu värre. För annars måste vi acceptera en brist i vår egen tid, i våra egna samhällen. Kanske en smärtsam frånvaro.

Den ekonomiska krisen i Grekland kan få konsekvenser som påverkar hela EU-projektet framtid. I det korta perspektivet är det absurt att ett litet land som Slovenien, som är en mycket ny medlem i EU (sedan 2004), ska behöva ta ett lån för att i sin tur kunna låna ut pengar till Grekland. Men de värsta konsekvenserna blir de långsiktiga. Det handlar om förtroende de olika länderna och institutionerna emellan. Det handlar om en syn på rättvisa och vem som ska hållas ansvarig för att lösa de problem som uppkommer.

Grekland har haft ett politiskt och institutionellt klimat som har möjliggjort den kris som nu uppkommit. Genom att under minst ett decennium skjuta ekonomiska problem på framtiden, och genom ett utbrett fusk med redovisningar uppkom den situation som nu kanske inte går att lösa på ett bra sätt. Grekland måste skapa en politisk och institutionell kultur som effektivt hindrar motsvarande situation från att uppkomma igen.

Frågan om rättvisa och ansvar är också intressant. Till viss del har det grekiska folket, och alltså inte bara de styrande, ett ansvar för situationen. Det faktum att många greker har gått i pension långt innan sin 60-årsdag får naturligtvis konsekvenser. På så sätt producerar nämligen Grekland mycket mindre varor och tjänster, och alltså går deras BNP ner som ett resultat av detta. Det rättvisa är självklart att grekerna jobbar lika länge som andra EU-länder. För att det över huvud taget ska vara rimligt att låna pengar till Grekland måste de naturligtvis anstränga sig i samma grad som de andra medlemmarna i EU.

Jag kan förstå grekernas missnöje med situationen som den är nu, och att de nu strejkar mot de kraftigt försämrade omständigheterna. Det är naturligtvis en oerhörd besvikelse att få sina förväntningar om framtiden så kraftigt förändrade som situationen nu ger vid handen. Att protestera kan från det perspektivet ses som det rationella att göra från ett individuellt perspektiv sett. Från ett kollektivt perspektiv sett, däremot, är det fullständigt irrationellt. Det enda rimliga för grekerna nu är att bita ihop och kämpa. Tacka för lånet, och kämpa...

Existentiella tankar, exempelvis om vår tillvaro i livet och vad döden innebär, har diskuterats sedan tidernas begynnelse. Dessa frågor är själva fundamentet för våra liv och fortsätter att kittla vårt medvetande med sin alltid närvarande och relevanta, men samtidigt svårgripbara och undflyende, natur. Få saker är så skrämmande som döden. Vetskapen om att vi alla förr eller senare kommer att få möta den är ibland överväldigande. Samtidigt är det viktigt att kunna förhålla sig till döden på ett rationellt och konkret sätt.

Diskussionen om vad livet och döden innebär har aktualiserats den senaste tiden genom frågan om huruvida en förlamad 32-årig kvinna som varit beroende av respirator sedan sex års ålder ska få hjälp att avsluta sitt liv. I Svenska Dagbladet beskrivs att hennes uttryckliga önskan är att respiratorn stängs av efter det att hon har sövts. Frågan skickades vidare till Socialstyrelsen på grund av tveksamheter kring vad som är lagligt och inte ifråga om att hjälpa kvinnan med hennes önskan. Aktiv dödshjälp är som bekant inte tillåtet i Sverige, och det var länge oklart om det skulle räknas som aktiv dödshjälp att låta kvinnan dö på det sätt hon önskar. I förra veckan gjordes det emellertid klart att 32-åringen ska kunna motsäga sig behandling, och därmed få sin önskan uppfylld. Det faktum att detta specifika fall föll ut i enlighet med patientens uttryckta önskan gör dock inte principfrågan mindre intressant: ska människor ha rätt att få dö som de vill?

För de allra flesta människor är ställningstaganden i frågor som rör döden oerhört jobbiga att göra, speciellt när det blir mer konkret. I Sverige idag är en överväldigande majoritet för att aktiv dödshjälp ska vara lagligt. Samtidigt får frågan inte bli trivialiserad och utlämnad åt populististiska överväganden. Rationella argument måste självklart ligga till grund för den framtida lagstiftningen.

I västvärlden har länge den förhärskande idén varit att livet är okränkbart, och utgångsläget för diskussionen får därför sägas vara den lagstiftning som råder. Mycket har dock förändrats på senare år. Flera västländer, däribland Schweiz, Nederländerna, Belgien och Luxemburg har en lagstiftning som i detta avseende är betydligt liberalare än Sveriges. Så kallat läkarassisterat självmord, som innebär att en läkare kan bistå med råd och medicinsk materiel till en patient som så önskar, är i dessa länder tillåtet. Den exakta lagstiftningen skiljer sig åt länderna emellan, men de har alla det gemensamt att det är tillåtet att mer eller mindre aktivt hjälpa en människa att dö när denne själv vill det.

Frågan om aktiv dödshjälp är inte okomplicerad. De som är emot (se t.ex. vad kristdemokraten Lennart Sacrédeus skriver i Aftonbladet om aktiv dödshjälp) brukar hänvisa till religiösa idéer om livets okränkbarhet eller att en läkares uppgift är att bota och lindra, och att avsteg från denna princip kan leda till ett sluttande plan där förtroendet för läkarkåren till slut undergrävs. Sådana argument måste beaktas. Frågan är bara vilken vikt de bör tillmätas.

Det mest centrala värdet i diskussionen är, och måste alltid vara, individens rätt att styra över sitt eget liv. Detta självbestämmande bör självklart även gälla hur och när man vill dö. I Sverige är det idag inte olagligt att begå självmord. Det betyder att om man bara kan och vill, så finns det inga juridiska problem med att välja att avsluta sitt liv.

Ibland antas det att de som begår självmord är psykiskt labila eller rentav sjuka, och att det därför är sjukvårdens plikt att försöka hindra dem som försöker begå självmord. Ett sådant resonemang är dock felaktigt, eftersom det förutsätter att man måste vara sjuk för att vilja begå självmord. Rimligen kan det uppstå situationer där en psykiskt och fysiskt frisk människa kan drabbas av motgångar som är så allvarliga att man inte vill leva längre. Det är också rimligt att anta att ett sådant tillstånd kan vara av permanent karaktär, och att ett självmord på så sätt kunde vara den mest skonsamma utvägen i vissa fall. Det faktum att en del personer har ångrat sig efter oöverlagda och misslyckade självmordsförsök motsäger heller inte argumentet i sig; det kan finnas liv som är alltför betungande att leva. Den rimliga hållningen är därför att självmord i vissa fall därför kan vara moraliskt berättigade, från den aktuella personens perspektiv sett.

På vilket relevant sätt skiljer sig situationen för en psykiskt och fysiskt frisk människa som av något skäl väljer att avsluta sitt liv från den för en psykiskt frisk men fysiskt inkapabel person? Om vi i det förra fallet kan tycka att det är individens rätt att bestämma över sitt eget liv, borde vi då inte tycka det i det senare fallet också?

Döden är skrämmande, och kan på så sätt vara ett ämne man många gånger undviker att diskutera. Inte desto mindre är döden något som vi alla kommer att få möta. Därför är det viktigt att med öppna ögon se på de argument som berör detta oundvikliga ämne, för att om möjligt undvika onödigt lidande. Att förvägra någon att dö bara för att denne är fysiskt inkapabel att hantera situationen själv är nämligen inte att ha respekt. Det humana är att respektera individens vilja att få dö, oavsett fysiskt skick.

Den obehagliga islamofobiska vågen tycks rulla vidare genom Europa. Nu är det Belgien som är i färd med att förbjuda bärandet av heltäckande slöja på offentlig plats. Men även motståndare till sådana här klädförbud tycks ibland argumentera på ett märkligt och ensidigt sätt: de ger uttryck för en kvinnofientlig ideologi, och så vidare. Men måste vi inte också i så fall ta oss an sexualiseringen av det offentliga rummet i Västvärlden? Både det faktiska, som omger oss i stadsbilden, med ständigt återkommande halvnakna kvinnor, samt det virtuella, på internet, fyllt av alla sorters pornografi som är lätt tillgänglig för människor i alla åldrar.

För att inte tala om det faktum att jag flera gånger slagit upp morgontidningen för att ta del av en seriös debatt, och även där mötts av kvinnor iklädda underkläder. Varför kan vi inte överväga förbud också här? Det förefaller mig hur som helst vara ett mycket relevantare problem i Europa idag än det lilla fåtal kvinnor som bär heltäckande slöja i Belgien och andra europeiska länder.

Det hela inger mig en känsla av främlingsskap: det här var inte det Europa jag växte upp i, inte heller är det den kontinent jag trodde mig leva i. För visst kan vi vara oense i politiska och sociala frågor, men jag trodde det fanns en bredare uppslutning kring grundläggande tolerans än vad som verkar visa sig vara fallet. Det förvånar och skrämmer.

För egen del förespråkar jag en seriös debatt kring sexualiseringen av de offentliga rummen. Och att vi lämnar de här slöjförbuden därhän tills vidare.

En av Auditas redaktionsmedlemmar har nyligen blivit blockerad från en chatt på grund av sitt språkbruk. Vad var det för snuskigt ord som väckte denna reaktion hos mottagaren? I dagens nät-samhälle är nog de flesta ganska luttrade så man undrar ju vad en någorlunda väluppfostrad person kan ha hävt ur sig för att provocera så pass mycket. Många runda ord börjar susa genom huvudet när man hör berättelsen. Kanske något överraskande är epistemologi det ord som förskräcker så. Inte sprutluder eller jävla, helvetes, satans kuk/fitta. Epistemologi. Vadan detta?

Strax efter Auditas start publicerade vi Vol. 1, som bland annat tar upp frågor om vilka skribenter vi vänder oss till. Vilka ska medverka på sidan? Vilka texter behöver skrivas? Finns det ämnen som av olika anledningar inte kan beröras? I denna text återvänder vi till frågorna om Auditas innehåll. Denna gång ligger fokus på hur språket används i de texter som skrivs och hur det påverkar vilka läsare vi når ut till.

Många skulle nog skriva under på att det finns en tydlig koppling mellan språk och makt. En del skulle säkert också kunna gå så långt som att hävda att användandet av ord som epistemologi i vissa sammanhang är en ren maktutövning. Åter andra skulle bara skratta och säga att ordets betydelse är självklar eftersom de råkar känna till den. Detta är en välkänd kritik som ofta riktas mot bland annat politiker. De anses tala ett tillkrånglat språk vilket gör att ”vanligt folk” inte kan följa med i debatten. Samtidigt hävdar många politiker att de vill att alla ska kunna förstå. ”Alla ska med!”

Frågan om språkbruk har vid upprepade tillfällen diskuterats inom ramen för Audita. Hur vill vi att texterna på sidan ska vara skrivna med tanke på att vi vill nå en så bred publik som möjligt samtidigt som vi också vill att alla ämnen ska kunna diskuteras? Hur skriver man initierat för en delvis icke-initierad publik utan att exkludera? Vissa ämnen kräver ibland ett språkbruk som kan te sig snårigt för många. Vi vill med denna text ställa frågor till er läsare om hur ni uppfattar bland annat språkbruket på Audita.

Man kan fråga sig varför man inte får använda sig av den makt som kunskap sägs utgöra och använda sig av ett språk som rymmer fler nyanser. Det kan anses att makt som har sin grund i kunskap inom ett visst ämne bör medföra auktoritet inom detta ämne. Goda språkkunskaper är dock luriga i detta sammanhang. Om man är språkligt och retoriskt skicklig kan man lätt förleda sin omgivning att tro att man också är kunnig inom andra områden på grund av att man uttrycker sig väl rent språkligt. Se denna text.

Det finns ett egenvärde i att fler läsare förstår fler texter. Vad är annars vårt syfte? Somliga skulle kunna hävda att det annars rör sig om en och skär maktutöving för sakens skull, eller navelskådning och intellektuell onani. Mot detta förhållningssätt kan argumenteras att det är absurt att skribenterna ska behöva frångå ett språk som ter sig naturligt för dem för att nå en bredare publik. Det är också viktigt att det tillåts finnas en effektivitet i diskussionerna mellan två, vad gäller språkbruk och förförståelse, jämbördiga skribenter. Varför ska man inte få ägna sig åt lite smått ”nördiga” diskussioner om detaljer som inte kan vara tillgängliga för alla när vi vill att sidan ska kunna rymma allt?

Det bör påpekas att vi är otroligt tacksamma över våra skribenters bidrag och är stolta och glada över att nivån på diskussionerna är hög och ibland ganska avancerad. Det råder ingen tvekan om detta! Dock är det kanske bäst att inte låtsas som det regnar vad gäller myntets andra sida; att just denna höga nivå kan vara exkluderande, vilket vore olyckligt.

Många av oss som skriver på Audita har läst på universitet eller högskola i många år och man kan tycka att ett fritt språkbruk borde vara att föredra. Vi har dock emellanåt svårt att förstå varandra eftersom vi läst olika ämnen med olika tillhörande fackspråk. Om inte vi kan förstå varandra, hur kan vi då förvänta oss att andra utifrån ska kunna förstå?

Ett problem som relaterar till språkbruket är användandet av referenser i de texter och kommentarer som skrivs på Audita. I dag finns 60 artiklar publicerade på Audita, och totalt finns nästan 500 kommentarer till texterna. Mer än 10 % av dessa texter innehåller referenser till minst en av Heidegger, Nietzsche, Schopenhauer eller Wittgenstein! Ur ett vetenskapligt eller kunskapssökande perspektiv är det naturligtvis bra att hänvisa till tidigare utredningar av de frågor som diskuteras i artiklarna. Tyvärr refereras dock ofta till hela skolbildningar eller teorier, vilket gör det mycket svårt för den oinvigde att ge sig in i diskussionen. Vi tror att samtalet på Audita skulle bli mer effektivt om referenserna hanterades något annorlunda. Tillsammans med korta sammanfattningar eller länkar till konkreta beskrivningar skulle referenserna kunna tillföra mycket till diskussionerna.

Finns det några problem med referenshanteringen och språkbruket - kan vi använda oss av ord som epistemologi? Vad tycker ni? Vi efterlyser och välkomnar förslag på lösningar från Auditas läsare och skribenter!

Katolska kyrkan genomgår just nu en förtroendekris som är enorm. Den pedofilskandal som skakar organisationen är oerhört allvarlig, och diskussionerna om grunderna till varför situationen har uppkommit är många. Ofta höjs röster om att celibatet är boven i dramat. Tanken är att sexuell frustration ger upphov till de hemska handlingar som utförts. Samtidigt tillbakavisas denna idé nästan lika ofta som den framförs (se till exempel Svenska Dagbladets artikel om fyra katolska studenters idéer om detta).

En annan intressant aspekt av problemet är det faktum att förtroendet mellan auktoriteten – det här fallet kyrkan – och allmänheten skadas. Och detta fenomen har vi den senaste tiden sett andra uppmärksammade fall av. Johan af Donners nästan ofattbara svek mot Röda Korset och Cancerfonden är intressant i detta avseende. I förhören med honom (se till exempel Dagens Nyheter) erkänner han nu sina brott, men ursäkterna han uttrycker känns falska och tomma. Polischefen Göran Lindbergs (”Kapten Klänning”) fall rymmer ungefär samma känsla.

I alla tre fallen är förövaren en person som implicit gör alldeles speciella anspråk på att tillhöra ”de goda”, men på ett extraordinärt sätt istället blir ”ond”. Och handlingarna blir egentligen bara ännu värre på grund av att de utger sig för att ha helt andra avsikter. Är det så att det finns en tendens att individer som söker sig till sådana ”goda” roller gör det för att kompensera för sina mörka sidor? Eller är det rentav så att dessa ”goda” roller framkallar det värsta hos oss människor?

Ett vulkanutbrott på Island får konsekvenser för Europa: luftrummet över stora delar av kontinenten har varit stängt, vilket har inverkat på människors resande, lämnat resenärer strandade i främmande länder, och kostat flygbolagen enorma belopp. Vi har även kunnat läsa att John Cleese åkt taxi från Oslo till Bryssel.

Men vilka övriga reflektioner väcker detta? Den mest banala och uppenbara har ni kanske redan hört: det visar hur "sårbara" vi är inför "naturens krafter". Men det håller jag inte alls med om. Vad vulkanutbrottet snarare plötsligt synliggör är ju hur oerhört pålitliga de globala, tekniska systemen faktiskt är. Som i blixtbelysning ser vi nu hur ofta de verkligen fungerar, hur sällsynta dessa avbrott ändå är.

Berg är inte längre gudomliga eller gudars boningar, och ett enskilt utbrott utgör bara ett litet hack i den välfungerande, tekniska processen, i detta fall flygtransporterna. Bara som "system" kan naturen åter bli farlig - först då ställs våra egna, av människor skapade tekniska system mot en jämbördig utmanare.

Idealet om en upplyst, offentlig debatt brukar föras tillbaka till just ”upplysningen”, som ofta beskrivs som antingen en rörelse eller en epok i Europas historia. Men det är nog inte nödvändigt att slutgiltigt definiera upplysningen. Den sortens fasta definitioner tjänar lite till, för att försöka fånga diffusa kulturella fenomen (och själva begreppet ”kultur” är ju också diffust). Istället skall vi beröra idealet om förnuftet, som det framträder hos vissa tänkare, och kritiseras av andra.

Vanligtvis inkluderas i alla fall vissa obligatoriska tänkare som centrala inom upplysningen: Voltaire, Hume och Kant nämns nästan alltid, men även de amerikanska grundlagsfäderna förtjänar särskild uppmärksamhet. I övrigt beror det lite på hur vi förstår upplysningen som sådan: som just en epok, kanske centrerad kring 1700-talets andra hälft, eller snarare som en kulturell strömning, eller kanske ett ideal eller en serie ideal, som inkluderar tänkare och författare både före och efter denna tid.

En vanlig tanke i Europa alltsedan 1700-talet, har varit den om ett upplyst, offentligt förnuft, där själva det fria utbytet av tankar och idéer har setts som en garanti för frihet och framsteg, och dogmatism har avvisats. Men detta ideal har inte alltid fattats som nödvändigtvis förenat med ”demokrati” i modern mening – kanske kan demokratin till och med bli någonting som hotar ett sådant förnuft?

Hursomhelst, vilket är väl känt, argumenterade flera tänkare som associeras med upplysningen för en ”upplyst despoti”. Tanken är både självklar och lockande, förmodligen har många av oss vid något tillfälle tänkt att det vore befriande om synbarligen förnuftiga beslut kunde genomdrivas utan att vi behöver ta hänsyn till en mängd hysteriska idioter, som ställer sig i vägen, utan kunskap, utan genomtänkta argument, enbart för att de tillmäts rätten att göra det. Men invändningarna mot en sådan hållning är lika självklara och skall här inte beröras närmare.

Istället skall vi säga någonting om hoten mot förnuftet, som de ter sig om vi betraktar 1900-talet från vår egen utsiktspunkt, och med viss överblick.

Det ena hotet, som uppmärksammades av många av det förra århundradets viktigaste tänkare, både till höger och vänster på det ideologiska fältet, är att förnuftet instrumentaliseras. Det innebär att det ”förnuftiga” eller ”rationella” ses som liktydigt med det som är instrumentellt effektivt. En sådan instrumentalisering kan utsträckas ändå till de djupaste skikten i människans liv, tänkande, språk och förnimmelser. Så kan det ”rationella” ses som förenligt endast med det som kan greppas i matematiska språk, eller omedelbart formuleras i koherenta system av precisa element. Allt annat avvisas på i själva verket oklara grunder som alltför oklart.

Här glömmer vi Aristoteles gamla insikt att det finns olika former av kunskap och tänkande, och att olika ämnesområden helt enkelt måste behandlas med olika grad av precision. Det som inte kan mätas och preciseras är ofta det för människan existentiellt viktigaste, och det kan vi inte utan vidare avskärma som ”irrationellt” eller ”subjektivt”, och det finns ingen anledning att göra en strikt uppdelning mellan det vi kan ”hantera”, alltså kontrollera, och allting annat, där det senare omvänt hanteras ytterst oförsiktigt, vårdslöst och utan eftertanke, just eftersom det redan avskurits.

Denna form av ”rationalisering” kan förstås också på andra sätt utsträckas till att omfatta hela livet, på liknande tveksamma grunder. Det är ”rationellt” att bygga stora hus eftersom de rymmer mer människor; ”rationellt” att söka maximera ”nyttan” genom att riva gamla stadsdelar och ersätta dessa med nybyggen, förenade av motorvägar (som i mycket av 1900-talsarkitekturens mardrömsutopier). Att det här handlar om en snäv och ogenomtänkt form av ”förnuft” är inte svårt att genomskåda.

Ett annat hot är att vi inför denna instrumentalisering av förnuftet helt enkelt ger upp hoppet om att kunna kommunicera med varandra i ett öppet samtal överhuvudtaget. Vi drar oss undan, övergår till kryptiska, hermetiska språk, bortom ”massan”, och ser demokratin som omöjlig att i nuläget särskilja från en sådan instrumentell rationalitet. Då skapar vi en annan falsk uppdelning: antingen ”förnuftet”, som även nu fattas som med nödvändighet invaderat av det instrumentella, eller en tillbakadragen, mer poetisk reflektion, som är principiellt oåtkomlig för massorna.

Och i en av dessa två fällor, verkar nästan alla ha fallit under 1900-talet. De karaktäriserar vår civilisation i dess helhet, och tyvärr finns det inte många tecken på att samtiden skulle vara annorlunda, eller utvecklas i en mer gynnsam riktning. Förnuftet, tänkt som en farlig balansgång mellan dessa två avgrunder, är och förblir hotat.

Tal om ”yttrandefrihet” eller försvaret för ”västerländska värderingar” gör varken till eller från, om vi inte förmår värna om förnuftets kärna: själva den alltid prekära balansgången – en vandring mellan bråddjupen.

Att Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 har knappast undgått någon. Det är en sorglig historia på många sätt, inte minst för att "den tysta diplomatin" som hänvisas till inte verkar göra speciellt mycket nytta. Man vill ju gärna att de svenska myndigheterna lyckas åstadkomma något, även om man inte får reda på vilken typ av ansträngningar de gör.

Hur kan det komma sig att Dawit Isaak inte har blivit frigiven, trots (diplomatiska) påtryckningar från Sverige under många års tid? Naturligtvis på grund av att Eritrea är en diktatur och inte tar de hänsyn till pressfrihet och mänskliga rättigheter som demokratier förväntas beakta. Men ändå? En diktatur är också beroende av omvärlden på olika sätt, inte minst ekonomiskt.

I Dagens Nyheter i går publicerades i kulturdelen en artikel om just Dawit Isaak och Eritrea. Ett antal företag, bland annat det svenska Lundingruppen, planerar gruvdrift för att bryta guld i Eritrea. För att de ska få tillstånd att göra detta kräver regimen i Eritrea kompensation för detta, vilken kommer att vara betydande.

Det är nog inte rimligt att tänka sig att regeringen utlyser en bojkott mot Eritrea för att ytterligare sätta press på regimen där. Därmed krävs en större medvetenhet hos allmänheten för att sätta press på Lundingruppen. I sammanhanget måste det också ses som komprometterande för före detta styrelseledamoten Carl Bildt att han har haft samröre med detta företag, som nu faktiskt tjänar pengar på att stödja en regim som vägrar samarbeta i frågan Dawit Isaak. Det måste vara en konstig sits för Bildt, som nu har det yttersta ansvaret för att få Dawit Isaak fri i egenskap av utrikesminister, samtidigt som han alldeles nyligen jobbade för Lundingruppens bästa.

När jag var liten bodde jag och mina föräldrar granne med en man i 45-årsåldern. Han hette Kurt och jobbade som försäljare på ett företag som jag inte längre minns namnet på. Han hade inga egna barn, men det hände ofta att jag gick dit och hälsade på. Vi brukade köra radiostyrd bil, och med ölburkar som mål lärde Kurt mig hur man skjuter luftgevär. Mycket spännande för en pojke en bit under tioårsstrecket! Andra gånger bjöd han på fika och vi satt och pratade. Om vad kommer jag inte ihåg, men något hade vi gemensamt trots åldersskillnaden. Jag hade mycket roligt tillsammans med Kurt, och jag tror att han också tyckte om mina besök. Under de senare åren har jag inte träffat honom så ofta, men jag har förstått att han gått i pension och levt ett ganska lugnt liv.

I söndags dog Kurt, 70 år gammal. Inte av sjukdom eller ålder; 70 år är inte så mycket, och när jag träffade honom senast verkade han må bra. Nej, Kurt blev knivmördad. Av en kvinna som han, såvitt man vet hittills, aldrig hade träffat tidigare. Efter att ha attackerats utanför sin lägenhet lyckades han själv ringa efter hjälp, men skadorna var för allvarliga för att han skulle klara sig.

Kvinnan i fråga tvångsvårdades i början av förra året för en psykisk sjukdom. Hon led av paranoid schizofreni och "hörde röster". Tvångsvården skulle ursprungligen pågå som längst under fyra månader, men kunde förlängas vid behov. I stället skrevs hon ut redan innan den första vårdperioden var slut.

Expressen har frågat tre personer med insikt i frågor om tvångsvård hur de ser på utskrivningen. Två anser att det kan ha varit rätt bedömning vid tillfället, och en av dessa pekar på att patientens farlighet kan förändras om omständigheterna ändras (vilket är fallet här; kvinnans far ska ha avlidit nyligen). Den tredje hävdar i stället att man inte får chansa, och att "säkerhetsmarginalen måste ligga för samhället".

Detta är långt ifrån första gången tvångsvård diskuteras, och det är säkert inte heller den sista. För mig är det dock första gången frågan blir personlig. Trots detta tror jag fortfarande inte på att hålla människor inlåsta "för säkerhets skull" efter att de friskförklarats. Men jag undrar hur friskförklaringen går till. Blir man utsläppt om man agerar normalt i några veckor? En månad? Hur mycket kunskap har de ansvariga läkarna om varje enskild patient? Eftersom händelser som denna inträffar några gånger varje år, är det svårt att tro att utskrivningsprocessen fungerar så bra som den skulle kunna fungera.

Jag undrar också varför friskhetsbedömningen måste vara binär. Kan man inte vara "lite sjuk" eller "ganska frisk"? Varför kan man inte skriva ut en patient som visar tecken på att må bra, men ändå ställa krav på att han eller hon kommer tillbaka för medicinering och kontroll så ofta som behövs? Och är det verkligen så svårt att följa upp patientens fortsatta liv, och ingripa när man tror att behov finns? Om farligheten kan ändras med omständigheterna, borde man inte då övervaka hur omständigheterna förändras? Om kvinnan fått ytterligare vård i samband med faderns bortgång, kanske Kurt fortfarande varit i livet.

Liz Cheney, dotter till USA:s före detta vicepresident Dick Cheney, äntrar nu på allvar den politiska scenen. Frågan vi bör ställa oss är: vad kommer detta att innebära för världspolitiken?

När Barack Obama valdes till president i USA var det många som drog en lättnadens suck. Speciellt i Europa verkade folk vara oerhört trötta på George W. Bush och den retorik som under åtta år hade använts. Man var trött på hans eviga tjat om kriget mot terrorismen (som ändå inte verkade fungera), om att "är ni inte med oss så är ni emot oss" (vilket tyder på en alldeles för förenklad världsbild), och om insinuationerna att de amerikanska värdena alltid stod högst och att allt annat egentligen bara var sekundärt och mindre värt.

Barack skulle ändra på allt det. Guantánamo skulle stängas och en rättrådig politik som bygger på rationalitet, diplomati och respekt för andra kulturer skulle införas. Dessa förhoppningar har till viss del besannats, och detta ska naturligtvis uppskattas.

Men vad händer i framtiden? Kommer världen att slippa amerikanska presidenter som i alltför stor utsträckning baserar sin politik på dogmer, religiösa föreställningar och "känsla"? Det är långt ifrån säkert.

Redan 2012 verkar det bli hett om öronen för Barack Obama. Mycket tyder nämligen på att vi får två kvinnliga kandidater till presidentposten. Den första är Sarah Palin, som vi väl känner till. I alla fall jag vill inte att hon har huvudansvaret för att bestämma när och hur USA:s arsenal av kärnvapen ska användas; känner man inte till att Afrika är en världsdel och inte ett land, så är man nog inte rätt person för att bli "commander-in-chief".

Den andra kandidaten kan bli forne vicepresidenten Dick Cheneys dotter Liz Cheney. Eftersom hennes politiska karriär är lite kortare än Sarah Palins så är vet vi naturligtvis inte så mycket om henne än. Samtidigt är det vi faktiskt vet om henne oroväckande. I Newsweek från den 22 mars 2010 kan man läsa om hur hon kallar sju advokater som har försvarat Guantánamofångar "the Al Qaeda Seven" och antyder att terrorister inte har några rättigheter. Hon la dessutom till "vems värderingar delar de?"

De idéer som Bush-eran verkade innebära i termer av inskränkta rättigheter för vissa grupper, undantagslagar, och betoningen av hur olika värderingar står emot varandra verkar kunna få nytt liv. Det blir intressant att följa utvecklingen inför valet 2012.

Även Sydsvenskan har uppmärksammat Liz Cheneys idéer här.

På en video kan vi nu se hur amerikanska soldater hänsynslöst och okunnigt mejar ned oskyldiga i Irak - men hur kan vi tänka vidare kring detta våld? Svaret är inte självklart. Visst kan vi anlägga moraliserande aspekter, men frågan är hur långt vi kommer med sådana fördömanden. Vi kan anlägga ett juridiskt perspektiv och konstatera, med Ove Bring, professor i folkrätt, att detta är en krigsförbrytelse. Vi kan förfasas över den oerhörda distansen i videon, där människor mejas ned på till synes samma sätt som i ett dataspel. En kritiker kunde invända att medeltidens människor i alla fall mötte varandra öga mot öga i våldet. Men det är ju inte heller riktigt sant - den tidens riddare tvekade inte att meja ned uselt beväpnade bönder och stadsbor från hästryggen, iklädda tungt pansar, om de tyckte det behövdes. Våldet är knappast nytt, och faktiskt inte heller denna form av distanserad brutalitet, även om man skulle kunna tro det.

Att Irakkriget inte blev så lyckat är de flesta idag överrens om. Men faktum är att ett helt "rent" krig, utan grymheter, utan ett visst mått av övervåld, sällan förekommit. Och frågan är om inte det på ett paradoxalt sätt hade varit ännu kusligare. De som raskt fördömer soldater, ofta från fattiga hem, som under oerhört stressade förhållanden blir lite avtrubbade, visar ju själv en brist på empati - precis det de anklagar soldaterna för. Så vad kan vi egentligen lära oss av detta? Är det kanske allra kusligaste med denna video, att vi egentligen svårligen kan lära oss någonting alls av den - den är meningslös, och framställer ett meningslöst skeende, ur vilket inga slutsatser bortom de uppenbara tycks följa. Den erbjuder ingen enkel utväg för tänkandet.

Vad kunde vara mera passande än en återuppståndelse så här i påsktider? Sedan starten för ungefär ett halvår sedan har Audita förvisso bara blivit alltmer levande, så vi har kanske inget att återuppstå ifrån, men vi i redaktionen är ändå mycket glada över att i dag lansera en ny version av Audita.

Den tydligaste förändringen jämfört med det tidigare Audita är naturligtvis den nya designen. När man skickar in en artikel kan man nu även ladda upp en bild, som visas tillsammans med texten. Detta gör förhoppningsvis sidan trevligare att besöka, samtidigt som man som författare får möjlighet att illustera sitt budskap. (Om man inte har någon bild som passar till texten, letar vi i redaktionen gärna upp en.) Vi har också infört en rad andra funktioner och möjligheter. På det nya Audita finns tre olika typer av texter. Precis som tidigare finns sektionerna Uttryck, där redaktionen publicerar gemensamma texter, och Intryck, där alla Auditas medlemmar är välkomna att bidra.

Utöver dessa finns nu även en temasektion, där Audita publicerar texter som mer ingående fokuserar på olika aspekter av ett visst ämne. Vi har också startat Audita blogg, där såväl redaktionsartiklar som kortare reflektioner kring aktuella händelser, nyheter eller liknande publiceras. Bloggen hittar ni här eller via länken i sidhuvudet. Precis som tidigare kan alla typer av texter kommenteras av alla medlemmar.

Som man kan se exempel på i den här texten, har vi infört en möjlighet att infoga länkar till andra webbsidor från texter och kommentarer. Man kan också numera formatera sina texter med fetstil och kursiv stil.

Vi hoppas att ni tycker lika bra om det nya Audita som vi! Hör gärna av er om ni har förslag på ytterligare förbättringar!

Det som hände på en parkeringsplats i Landskrona den 29 mars har upprört många. Det faktum att två pensionärer blev nedslagna efter att ha tutat på en bil som stod i vägen, varpå den ena - en 78-årig kvinna - dog av misshandeln två dagar senare fick församlingar från olika trosinriktningar och en stor mängd människor att gå samman och manifestera sitt ogillande igår. Händelsen är helt enkelt mycket tragisk. Dessutom är den svårbegriplig. Man ställer sig frågan: vem skulle kunna utföra ett sådant vansinnesdåd? Ändå har det hänt.

Utan att för en sekund förringa det fruktansvärda i vad som hände dyker en tanke upp hos mig. Blev det brott gärningsmannen utförde värre av att kvinnan faktiskt dog två dagar senare? Det förefaller mig som att det onda med brottet var det som hände i situationen, dvs. vad gärningsmannen hade för avsikter (eller brist på avsikter) där och då. Vad som ska bestraffas bör väl vara vad en sådan handling vanligtvis brukar leda till, och inte vad den faktiskt ledde till i situationen ifråga? Ingen visste ju att kvinnan skulle dö senare, och det verkar därför på ett sätt ologiskt att brottsrubriceringen ändras i efterhand.

Samtidigt får jag ju erkänna att jag inte har något direkt bättre förslag till hur lagen ska vara beskaffad…

För eller emot droger? Det vill säga: bör de droger som nu klassas som ”narkotika” av varierande farlighetsgrad helt enkelt legaliseras? Eller bör de fortsatt vara förbjudna? I båda fallen frågar vi oss: i så fall, varför? Men varför inte istället skissera en tredje väg, bortom denna sterila dikotomi? En analogi med bilkörning kunde vara fruktbar för att visa det absurda i den tudelade drogdebatten: antingen skall femåringar utan någon som helst utbildning få kasta sig ut i 200 kilometer i timmen på motorvägen, eller så får ingen i hela Sverige köra bil.

För det första måste vi klargöra det uppenbara: de ”droger” som är förbjudna är det delvis på grund av specifika historiska och sociala omständigheter. Det är ju inte så att alla ”droger” är förbjudna i Sverige. Många skadliga droger är till och med helt lagliga, medan andra endast omgärdas av vissa restriktioner.

Socker är ett exempel på det förstnämnda: socker är livsfarligt och har en tydlig ruseffekt, men det är helt lagligt att basunera ut reklam för sockerprodukter. Alkohol och tobak är exempel på det senare: vi inser att de i viss utsträckning är farliga, men anser oss inte kunna förbjuda dem helt – alltså accepteras de, eftersom de är en integrerad del av vår kultur sedan lång tid tillbaka (tobaken kom från nya världen, det vill säga Amerika, alkoholen är som bekant betydligt äldre i Europa).

Globaliseringen, som i vidare mening kan sägas ha börjat med att de stora sjöhandelsvägarna öppnades upp från 1500-talet och framåt, har gradvis fört nya droger till Europa: tobak, kaffe, opium, kokain, LSD. Några av dessa har blivit en del av vår kultur, och ibland kringgärdade av en air av upphöjd civilisation, som tobaken i Bertrand Russells berömda pipa, eller i den cigarr herrarna gärna tog efter maten vid finare middagar vid förra sekelskiftet. Andra har aldrig accepterats, utan alltid setts som mer eller mindre subversiva: LSD till exempel, som numera är tabubelagt i seriösare sammanhang, liksom opium, heroin, och många andra.

Vad avgör då om en drog bör förbjudas? Farlighetsgrad, svarar nog de flesta. Men här finns tröttsamma och ofta upprepade exempel på inkonsekvenser: marijuana skulle vara mindre farligt än alkohol, och så vidare. Men kanske ännu viktigare borde det vara att ifrågasätta själva den strikta, lite överspända, uppdelningen i legalt och illegalt.

Det är uppenbart att vissa av de droger som nu klassas som skadliga och alltså är illegala, under vissa omständigheter kan vara välgörande. Iboga är kanske det tydligaste exemplet, en afrikansk ört som sägs kunna bota heroinmissbruk. Idag är tunga heroinister i Sverige förbjudna att inom landets gränser testa denna behandling, trots att en del tyder på att den hör till de effektivaste som finns mot missbruk. Viss forskning bedrivs i USA och privata kliniker finns i flera länder. Men varför inte i Sverige?

Vidare borde vi väl undersöka den terapeutiska och läkande effekten av flera psykedeliska droger, liksom vilka krav som i så fall bör ställas på omständigheterna.

Men entydiga förbud och fördömanden ter sig mest neurotiskt rigida och onödiga. En förnuftig politik borde definitivt vara öppen för en selektiv legalisering, under specifika omständigheter. Detta kunde då kombineras med en mycket hårdare inställning till missbruk och till de droger som är fortsatt illegala.

Vad gäller enskildas fortsatta och subversiva bruk av illegala droger förekommer också här en ofta lite överspänd moralism. Varför blir det jätterubriker varje gång någon kändis ertappas med lite kokain? Är det så farligt egentligen? Visst, de kan på så sätt sägas stödja kriminella ligor – men det gör vi väl alla i större eller mindre utsträckning i vår dagliga konsumtion. Varför är det värre med skurkar i Latinamerika än slavfabriker och väldiga avfallsmängder i Kina eller förstörd miljö i Kanada eller Indonesien?

Bara för att någonting sker på legal väg behöver det inte vara önskvärt. Visst finns det någonting generellt tilltalande i att hålla sig inom lagens ramar, men den enskildes existens är alltid ett balanserade, och just konsten att hålla balansen är väl till stor del livets konst. Att varken förfalla i det rigida eller i det desperat utsvävande.

Mindre moralism, mer förnuft, vore önskvärt. I denna fråga som i så många andra.

Irländsk polis har nyligen gripit sju personer som misstänks haft för avsikt att mörda Lars Vilks. Denna händelse bör ses som en kränkning av det öppna samhälle som är grundläggande för de liberala demokratierna. I samband med detta väljer vi i Auditas redaktion att publicera en artikel av Lars Vilks där han själv beskriver hur han ser på sådana hot.

Lars Vilks tillhör den skara konstnärer som inte är rädd för att utmana. Förutom den nu uppblossade debatten kring vad som ofta benämns som en kränkning av islam, i vilken Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund har fått spela en central roll, är Vilks kanske mest känd för konstverken Nimis och Arx, uppförda i Kullabergs naturreservat i Skåne.

Exakt vad som är konst är svårt att säga. Ibland kan det vara att provocera, men ofta är inte provokationen i sig en del av konsten. En viktig komponent är dock att den måste få vara fri och kunna utvecklas i vilken riktning som helst, så länge den inte blir olaglig. I så fall måste naturligtvis upphovsmannen själv ta konsekvenserna av detta.

Den liberala demokratin är det fundament som möjliggör det välstånd som vi i många sammanhang associerar västvärlden med. Det bör dock tilläggas att den strikt ekonomiska aspekten av detta välstånd är relativt ointressant, om den ses som avskiljd från andra, lika viktiga inslag. Allra viktigast är idealet om den okränkbara individen och dennes rätt att utveckla sitt eget liv. Oberoende av kön, sexuell läggning, politisk åsikt eller religion ska människor ha möjligheten att göra sina röster hörda och få leva sina liv på samma villkor som alla andra i samhället. En viktig poäng med dessa lagar är att de skyddar den enskilda individen mot kollektivets påtryckningar.

Ibland antyds att det förekommer en konflikt mellan religionsfriheten och tryckfriheten/yttrandefriheten. Sådana antydningar bygger dock på en alltför rigid syn på de fri- och rättigheter den liberala demokratin garanterar. Tryckfriheten och yttrandefriheten är i själva verket tydligt beskurna – i extremläget kan fängelsestraff utdömas t.ex. för hets mot folkgrupp eller för att ha lämnat ut hemligstämplad information. På samma sätt är religionsfriheten kringskuren – halalslakt är t.ex. inte tillåtet i Sverige även om det samtidigt kan tolkas som en inskränkning av religionsfriheten. Inga friheter eller rättigheter är absoluta.
I alla avvägningar mellan principer som hamnar i konflikt med varandra måste vi försöka konkretisera och se vad som är en rimlig lösning. Därför är vår fråga: är det rimligt att Lars Vilks ska mordhotas för att han för drygt två år sedan ritade en teckning av profeten Muhammed som rondellhund? En annan fråga som är aktuell i sammanhanget är: är det rimligt att religionsutövandet tar sig sådana uttryck som det nu gör?

Staten är förutsättningen för att alla våra rättigheter upprätthålls över huvud taget. Varken yttrandefriheten, tryckfriheten eller religionsfriheten fanns i någon substantiell mening innan de blev en del av grundlagen. Det är också statens uppgift att i den utsträckning det är möjligt skydda sina medborgare. Därför måste Lars Vilks försäkras bästa möjliga skydd mot fanatiker, både inom och utom Sverige. Samtidigt kan media fullgöra sin viktigaste uppgift, vilken är att värna det fria samtalet, det fria utbytet av tankar och intryck.

Vi i redaktionen vill uppmana staten att fullgöra sin del, och medierna att fullgöra sin uppgift, båda efter bästa förmåga. Det här är vårt bidrag.

Vinter-OS i Vancouver är nu över. Men vad betyder de olympiska spelen för oss? Går de att kritisera, eller är de tvärtom ett spektakel som trots allt skänker spänning och glädje till människor över hela världen? Eller är det bara en trivial samling lekar för vuxna som borde veta bättre?

Olympiska spelen saknar naturligtvis inte politiska dimensioner: dels spelet kring vilken stad som skall tilldelas spelen, en process som är omgärdad av försök att med olika medel locka delegaterna att stödja just den egna stadens kandidatur. Samt de bojkotter som förekommit, som USA:s och vissa andra staters vägran att sända idrottare till Moskvaolympiaden 1980 som en protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan, och större delen av Östblockets motsvarande vägran att delta i OS i Los Angeles fyra år senare. Och när det gäller politiska manifestationer av tveksam karaktär står förstås Hitlers sommar-OS i Berlin 1936 i en klass för sig. Ytterligare en uppenbar politisk aspekt som tillkommer är de stora ländernas tävlan om medaljer, där de sportsliga framgångarna på något sätt – trots att detta naturligtvis egentligen är orimligt – kommer att ses som ett tecken på de respektive politiska systemens styrka.

Dessutom kan det sägas att OS, och toppidrotten idag, förföljs av problem som något förtar glädjen i grundtanken: att låta rättvis tävlan utgöra en symbol för människans strävan att ständigt förbättra sig, samtidigt som sportsliga motståndare kan mötas under värdiga former, och till och med umgås som nära vänner utanför tävlingarna. Dopning, förstörda kroppar, risken för skador; allt detta tycks gå emot grundidén att strävan efter excellens också samverkar med den gamla latinska devisen "mens sana in corpore sano": en sund själ i en sund kropp.

Men trots allt detta kan nog konstateras att OS för många, och med rätta, ses som ett rätt okomplicerat nöje. Det är helt enkelt ganska roligt att titta på, det är spännande att följa den jämna kampen mellan lag och individer, och lätt att fatta sympati för många av de deltagande. OS kan på så sätt ändå betraktas som någonting i grunden gott och fint, som kan få uppskattas bortom kritiska analyser och politiska spel. Allt är inte politik. Och ibland kan det vara bra att luta sig tillbaka, slappna av och bara uppskatta lite god underhållning.

Men säger oss kanske OS ändå någonting mer, någonting förvisso politiskt, fast på ett djupare plan? Om längtan efter stora spektakel och återkommande ritualer?

Och varför skall de västerländska demokratierna, särskilt i Europa, frånsäga sig denna dimension av det gemensamma livet? Varför lämna till diktaturer att skapa sammanhållning på detta sätt? Varför inte låta också vårt politiska liv ibland få ta sig uttryck i mäktiga, kollektiva samlingar och återkommande ritualer och delade symboler?

Måste denna dimension av den mänskliga existensen lämnas till idrotten och till de allra värsta ideologiska rörelserna? I så fall: varför?

Birgitta Ohlsson har utsetts till ny EU-minister vilket har lett till en uppmärksammad debatt. Hon är gravid och barnet väntas i sommar, mitt i den kvarvarande mandatperioden. Detta har föranlett kritik från olika håll och röster har höjts om att hon för det första inte borde ha erbjudits jobbet och för det andra inte borde ha tagit det på grund av att hon väntar barn.

Kritiken mot Birgitta Ohlsson kommer till exempel från Dagens Nyheters Hanne Kjöller.
På DN:s ledarsida den 3 februari undrar Kjöller hur ”många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i Bryssel”. Kjöller skriver vidare att kvinnor ”fylls av omhändertagarhormoner oavsett hur moderna deras män är”, som ett svar på att Birgitta Ohlsson säger att hon har en modern man, inte en dinosaurie, som kommer att ta sitt självklara ansvar som förälder.

Birgitta Ohlsson får också kritik av Eva Sternberg, en av grundarna till stiftelsen Kvinnor Kan. I en debattartikel den 3 februari i Expressen påstår Eva Sternberg rätt och slätt att Ohlsson borde stanna hemma, att hon är en ”farlig förebild” och en ”kvarleva från en tid när vi inte visste vad barn behöver”. Sternberg menar förmodligen att det barn behöver är sina mammor. En fråga man kan ställa sig är om barn inte också behöver sina pappor.

Kjöller och Sternberg underkänner med andra ord Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister. Detta underkännande handlar dock inte, som man hade kunnat förvänta sig av en rimlig analys värd att läsas, om huruvida Ohlsson är lämplig som minister på grund av sina meriter. Underkännandet handlar i stället om att hon är gravid. Den kritik som Kjöller och Sternberg riktar mot Ohlsson faller dock till föga på ett antal punkter.

Varför skulle inte en kvinna klara av ”nattmanglingar i Bryssel” bara för att hon är gravid, eller precis har fött barn? Den effekt som barnafödande och föräldraskap oftast har på ens prioriteringar och fokusering på jobbet (av Kjöller beskrivna som påverkan av ”omhändertagarhormonerna”) må vara stor, men inte nödvändigtvis så överväldigande att föräldern inte klarar av att utföra sitt arbete. Det finns mängder av exempel på kvinnor och män i regeringen som framgångsrikt lyckats kombinera föräldraskap med ministerskap.

Vidare kan man fråga sig hur det kommer sig att just Birgitta Ohlssons graviditet och kommande föräldraskap uppmärksammas så starkt när i alla fall två andra ministrar också väntar barn inom kort? Både Tobias Krantz och Sten Tolgfors väntar barn under våren. Finns det någon grundläggande skillnad mellan deras situationer och Birgitta Ohlssons som kan motivera att Ohlssons förmåga att klara av att bli förälder samtidigt som hon sitter i regeringen ifrågasätts medan Krantz och Tolgfors förmåga att klara av kombinationen inte ifrågasätts?

Många hävdar fortfarande att det faktiskt finns en grundläggande och naturlig (essentiell) skillnad mellan män och kvinnor i detta avseende. Det är kvinnor som är de som är (fysiskt) gravida och därmed kan vara begränsade av detta. Men är det rimligt att tänka att män inte blir påverkade av en graviditet och av att bli föräldrar? Om det skulle uppstå komplikationer i samband med en graviditet skulle då inte en man bli lika påverkad, och därmed kanske inte kunna fokusera fullständigt på sitt arbete, som en kvinna? Samma sak gäller naturligtvis efter förlossningen. Förväntas Birgitta Ohlsson verkligen bli så mycket mer förändrad än Tobias Krantz eller Sten Tolgfors att hon därmed blir oförmögen att medverka i ”nattmanglingarna i Bryssel” medan Krantz och Tolgfors väntas kunna klara av sina arbetsuppgifter betydligt bättre?

Att inte betrakta Birgitta Ohlssons föräldra- och ministerskap på samma sätt som Tobias Krantz eller Sten Tolgfors är inget annat än positiv särbehandling av män. Möjligen innebär en sådan asymmetri i kritiken mot dessa ministrars val också ett underkännande av männens förmåga att knyta an till sina barn, medan det ses som naturligt att kvinnan på grund av sin biologi gör det (Kjöllers ”omhändertagarhormoner” får väl antas vara förklaringen här). Det verkar som om Kjöller och Sternberg helt missar att de genom att ifrågasätta Ohlssons förmåga till ministerskap också ifrågasätter Krantz och Tolgfors förmåga till föräldraskap om vi ska följa deras argument till slut.

En intressant aspekt i sammanhanget har att göra med vad som får mediautrymme. Mycket av det som Kjöller och Sternberg uttrycker bygger på gamla föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Sternbergs uttalande om att det är beklagligt att ”Birgitta inte förstår bättre än att hellre arbeta i Bryssel för mänskliga rättigheter än för sitt eget barns rätt till tid med sin mamma” kan ses som ett exempel på detta; det är tydligt att barnet har rätt till sin mamma, men ingenstans talas det om barnets rätt till sin pappa.

Kritiken mot Ohlsson lutar sig alltså mot en syn på vad som är naturligt vilken har tillbakavisats gång på gång. Återigen reduceras det kvinnliga till att bara handla om natur och den privata sfären medan det manliga är kultur och den offentliga. Genom att endast hänvisa till vad som är naturligt kan man aldrig tala om hur något bör vara, det vill säga hur vi vill att vårt samhälle ska vara organiserat, och underkänner därmed alla moraliska och politiska anspråk. Både Kjöller och Sternberg agerar i allra högsta grad på den politiska arenan – att hänvisa till vad som är naturligt eller hur ”det alltid har varit” innebär därmed en självmotsägelse i deras fall. Om de ska följa de argument de framför borde då inte båda säga upp sig med omedelbar verkan? Är det bara kvinnor som av naturen inte är förmögna att få barn som kan eller ska få bli ministrar i vårt samhälle? Kanske finns det Kjöllerska och Sternbergska argument som skulle kunna framläggas för att förhindra även detta?

Av Sternbergs uttalanden ”den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far” och ”det skapas inga 'nya' män på kortare tid än åtta miljoner års evolution” följer att politik egentligen är onödigt att ägna sig åt. Ingenting går egentligen att förändra eftersom vi alla är slavar under vår biologi. Det är väl bara för Sternberg att slå sig ner och låta evolutionen ha sin gång. Om evolutionen eller vår biologi hade haft den makt över oss som Sternbergs uttalanden implicerar så är det ju ingen som helst mening med att skriva artiklar för Expressen. Hur kan dessa skribenter förklara de politiska förändringar som redan skett? Att allt fler pappor väljer att i högre utsträckning än tidigare vara föräldralediga? Är det fråga om någon form av evolutionärt ”misstag” eller någon form av mutation? Det luktar Anna Anka.

Frågan vi ställer oss är huruvida syftet med Kjöller och Sternbergs kommentarer är att ogiltigförklara manligt föräldraskap eller kvinnligt ministerskap? Eller gillar de bara inte att Birgitta Ohlsson blir minister? Det enda dinosaurielika vi kan finna i diskussionerna om Ohlssons val vad gäller föräldra- och ministerskap är den typ av åsikter som Kjöller och Sternberg presenterar och frånvaron av skarp kritik mot sådana i övriga medier.

Onsdagen 27 januari möttes ledarna för Sveriges två största politiska partier i en duell som sändes i P1. Statsministern lär enligt DN ha sagt följande: ”Jag ogillar skarpt den här idén att man av religiösa skäl skulle kunna ursäkta att kvinnor inte får visa sitt ansikte. När jag talar väl om Sverige som föregångsland så är det för friheten jag upplever här. För mig är det frihet att man får visa upp sig och inte skämmas för någonting.” Reinfeldt uteslöt inte ett förbud mot burka, den heltäckande dräkt som vissa muslimska kvinnor bär. Det borde han ha gjort.

Senare kom Fredrik Reinfeldt att ta avstånd från ett förbud: ”Av samma skäl som Mona Sahlin angett, att det kan bli kontraproduktivt”. Ändå lär han ha sagt till DN att ”Jag tycker inte att någon i ett frihetligt land som Sverige ska dölja sitt ansikte på det sättet.” Har statsministern verkligen sagt detta framstår det som ett helt absurt argument – det faller ju omedelbart på sin egen orimlighet. I ett liberalt samhälle får vi själva välja hur vi vill klä oss – däri ligger ju just det frihetliga. I att jag inte behöver visa mitt ansikte om jag väljer att dölja det. Men att jag får om jag vill. Om vissa kvinnor tvingas att klä sig på ett visst sätt, är det en annan fråga.

Ett förbud mot vissa klädesplagg som ett tecken på att vi lever i ett frisinnat land? Det borde Reinfeldt naturligtvis omedelbart ha uteslutit. Detta är en icke-fråga i ett tolerant samhälle. Det ska inte ens finnas utrymme för några förbud. Själva diskussionen framstår för oss som obehaglig, eftersom den så tydligt tycks spegla en europeisk intolerans, som framställer sig själv som motsatsen, ett försvar för frihet och tolerans.

Varför? För att hela argumentationen är så uppenbart skruvad. Om vi ändå är inne på klädförbud, vilket i sig är en tveksam och verkligen inte särskilt liberal idé, måste vi ju förhålla oss till en sådan eventuell nyordning på ett mer fullständigt sätt. Det finns ju så många som kan komma ifråga när vi väl bestämt oss för att börja lagstifta om hur folk klär sig. Varför inte förbjuda bombarjacka, kängor och snaggat hår? Visserligen är inte alla som klär sig så nazister, men i ett frihetligt land som Sverige bör ingen klä sig på ett sätt som ens kan associeras till nazism.

Och varför inte förbjuda kostym och bakåtslickat hår? I ett demokratiskt land som Sverige bör ingen sticka ut och antyda att de är förmer, eller anspela på aktiespekulationer eller bankbonusar.

Men just det ja, det var ju kvinnoförnedring vi pratade om. Så var det ju! Så varför inte förbjuda unga kvinnor att klä sig alltför utmanande? I ett feministiskt land som Sverige bör inte kvinnor klä sig på ett sätt som gör att deras sexualitet hamnar i förgrunden. Båda när det gäller burka, och när det gäller det samtida modet för unga kvinnor, kontrasteras stundtals en formell frihet med ett antaget informellt tryck: problematiken är densamma.

Och i båda fallen framstår, eller snarare i båda fallen borde det framstå, som absurt med förbud. Men välkommet med ett öppet samtal, som stöd för den enskildes fria val.

Men nej – kvinnoförtryck förekommer ju bara inom islam. Att klä sig på ett sätt som associeras till vissa subkulturer som kan provocera majoriteten förekommer ju bara inom islam. Överhuvudtaget förekommer det bara inom islam sådana problem förknippade med hur folk klär sig, att politiker inom detta enda område måste lägga sig i.

Kanske är det Reinfeldts pr-strateger som sagt till honom att lite försiktigt spela på islamofobi, xenofobi eller en allmän skepsis mot invandringen. Så kan det vara.

Men låt oss fastslå att detta har ingenting med invandringsdebatten att göra. Man må tycka vad man vill om invandringen – att den är bra för Sverige, eller skadlig för Sverige, att integrationen fungerar väl eller illa eller bara så där, att vi borde öka eller stoppa invandringen eller införa ökad arbetskraftsinvandring – men ingenting av detta har med den grundläggande principen att göra, att vi får klä oss hur vi vill. Vare sig vi är födda i Sverige eller i något annat land, vare sig vi är kristna eller muslimer eller ateister, agnostiker eller skeptiska filosofer.

Det här är en ovanligt fånig debatt. Men också obehaglig. För att den överhuvudtaget förs, och verkar tas på allvar, i det samtida Europa – en kontinent vars invånare vi trodde hade lärt sig tillräckligt av det nära förflutna för att inte behöva föra sådana här debatter.

Kusligt.

Ungefär två månader har gått sen vår webbtidskrift startade i början av november. Under denna tid har ett 30-tal artiklar publicerats, och vi i redaktionen är mycket glada över den debatt och de nya tankar som fötts i denna process. Ett stort tack till alla er som medverkar på Audita! Framöver kommer mycket nytt att hända på Audita, både innehållsmässigt och layoutmässigt.

Vi befinner oss nu i en förändringsprocess som egentligen tog sin början samma dag som Audita lanserades. Med grund i de diskussioner vi i redaktionen har haft med våra läsare så håller vi just nu på att utveckla Audita för att i början av 2010 kunna lansera en förbättrad version som bättre tar tillvara de saker vi gör bra och justerar det som inte riktigt håller.

Den tydligaste förändringen blir den nya designen. Det första intrycket av en webbtidskrift är naturligtvis mycket viktigt, och bristen på bilder har varit en nackdel för Audita. Framöver kommer vi därför att använda oss mer av bilder, och det kommer att finnas möjlighet för alla artikelförfattare att själva ladda upp bilder till sina texter.

Avsikten med Audita är att vi ska tillvarata de idéer som inte riktigt får fäste i de klassiska medierna tv, radio och tidningar. Förhoppningen är att Audita på detta sätt ska gynna utvecklingen av nya politiska lösningar och testa tankegångar som inte prövats tidigare. Därför kommer vi även fortsättningsvis att ha ett öppet forum som en central del av sidan.

Nya frågeställningar är nödvändiga för ett sunt politiskt och kulturellt klimat i Sverige, och vi kommer att göra förnyade ansträngningar för att nå ut till nya grupper människor. I första hand kommer en nylansering på olika universitet och högskolor att göras, men i framtiden kan vi också tänka oss att verka exempelvis genom seminarier kring en viss fråga.

En annan av Auditas grundidéer är att kunna fokusera på en väsentlig frågeställning genom att belysa denna från flera olika infallsvinklar. För att förstärka denna funktion kommer Audita införa en temaavdelning som fokuserar på ett bestämt ämnesområde under en hel månads tid. Diskussioner som vi i redaktioner för tillfället finner är särskilt aktuella, eller på andra sätt bör lyftas fram, kommer i denna temaavdelning att behandlas från olika perspektiv, och här kommer både redaktionsmedlemmar och övriga intresserade skribenter att kunna medverka.

Vårt första tema blir passande nog ”10-tal” och i dess artiklar kommer vi att både blicka tillbaka på 00-talet och spekulera lite kring vad det nya decenniet kan bära med sig, men också tala om vilka möjligheter som kan öppnas upp för den politiska, kulturella och samhälleliga debatten.

Kommande teman blir förmodligen någonting kring valet nästa år, kring skola, utbildningsväsende och bildningsbegreppet i vid mening, samt även existentiella grundfrågor kring liv och död, och kulturella sådana, till exempel kring den samtida konstens, filmens och litteraturens möjligheter.

Vi är öppna för förslag kring kommande temasektioner och mottar även i övrigt med tacksamhet alla idéer våra medverkande och läsare kan tänkas ha kring sidans fortsatta inriktning.

Audita är ett nyöppnat forum för den fria debatten – vi har tagit några få steg, men avser att fortsätta utveckla sidan framöver – Audita behövs, det är vi övertygade om.

/Redaktionen (red@audita.se)

Schweizarna har röstat nej till minareter. Detta aktualiserar en rad frågor, som emellertid aldrig når den offentliga debatten. Det beror förmodligen delvis på att många människor, även inom universitetsvärlden, har en ogenomtänkt syn på vad ”religion” är och kan vara – men också på att många människor är låsta i sina ideologiska positioner.

Igår röstade många schweizare för ett förbud mot att bygga minareter, de torn som är anslutna till många moskéer. I det läget väljer de allra flesta att ta ställning till de mest uppenbara frågorna – vilket dock är snabbt gjort. Är det rimligt att förbjuda minareter? Nej. Är det förenligt med ett religiöst tolerant samhälle som Schweiz och övriga europeiska stater säger sig vara? Nej. Är det överhuvudtaget en särskilt god idé? Nej.

Så var det gjort. Debatten rör sig till stor del intellektuellt om icke-frågor. Problemet är att många schweizare tydligen tycker annorlunda. En rimlig tolkning är att skepsis mot och rädsla för Islam – om vi vill vara välvilliga: mot militant islamism – här fokuserats i en symbolfråga där människor fick tillfälle att göra sina röster hörda med ett enkelt ja eller nej. Många tog chansen att uttrycka sin allmänna rädsla eller skepsis på detta sätt.

Så till den mer intressanta debatten, den som nästan aldrig förs.

Varför skulle ”religiösa” frågor nödvändigtvis vara centrerade kring de stora världsreligioner som uppstod och kristalliserades i Eurasien under en utdragen period från ungefär 1500 f.Kr. till drygt 500 e.Kr.? En utveckling som stimulerades av att nya, stora civilisationer, sammanhängande kulturella och ekonomiska rum, upprättades i en kedja från Medelhavet i väster till Kina, Japan och Korea i öster. Ett band av stora gemenskaper, stundom också styrda av väldiga imperier. Ofta har dessa senare legat sida vid sida som i ett enormt, världshistoriskt pärlband, tex. Habsburgarnas välde, Ottomanska riket, Safavidernas rike i Iran, Mogulväldet i norra Indien, och det kinesiska kejsardömet. Andra gånger har dessa områden varit politiskt splittrade och sönderslitna av inre våld.

Hursomhelst sammanhänger med dessa rum vissa radikalt nya sätt att tänka. Överallt längs denna eurasiska axel uppstod ”filosofier” och ”religioner” – det är väl tveksamt om och i vilken utsträckning vi kan och bör skilja på dessa begrepp – som förhöll sig till det nya som växte fram. Plötsligt blev det möjligt att tänka i förhållande till väldiga gemenskaper som inte tidigare funnits, och pröva det vedertagna mot en mängd konkurrerande tänkesätt, med rötter långt bortom den egna byn, stammen, eller stadsstaten. Kringvandrare lärare, asketer, mystiker och filosofer spred sina egna svar på den nya situationen i dialog med andra. Och ur allt detta uppstod så flera sätt att tänka och leva som ofta visat sig vara oerhört livskraftiga. De svar de gav har, trots historiska förändringar, ändå genom ständiga om- och nytolkningar befunnits relevanta för samtiden under tusentals år.

Men frågan är om vi inte nu är på väg in i ett nytt rum. Ett globalt rum. Detta gör det möjligt att ställa dessa uråldriga frågor på nytt, i förhållande till det nya världsrummet. Denna utveckling är inte plötslig: den har pågått i hundratals år nu, och börjar långsamt ta form. Lika lita som det förra skiftet, det som födde världsreligionerna, passerade på några år, kommer vårt skifte göra det. Måhända kommer det ske snabbare, men i så fall är ”snabb” här ett relativt begrepp. Vi talar ändå om århundraden.

Ett fåtal tänkare har ändå på ett dramatiskt sätt försökt ta ställning till det nya. Framförallt de stora tyska filosoferna har försökt överskrida den vanliga uppdelningen i ”religiöst” och ”sekulärt”, där det förra i regel förstås som ”kristet” och det senare som ett tänkande, rotat i 1700-talets teologiska debatter, som på vissa bestämda sätt försöker fjärma sig från det kristna i en bestämd sorts omtolkning. Den senare rörelsen gav upphov till det vi nu kallar ”ideologier”.

Kant, Hegel, Nietzsche och Heidegger har alla försökt finna nya sätt att ställa de svåraste frågorna i förhållande till det nya, samtidigt som detta senare allt klarare tagit form i konturerna av ett framväxande tekniskt världsrum, det vi idag känner som ”globaliseringen”.

Här vore det möjligt att låta ett nytt, långt mer sofistikerat samtal ta sin början, bortom ”ateism” och ”religioner”, bortom färdiga ideologiska svar och bortom ett självklart ställningstagande i förhållande till det förra stora skiftets världsgemenskaper. Vi kunde börja förstå att ”religion” inte är ett ord som betecknar någonting i det yttre fastlåst, utan snarare någonting som bara dunkelt förmår fånga en ständigt pågående, världshistorisk rörelse, en process som nu förmodligen är i färd med att inträda i ett dramatiskt nytt skede.

Men det är lättare att ännu en gång gå igenom den gamla debatten, förklara sig kristen eller ateist, socialist eller liberal, och slå ett slag för religionsfriheten, alternativt proklamera att religion är vidskepelse. Det är inte många som vill tänka nytt – det är så mycket svårare.

Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy blir EU:s permanente ordförande. Detta väcker åter farhågor kring EU:s demokratiska underskott, men också frågor om vad EU egentligen är för någon sorts politisk entitet, och vad framtiden eventuellt bär i sitt sköte.

Det är säkert inget större fel på Herman Van Rompuy, som framstår som en lite trist men effektiv politiker, säkert smidig och pragmatisk. Samtidigt aktualiserar nyheten om hans kommande tillträde den gamla debatten om EU:s demokratiska underskott.

Det är inte bara inbitet sura EU-kritiker som kan slås av det märkliga förfarande som omger de få folkomröstningar som faktiskt förekommer i medlemsstaterna inför avgörande förändringar. Och vissa ineffektiva kompromisser, som det nomadiskt ambulerande parlamentet, framstår som rent löjeväckande. Visst: vi vill ha fred i Europa. Vi vill ha välstånd. Och varför inte samarbete? Men varför skulle detta nödvändigtvis legitimera just det EU vi har idag?

”Jaha, var det något beslut?” som en välutbildad vän till mig, som aldrig missar att rösta i allmänna val, svarade när jag ringde upp och meddelade nyheten. Det säger en del om hur väl demokratin fungerar i dagens EU. Visserligen förstärks EU-parlamentets inflytande kontinuerligt. Och visst kan det invändas att Van Rompuy formellt endast är ordförande för Europeiska rådet, det vill säga det organ som utgörs av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, som möts regelbundet för att dra upp riktlinjerna för unionens vidare utveckling. Men Van Rompuy skall också representera EU utåt. Representera EU. Det är inte bara en abstrakt mekanism. Det är du och jag. Det är vi som är EU. Och vi skall nu i två och ett halvt år representeras av någon vi inte valt, någon som många, kanske de flesta, av oss knappast ens har hört talas om.

Det här väcker ju farhågor, som inte ter sig ogrundade, att unionen parallellt med både dess geografiska expansion och samarbetets kontinuerliga förtätning samtidigt inte på ett motsvarande sätt utvidgat medborgarnas möjligheter till ett mer direkt inflytande. Men det väcker också nya frågor kring vad för sorts politisk entitet EU egentligen är. Medan nationalstaten under en epok sågs som den normala och naturliga formen av politisk gemenskap, kan man argumentera för att vi nu är på väg in i en ny era. Inte direkt så att nationalstaterna försvinner, utan kanske snarare att de kompletteras.

Större politiska entiteter och former av samarbete, som EU, kan komma att lägga sig som ett extra lager över nationalstaterna, och ta över allt mer av dessas funktioner. Men om denna utveckling inte motsvaras av någon form av förändring av den demokratiska representationen, riskerar demokratin att urholkas, en utveckling som kan ses som skrämmande, oundviklig, eller relativt oproblematisk, beroende av vilka utgångspunkter vi själva har.

En avgörande skillnad mellan nationalstaterna och EU är att de förra ofta formades i en process som drevs, om inte nödvändigtvis ”underifrån”, så åtminstone av breda lager av de bildade grupperna i samhället, i en rörelse som involverade lika mycket sakpolitik som poesi. Författare, historiker, journalister och konstnärer – alla dessa kom att delta i att skapa nationen, inte bara som en juridisk entitet, utan också som en delad dröm.

EU:s försök att på samma sätt fördjupa gemenskapen bortom rent juridiska och pragmatiska överväganden, har hittills oftast varit halvhjärtade eller misslyckade. Men frågan vad detta innebär för framtiden söker ännu sitt svar. Är det ett tecken på att EU aldrig blir mer än en avancerad form av samarbete mellan redan etablerade nationalstater? Eller signalerar det snarare en global framtid i vilken den idé om medborgarskap och medbestämmande som var nationernas positiva, normativa halt alltmer kommer att urholkas, en framtid i vilken krigen utkämpas av elitarméer eller legoknektar, där näringslivet systematiskt utesluter en stor del av den arbetande befolkningen ur de egentligt produktiva verksamheterna, och där ett tunt lager av alltmer teknokratiska ”experter” utan helhetsblick och historiskt djup uttolkar vilka de avgörande besluten är och hur de skall fattas? Eller ser vi bara en eftersläpning, som kanske så småningom öppnar upp för nya former av demokrati, för en delad europeisk identitet och en öppnare debatt? Framtiden förblir, som alltid, oviss. En ramsa från en annan tid, och en annan världsdel, börjar hursomhelst kännas kusligt aktuell: ”No taxation without representation.”

Det är förvånande att det råder selektiv minnesförlust hos upphovsmännen när det tagits ett initiativ till skapandet av ett nytt svenskt historieverk. Vissa delar av historien är tydligen fortfarande viktigare än andra.

I DN den 12 oktober kan vi ta del av bland annat följande invändningar mot Stig Welinders del 1: ”Sveriges historia 13000 fKr – 600 eKr” från Maja Hagerman:

”Welinder låter flera sidor upptas av påkostade kammargravar som han menar så gott som alltid är resta över män. Men Sveriges mest fantastiska kammargrav, en kvinnograv i Tuna, Badelunda i Västmanland, föräras bara några rader. Ändå låg där tre hekto rent guld i smycken från 200-talet, i det som troligen är landets guldrikaste grav i genom alla tider. I den östra kungshögen i Gamla Uppsala har benen av osteologer tolkats som troliga rester efter en äldre kvinna, som möjligen haft sällskap av en yngling. Men kvinnan i härskargraven har försvunnit hos Welinder, ynglingen får däremot en målande beskrivning.”

I de flesta forum för historia och kulturarv har det, rörande hur historia berättas, länge efterlysts framställningar som tar hänsyn till genus, etnicitet, klass, ålder etc. Det brukar hävdas att dessa perspektiv är tätt knutna till makt. Den som inte har en plats i historien och känner sin historia har marginell makt över sin nutid och sin framtid.

Ibland diskuteras också det problematiska i hur man inom olika kulturarvsinstitutioner ska förhålla sig till ämnen som har politiska eller ideologiska undertoner eller inneboende konflikter mellan olika samhällsgrupper. Många verksamma inom dessa institutioner menar att det är omöjligt att förhålla sig fullständigt neutral och objektiv i dessa frågor och att den bästa lösningen är att försöka belysa och berätta om själva konflikten eller de olika perspektiv som finns.

Kan det hävdas att de ytterst bristfälliga framställningarna om kammargravarna i Tuna i Badelunda eller om kvinnan i härskargraven i östra kungshögen i Gamla Uppsala i del 1 av ”Sveriges Historia” inte är ideologisk? Får inte detta samma konsekvenser som historieförfalskning?

Det är underligt att ett historieverk som har Dick Harrison som initiativtagare och redaktör har så uppenbara brister beträffande kvinnors plats i historien med tanke på att Harrison brukar ta sådana aspekter i tydligt beaktande.

Hagerman konstaterar att det har gjorts en hel del förändringar i framställningarna i ”Sveriges historia” och att historieverket är nyskapande. Förutom vad det gäller en del obetydliga detaljer, verkar det som?

I DN idag, 7 november 2009, rapporteras om kontroversen kring SJ:s nya tågvärdar. Den försämrade arbetsmarknaden tycks ha lett till att SJ kan ställa krav på nyanställda som förr ansågs fräcka: de får inte betalt under den tre veckor långa utbildning som föregår anställningen och framförallt, måste själva bekosta sina arbetskläder. Facket protesterar – och kan ”betraktas som fjantiga”, tycker Malin Siwe på DN:s ledarsida. Men är det så fjantigt?

Media kan gå med sin tid, eller mot den. Men en av de viktigaste funktionerna i den offentliga debatten ser jag i dess möjlighet att utgöra en balanserande instans. Någon gång under slutet av 70-talet gav DN ut en särskild liten bilaga om Asien. Jag minns den väl, för den låg i många år hemma hos min mor. Där kunde man bland annat ta del av en positiv bild av Nordkoreas ekonomiska tillväxt, samt vissa skeptiska invändningar mot Japan och Sydkorea. Absurt kan tyckas: säga vad man vill om Japan och Sydkorea, som säkert inte är några perfekta samhällen; men Nordkorea? Skulle DN uttrycka sig så idag. Knappast. Beror detta enbart på att situationen i Nordkorea försämrats, medan Sydkorea blivit demokratiskt? Nej. Det beror också på ”tidsandan”. Det var helt enkelt inne att vara lite vänster på 70-talet. Då var DN lite vänster. Idag är det mer inne att vara lite höger. Då är DN lite höger. Det trista med detta är att det fria tänkandet, offentlighetens balanserande funktion, försämras.

Oavsett om vi själva identifierar oss med vänstern eller högern på det politiska, eller vi skulle nog snarare säga ideologiska, fältet, kan vi förhoppningsvis ibland betrakta samtida fenomen med en viss distans, och frångå reflexmässiga svar. Det är naturligtvis lite löjligt att människor skall betala sina egna arbetskläder. Det luktar lite 1800-tal, lite rövarkapitalism, lite ”vi är ett samhälle som alldeles nyss infört en kapitalistisk ordning”.

Visst, 3000 kronor, som det här handlade om, är ingen jättesumma i Sverige. Men, för det första, då kunde väl arbetsgivaren betalat? För det andra: hela idén att anställda skall betala sina egna uniformer är som sagt lite löjlig. Det ser inte alls bra ut symboliskt, det ger obehagliga associationer till ett stadium vi trodde den rika Västvärlden passerat. Oavsett om vi, som sagt, är ”höger” eller ”vänster”.

Jag tycker nog det var rätt av facket att protestera. Det hela ger mig en klar känsla av att högervågen gått lite för långt, precis som en fritänkande människa i slutet av 70-talet och början av 80-talet säkert kunde ha fått en liknande känsla i den tidens ofta överreglerade Sverige.

I en tid då DN hyllade Nordkorea.

Att årets fredspris till Barack Obama innebar ett märkligt val från kommitténs sida är knappast en originell observation. Liksom stora delar av övriga världen noterar jag med förvåning att någon som i stort sett saknar internationell erfarenhet och som varit president endast en kortare tid får ett pris för någonting som eventuellt kommer ske. Postmodernismen må vara mer eller mindre överspelad som trend inom det akademiska livet, om detta må man tvista. Men det postmoderna tillståndet lever och har hälsan.

Obama får mycket orättvis kritik för närvarande. Hans popularitetssiffror har sjunkit drastiskt sedan smekmånaden i början av året och Mr Cool verkar alltmer ansatt. Det spekuleras i varför, men jag tror en stor del av förklaringen är ganska enkel: ekonomin går inget vidare. Det är knappast Obamas fel, men ser man över historien är det lätt att notera att presidenters popularitetstal de senaste decennierna ganska väl stämt överens med arbetslöshetssiffrorna i USA. Låg arbetslöshet är lika med hög popularitet och vice versa. Skandaler som upptar media berör inte i särskilt stor utsträckning amerikanerna. Under och efter Lewinskyskandalen var Clinton extremt populär. Ekonomin gick lysande, arbetslösheten var låg. Är detta orättvist? Kan man tycka. Obama ärvde en ekonomi i fritt fall som nu bara är usel. Men detsamma gällde Reagan och Clinton – båda dessa var inledningsvis impopulära, men blev mycket populära när ekonomin vände. Ibland är det inte svårare än så.

En annan faktor kanske är sjukvårdsreformen. Enligt vissa står och faller hela Obamas presidentskap med om han lyckas få igenom en reform eller inte. Det låter märkligt. Clinton satt i åtta år och var som sagt extremt populär under en stor del av den tiden. Trots en havererad sjukvårdsreform under sin första period. Och vad gäller krisen har Obama nog gjort ungefär vad han kunnat under orimliga omständigheter. För vad är alternativet? Republikerna verkar önska följande. Sänkta skatter. En budget i balans. Stora försvarsutgifter.

Visst – och varför inte slänga in gator av guld, fontäner av champagne, och diamanter som regnar från himlen? Det hela är ju naivt, men till stor del en populistisk retorik som ibland går hem i USA. Men i huvudsak gäller nog följande: om ekonomin vänder, vänder det för Obama. Annars inte. Under normala omständigheter vänder ekonomin i USA snart uppåt igen. Återstår alltså att se om normala omständigheter gäller för närvarande eller inte. I vilket fall är det knappast Obamas fel.

Men ett område där Obama absolut inte utmärkt sig är utrikespolitiken. Visst, han är inte Bush – men vad är han egentligen? Kommer USA expandera det meningslösa kriget i Afghanistan, landet som ibland kallas ”imperiernas kyrkogård”? I så fall är han knappast värd ett fredspris, inte heller ett rykte för strategisk slughet. USA måste dra sig ur de här dyra, meningslösa krigen så snart som möjligt. De är utsiktslösa, kostar enorma summor, och leder ingenstans.

Visst, Obama har inte haft så mycket tid på sig ännu, så det kanske är orättvist att kritisera honom. Men då skall han heller inte ha pris. I dagens värld handlar vi med ekonomiska värden som inte finns, vi köper mening med symboler som inte motsvarar någonting och följer korkade kändisar som är kända för att vara kända. Nu skall denna logik tydligen utsträckas till livets alla områden.

DN skriver idag att en av de toppkandidater som manövrerades ut i år var Morgan Tsvangirai. Här pratar vi om en modig man som med fara för sitt liv kämpat för att reformera en av världens mest korrupta regimer. Naturligtvis skulle han ha fått priset. Inte Obama. Men kommittén tyckte annorlunda. Det är faktiskt ganska skrämmande.

There is something rotten in the kingdom of Norway.

I samband med lanseringen av ytterligare en webbsida för diskussion om politik, samhälle och kultur ställer jag mig som medverkande frågan vilken min roll eller funktion här skall vara. Ska jag försöka upprätthålla den redan nu tynande lusten att skriva om Hägglunds härjningar eller om Usama bin Ladins senaste inredningsidéer som tar upp frågor som vilka färger som passar bra ihop med grottgrått? Det finns säkert en förväntning från somliga att jag ska utgöra den "kvinnliga rösten" här som tar upp frågor som inte endast lockar män som "tycker om att diskutera".

Ni känner säkert till hur det brukar vara i tv-serier med företrädelsevis amerikanskt ursprung: manusförfattarna slänger in en svart, homosexuell eller kvinnlig karaktär och sen betraktar man sig som hemma när det gäller att "skämta" om just sådana personer. En sådan karaktär fungerar som alibi och kallas ibland för "moralbög" eller motsvarande. På liknande sätt verkar det fungera i den svenska humorbranschen. En rättmätig (?) urladdning från Annika Lantz angående hennes medverkan i Parlamentet: "jag är så jävla förbannad på att det tog 12 säsonger för mig att förstå att jag gång på gång har utnyttjats som kvinnoalibi till sexistiska skitskämt". Ett exempel på ett "sexistiskt skitskämt" skulle kanske kunna vara något i stil med ett som Petra Mede nyligen var föremål för i ett avsnitt av Roast på Berns där det skojades om svårigheten i att "pattknulla" henne. Mede sitter bekvämt (?) kvar i komikerstolen och uthärdar stoiskt, hoppas och föreställer jag mig. Denna typ av skämt är det trots allt vardagsmat att utsättas för som komiker, eh, jag menar kvinnlig komiker.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att man skulle kunna hävda att Mede kanske får skylla sig själv eftersom hon spelar efter pojkarnas regler. Det var trots allt hon som gjorde det ökända utspelet om "att den riktiga Maud (Olofsson) sväljer om man runkar henne i munnen". Pekfingret rätas potent ut: "Det var hon som började! Hon som är kvinna borde väl veta bättre eller ha bättre smak" än sina manliga kompanjoner, av dem kan man tydligen inte förvänta sig detsamma? Trots att vissa "kvinnokomiker" spelar efter reglerna verkar det inte fungera att köra avsnitt på avsnitt med komikeruppsättningen Lantz, Kyle, Mede och en ensam Björn Gustavsson. Då skulle Parlamentet bli ett program för "kvinnohumor". Det omvända scenariot är som bekant inget problem. Mansprogram och manshumor är allmängods medan kvinnoprogram och kvinnohumor är en mer svårtillgänglig kulturyttring.

Så till själva klon; vad gör jag här? Jag blir ju här per automatik ett alibi för mina tre manliga medarbetare. Kommer jag att bli tvungen att spela efter deras regler? Eller kan man hoppas på att Audita-klimatet är mindre grabbigt än vad den svenska humorsfären är? Det hade varit skönt med sällskap, tänker jag, och frågar tjejer i min omgivning om de skulle kunna tänka sig att skriva här. Jag vet nämligen att det inte råder brist på vare sig kunskap, engagemang, argumentationsförmåga eller uppslag till intressanta texter hos dessa tjejer. Svaren jag får från dem är skiftande. Vissa slingrar sig och säger att de håller med mig i mina argument. Att det är vi som måste skriva de texter vi själva vill läsa och vill att andra ska läsa för att nå förändring och för att detta inte ska bli ytterligare en sida där majoriteten av skribenterna är män. Och vem ska annars skriva om "våra små kvinnoämnen"? Argumentationen avslutas med: "vi kan inte bara sitta på våra häckar och gnälla".

Andra svarar mer bombsäkert: "ja, vad kul, jag vill vara med!" Jag är dock tämligen övertygad om att när det börjar brinna i knytblusen så kommer dessa bombsäkra exemplar av kvinnosläktet vara fullt upptagna av… vad det nu än är de kan komma på som ursäkt för att få slippa. Jag har själv haft sådana ursäkter snurrande i huvudet sedan vi drog i gång det här projektet. En del av mig vill nämligen slippa. Detta eftersom jag har ett visst mått av självinsikt och vet att det endast är en tidsfråga innan jag känner att jag bara måste skriva den där texten om mäns våld ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eller den om Sex and the City eller den om våldtäkt.

Efter att ha skrivit en sådan text är det enligt de allra flesta exempel kört för den kvinnliga skribenten. Hon har då smutsat ner sig, blivit stigmatiserad. Frågorna om hennes förhållningssätt till kvinnors kroppsbehåring, huruvida hon anser att män är djur eller inte, om det är det sociala eller det biologiska som avgör vad som är manligt och kvinnligt kommer helt plötsligt att börja hagla från personer som "tycker om att diskutera" (det är faktiskt oftast män, kvinnor ältar som bekant) och som har problem med ordet feminist. ("Ska kvinnorna bestämma allt nu då eller? Är det jämställt då? Ska vi kastrera alla män nu då? Är du lesbisk?").

Andra kommentarer som kan tänkas ramla in är de från feminister (för den som inte redan känner till det är man nämligen per automatik feminist, vare sig man vill det eller inte, om man skriver om något av ovan nämnda ämnen) som anser att jag inte är tillräckligt, eller alltför, radikal i mina åsikter. Att jag har ett ansvar för att föra ut den "rätta" versionen av feminismen. Sedan blir den kvinnliga skribenten tvungen att förhålla sig till dessa kommentarer och blir en skribent med ett alltför tydligt eller bristande genusperspektiv, det är bara att välja.

Om detta framtidsscenario visar sig stämma kommer jag aldrig få tid att skriva den där texten om utrikespolitik ("Vem är snyggast, Obama eller Bush?") vilket mina pojkkamrater här kommer att få nöjet att göra. Jag kommer nämligen att vara fullt upptagen med att ducka. Fanken också! (Här vill jag förresten infoga en smiley men väljer att avstå för att inte framstå som oslipad i förhållande till mina manliga medarbetare och på så sätt skjuta mig själv i foten och underminera min ställning i gruppen). : )

Det kanske inte alls blir eller är så illa? Världen kanske har rört sig? Nåja, det känns i varje fall skönt att ha fått skriva de där rädslo-styrda raderna. Nu har jag nämligen också ett alibi. Om (när) de där kommentarerna börjar rulla in kan jag åtminstone få glädjen att säga "vad var det jag sa!" (man får vara glad åt det lilla) och med ett par enkla knapptryckningar hänvisa till min första text här. Tyck nu inte synd om mina medarbetare, de visste vem de tog i båten - det är jag som är "moralkärringen" - och att vi är varandras alibin.

De förväntar sig att jag när som helst förråder dem.

Etablerade medier fyller en viktig funktion genom kontinuerlig bevakning och korrespondenter. Problemet är att den offentliga debatten inte är öppen för alla på lika villkor: vissa människor har ett företräde och vissa perspektiv favoriseras. Här kan Audita spela en viktig roll för en öppnare debatt.

”Robinson-Jarmo sköt ihjäl exfruns minigris.” Vissa rubriker ger upphov till tvivel gällande kvällstidningarnas grad av seriositet och relevans i samhällsdebatten. Andra exempel, från lokaltidningarna, visar hur den upplevda relevansen av ett visst ämne kan vara starkt lokalt förankrad – en rubrik som ”Karlslättstorpet äts av myror”, som är fullt förståelig i en viss del av landet, framstår för många utomstående som både obegriplig och irrelevant. Det skall noteras att båda exemplen ovan är autentiska.

Men även om det är lätt att angripa kvällstidningarnas jakt på profit, och förhålla sig skeptisk till lokaltidningarnas prioriteringar gällande förstasidan, är dessa lätta och uppenbara mål. När vi skrattar åt dem, avslöjar vi ingenting nytt, utan bekräftar vad vi redan anade. Dessutom är dessa båda grupper av tidningar just särskilda grupper, de fyller en specifik funktion och uppskattas av många människor. Lite tillspetsat kan man säga att de i alla fall inte hycklar. De är ungefär vad de utgör sig för att vara, och ger läsarna vad dessa vill ha och förväntar sig av just dessa produkter. Betydligt allvarligare är det förstås om så kallade seriösa medier på ett liknande sätt är vinklade, drivna av jakt på profit genom underhållning, eller på ett orimligt sätt är förankrade i en lokal kontext på bekostnad av en fördjupad omvärldsanalys.

Etablerade, seriösa medier fyller en mycket viktig funktion i samhällsdebatten. De håller sig med korrespondenter och har möjlighet att lägga resurser på journalistik, på ett sätt som inte alltid är möjligt för uppstickare och bloggare. De tillhandahåller en kontinuerlig bevakning, inte bara enstaka nedslag i spridda frågor. Samtidigt finns vissa problem, särskilt gällande själva den offentliga debatten. Etablerade medier är inte öppna för vem som helst. Människor i ledande positioner i samhället har företräde till de mest prestigefyllda debatt- och kultursidorna. Vissa åsikter och perspektiv har betydligt svårare att göra sig hörda än andra. En fri och öppen debatt är inte alltid möjlig, och frågan är om den ens alltid, enligt etablerade mediers nyckelpersoner, är önskvärd. De största dagstidningarna drivs av generella ideologiska preferenser, medan de stora tv-kanalerna helt uppenbart bjuder in gäster till sina debattprogram i alla fall delvis enligt underhållningsprincipen. Kända intellektuella och tyckare återkommer ständigt och uttalar sig i de mest skilda frågor. Den som är kontroversiell på rätt sätt har också ett särskilt underhållningsvärde, medan seriositet ibland mäts i anslutning till en viss konsensus eller ett spektrum av acceptabla åsikter, snarare än i argumentens stringens och relevans.

Här kan Audita spela en viktig roll. Audita är öppet för alla, med vissa självklara förbehåll (vi tillåter naturligtvis inte hets mot folkgrupp, inte heller vill vi se rena personangrepp eller illa skriven, ogenomtänkt polemik). Redaktionen driver inte en gemensam ideologisk linje, inte heller har vi på förhand utsett vissa frågor som skall diskuteras. Audita är tänkt att vara ett öppet forum, där alla åsikter och perspektiv i princip är välkomna. Den öppna debatten är vårt främsta mål och vi hoppas att de mest relevanta argumenten och de mest spännande tankarna och observationerna kommer att väcka uppmärksamhet, oavsett vem eller vilka som formulerar dem, oavsett om de ingår i en förutbestämd mall för vad som är seriöst och acceptabelt eller inte, och oavsett om de är underhållande och kontroversiella eller inte.

Audita är ett nytt sätt att använda samtalsdemokratiska idéer. I och med våra publicistiska principer, som innebär att ingenting refuseras på grund av de åsikter som uttrycks eller vem som uttrycker dem, vänder vi oss till en helt ny grupp potentiella skribenter. Genom att presentera nya frågeställningar och bistå med egna kritiska artiklar arbetar redaktionen aktivt för att hålla alla Auditas texter på en hög kvalitetsnivå. Möjligheten till snabb återkoppling via kommentarsfunktionen bidrar ytterligare till utvecklingen av diskussionerna.

Vi vill se en fri och öppen debatt kring en stor spännvidd av frågor. Det tror vi ligger i allas intresse. Det är vår erfarenhet att en författare kan lära sig minst lika mycket av att skriva en artikel, som läsarna av att ta del av den. När vi tvingas formulera våra tankar och våra åsikter, får vi också en möjlighet att pröva dem på egen hand. Och när vi tvingas ta ställning till främmande perspektiv, kan den egna blicken i bästa fall vidgas och förnyas.

Levande Historias utställning om terrorn i Kambodja under 70-talet, och det faktum att vissa svenska intellektuella, till exempel Jan Myrdal, stödde Pol Pots regim, väcker vidare frågor kring det fria tänkandets roll i samhället. Löper vi själva rentav en risk att förblindas av våra doktriner?

Det har skrivits en del om Levande Historias utställning om terrorn i Kambodja, där diktatorn Pol Pot på 70-talet anställde ett fruktansvärt massmord. Pol Pot, eller Saloth Sar som han egentligen hette, var en av 1900-talets mest fruktansvärda politiska gestalter, om detta råder nog numera allmän konsensus. Ingen vet med säkerhet hur många som dödades under hans vansinniga regim, men förmodligen var det betydligt fler än en miljon oskyldiga människor som fick sätta livet till; för att de var troende, tillhörde minoritetsfolk, bodde i städer, eller bara hade en utbildning. Nu visas på utställningen en bild av några svenska intellektuella som äter ostron och avnjuter ett glas gott vin ihop med denne Pol Pot. Bilden är bisarr, och tydligen arrangerad i efterhand. Men den är baserad, som det brukar heta om filmer, på en verklig händelse.
Bland svenskarna återfinns Jan Myrdal. Samme Myrdal som i början av 70-talet talade sig varm för de svenska folkbiblioteken, som vältaligt försvarade ett uppfordrande bildningsideal, som på ett utmärkt sätt klargjorde att tysta, rökfria bibliotek fyllda av klassiska volymer var något av det mest progressiva som man kan tänka sig, denne Myrdal som blir verkligt upprörd över att Lucretius och Sallustius verk i biblioteken återfinns i antal ”långt under kulturellt existensminimum” – sitter nu alltså med ett glas vin i handen och äter ostron med Pol Pot. Samtidigt som otaliga människor i närheten blir skjutna bara för att de råkar bära glasögon.

Det verkar ju obegripligt. Visserligen är det lätt, i dagsläget, att få för sig att Myrdal är en lustig figur, en sorts pajas. Särskilt om man sett honom i TV:s Debatt, en envis gammal man som invänder mot Claes Malmbergs försvar för Tibet genom att upprört väsa: ”Snömos”. Men Myrdal är ingen pajas. Läser man hans verk från den svenska efterkrigstiden, från 50-talet och åtminstone fram till mitten av 70-talet, framträder istället en av vårt lands mest briljanta intellektuella. Kunnig på ett sätt som är mycket ovanligt. Skarpsinnig och stilistiskt lysande. Oavsett om man som läsare håller med honom eller inte, framstår hans alster ofta som betydligt bättre än mycket som i Sverige passerar som kulturdebatt. Han för initierade resonemang om 1100-talets konst, han skriver om Heiberg och Hegel, om Boström och den svenska författningsdebatten, om Strindberg och Balzac, på ett sätt som tyder på en bred beläsenhet och ett verkligt intresse för de diskuterade frågorna.
Så varför sitter han då här och äter ostron med Pol Pot? En uppenbarligen rubbad skollärare som fått för sig att mörda en stor del av Kambodjas befolkning, bland annat dem som bär glasögon (Jan Myrdal bär ju själv som bekant glasögon. Om han varit en vanlig kambodjan, istället för en besökande utlänning, skulle han alltså sannolikt ha mördats i Pol Pots Kambodja. Som alldeles säkert inte satsade på folkbibliotek med Sallustius och Lucretius, och annat som Myrdal menar är ”en civilisatorisk fråga”.)

Motsättningen är uppenbar. Jag tror Myrdal menar väl, men som så många andra människor verkar han ha förblindats av sina doktriner. Som någon påpekat är religion det enda som kan få goda människor att göra onda saker. Men vi borde nog snarare säga: doktriner. Dogmer. Oavsett om dessa är ”religiösa” eller inte. En sund skepsis och en intellektuell öppenhet synes alltså vara en rimlig hållning. Annars riskerar de egna, alltid provisoriska, utkasten till en förståelse av världen att förfalla i en sorts politisk narcissism, där det viktigaste blir att genomdriva den egna viljan och befästa den egna identiteten genom att omfatta dogmer som synes huggna i sten, och vägra pröva dessa. Genom att envist hålla fast vid vissa centrala teser in absurdum.
Denna risk blir uppenbar även om vi vänder oss till liberalismen. Jag vågar påstå att den sorts sunda skepsis och intellektuella öppenhet jag förespråkar fanns inbyggd inom många förgreningar av den tidiga liberalismen. Men vad är liberalismen idag? Alltför ofta precis en sådan uppsättning dogmer som de tidiga liberalerna vände sig emot. Den öppna och prövande hållningen har alltför ofta förfallit till ett fåtal axiom, grundläggande påståenden som aldrig prövas, och som med dåraktig envishet försvaras mot alla invändningar.

1973 skriver Jan Myrdal beklagande om ”Reaktionens språk”: ”Det är på en gång svulstigt och insinuant; bombastiskt och flinande; krypande och plumpt.” 2009 skriver Myrdal på Newsmill om ”detta svenska överskikt” att de ”är som den stelnande hinnan på en alltmer kylslagen fet soppa.” Han attackerar vidare ”andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor”; detta är ett hatiskt, vulgärt språk. Precis den sorts obehagliga språkbruk som Myrdal anno 73 varnade för och helt korrekt associerade med den nationalsocialistiska pressen. Det är mycket obehagligt.
Precis som Myrdal årgång 73 tror jag att detta är ett språkbruk som bör hållas borta från den offentliga debatten. Oavsett mot vem det riktas. Alla har rätt att bemötas med respekt, även när vi inte håller med dem. Det språkliga förfallet föregår tyvärr ofta det fysiska; först börjar vi kalla våra motståndare för ”ohyra” – sedan behandlar vi dem därefter.

Åter till den inledande fråga som uttrycks redan i rubriken: Vem äter du ostron med? Det är lätt att moralisera. Desto svårare att se sig själv i spegeln med kritisk blick. Kanske äter vi alla någon gång ostron med någon. Alla som kör stadsjeep medan isarna smälter. Som vill ha sojabiffar samtidigt som regnskogen huggs ned. Eller kräver proteindieter med mycket kött i en värld där en sådan kosthållning inte skulle kunna föda alla människor. Kanske äter vi ostron när vi förblindade av en kapitalistisk tillväxtretorik flyger till Thailand över vintern ”för att ladda batterierna”. Det är inte alls otänkbart att våra barn och barnbarn en gång kommer fråga oss: hur kunde ni låta det ske?

Vi omfattar alla mer eller mindre välgrundade utkast, teorier, hypoteser, om världen, om människan, om historien, om tiden. Men dessa idéer måste testas, för att inte stelna till dogmer. Det som krävs är väl känt: fri forskning, öppen debatt. Men det är som sagt lättare att attackera andra än att besinna sig själv, särskilt när vi upplever att det är de egna kärnidealen som är hotade. Ändå bör vi besinna oss.
Det är fel att styra forskningen politiskt i alltför stor utsträckning i förment pragmatiska syften. Ingen vet med säkerhet vad som skall visa sig vara fruktbart. Vem kunde ana att den analytiska filosofins dröm om perfekta logiska språk, till synes ett verklighetsfrånvänt ideal, skulle utmynna i dataindustrin hundra år senare? Att Montesquieus essäer skulle inspirera till moderna tankar om demokratisk maktbalans? Att den kufiske excentrikern Sokrates i förlängningen, via sina elever och dessas elever, skulle lägga grund till hela den västerländska vetenskapen och tekniken? Att en obskyr, pensionerad tysk professor under ensamma vandringar i Alperna skulle utforma en så grundläggande kritik av det samtida, tekniska samhället att den ännu är svår att förstå till fullo? Eller att en tjänsteman vid patentverket i Bern skulle kullkasta och revolutionera fysikens grunder?

Men samma frihet bör finnas i den offentliga debatten. Obehagliga tendenser till censur bör motverkas. Tabun brytas. I dagens Sverige finns en tendens att avfärda vissa tankar utan prövning. Istället stämplas de med förutbestämda invektiv. Debatten förfaller ibland till ett otydligt språk som formuleras i ren affekt: det kan varnas för ”grumliga strömningar” eller ”osmakliga tendenser”, eller så stämplas motståndaren enligt den effektiva men nedriga principen ”guilt by association”. Den fungerar så här: ”Hitler var vegetarian. X är vegetarian. Alltså är X nazist. Eller åtminstone kryptonazist.” Vilket naturligtvis är rent nonsens. Samma teknik kan användas med vilken obehaglig person som helst i rollen som förbrytare, och alltså vändas egentligen mot vem som helst, oavsett utgångspunkter. Eller så utestängs obehagliga frågor fullständigt och en förnuftig debatt blir närmast omöjlig. Ändå bör den föras. Öppenheten är vår bästa bundsförvant. En öppen debatt, där vi respekterar även våra meningsmotståndare, är således önskvärd. När vi sluter oss, blir vi lätt blinda. Och kanske sitter vi sedan där en vacker dag, med ett glas vin i handen, och äter ostron med Pol Pot. Trots att vi ville väl.

Hanne Kjöller i DN hör till de debattörer som förespråkar arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsinvandring kan bli gynnsamt för både invandrarna och mottagarlandet, men samtidigt framförs vissa motargument. Dessa kan emellertid ifrågasättas, även om de kanske inte kan avfärdas utan vidare. En mer nyanserad reflektion är önskvärd, både i denna fråga och gällande invandringsdebatten i dess helhet.

I DN onsdagen den 23 september tog Hanne Kjöller upp Kanada som ett exempel på ett land som på ett framgångsrikt sätt tillåter en omfattande arbetskraftsinvandring. Skillnaderna mellan Kanada och Sverige är uppenbara. I Kanada är endast en mindre andel av invandrarna flyktingar, medan den största gruppen består av handplockade arbetskraftsinvandrare, välutbildade och med goda språkkunskaper. I Sverige, däremot, har invandringen de senaste decennierna företrädesvis bestått av asylsökande flyktingar. Men, och detta är Kjöllers poäng, i Kanada har arbetskraftsinvandringen gynnat även flyktingarna. Kanske beror detta på att arbetskraftsinvandringen ger en mer positiv bild av invandrare i allmänhet, vilket gynnar alla. Kjöller föreslår nu att Sverige agerar på ett liknande sätt och väljer här att argumentera för det önskvärda i ökad arbetskraftsinvandring – för hela gruppen invandrare. En moraliskt önskvärd konsekvens, alltså. Men den centrala frågan är naturligtvis om, och i så fall varför, vi skall ha invandring överhuvudtaget. Här måste argumentationen ta sin början.

Vissa debattörer som förespråkar arbetskraftsinvandring, vill gärna lyfta fram detta som ett moraliskt synsätt. Motståndet mot arbetskraftsinvandring kan då avfärdas, inte på tekniska eller ekonomiska grunder, utan för att det vore ett uttryck för bristande ädelmod, eller för en föråldrad och bakåtsträvande syn på världen.
I exemplet ovan talar Kjöller om relativa förhållanden, inte absoluta tal. Kanada tar emot relativt sett fler arbetskraftsinvandrare än asylsökande, samtidigt som detta tydligen gynnar även den senare gruppen – de som släpps in i Kanada, vill säga. Nu vill ju inte Kjöller, verkar det som, ta in färre asylsökande, utan snarare komplettera dessa med en ökad arbetskraftsinvandring, vilket skulle gynna gruppen invandrare som helhet.
Det är oklart om Kjöller tänker sig att proportionerna mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning i Sverige bör motsvara de som gäller i Kanada – detta skulle medföra en kraftig expansion av den totala invandringen, eftersom bara en tiondel av de kanadensiska invandrarna är flyktingar. Om Kjöller däremot menar att vi bara bör öka andelen arbetskraftsinvandrare, samtidigt som vi tar in färre asylsökande i absoluta tal, är detta knappast någonting som kan gynna de asylsökande som inte släpps in. Här fallerar det moraliska argument som verkar underligga hennes artikel.
Däremot finns det naturligtvis andra argument för arbetskraftsinvandring. Den kan tänkas gynna både mottagarlandet och arbetskraftsinvandrarna – en möjlig ”win-win situation”, alltså.

Vilka är då argumenten emot arbetskraftsinvandring? Ett argument hänvisar till interna svenska förhållanden – arbetskraftsinvandring skulle kunna leda till ökande konkurrens på arbetsmarknaden och kanske på sikt till sänkta löner. Ett annat hänvisar till det moraliskt förkastliga i att de rika länderna plockar russinen ur kakan när de väljer ut de mest kvalificerade eller behövda bland invandrarna, vilket riskerar leda till s.k. ”brain drain” i fattigare länder, det vill säga dessa skulle då komma att lida brist på kvalificerade yrkesutövare. Som moraliskt argument är detta emellertid tveksamt, eftersom det förutsätter att välutbildade människor i exempelvis Iran, Indonesien eller Uganda av solidaritet med hemlandet borde stanna där.
Det kan nämligen ifrågasättas om vi kan begära att människor i andra världsdelar automatiskt skall känna kollektiv solidaritet med sina hemländer. Varför skulle en välutbildad människa antas känna solidaritet med en korrupt regim eller kanske en förtryckande majoritetsbefolkning? Det verkar i alla fall inte självklart att det vore rimligt. Tvärtom kan det vara befriande för etniska eller sexuella minoriteter att lämna ett sammanhang där de känner att de inte kommer till sin rätt, även om de inte är direkt hotade till livet. Och på samma sätt kan det säkert kännas lockande för en ambitiös människa att lämna ett korrupt samhälle bakom sig, även om personen ifråga känner solidaritet med familjen och släktingarna därhemma.

Argumentet om brain drain är alltså problematiskt även om det kanske inte utan vidare kan avfärdas. Det vill säga det kan vara riktigt på det beskrivande planet, men tveksamt ur moralisk hänsyn; är det verkligen min skyldighet att underlätta nöden i ett visst land, bara för att jag råkar vara född där? Varför har exempelvis en homosexuell läkare i ett homofobiskt land en skyldighet att verka under sämre förhållanden där, när en svensk läkare inte tänks ha samma skyldighet? Här finns som sagt oklara antaganden rörande kollektiva solidariteter.

Till yttermera visso kan man hävda att varje samhälle självt har ansvaret att utvecklas i en sådan riktning att begåvade människor inte vill fly därifrån. Den sovjetiska modellen, att hålla människor kvar med våld, tyder på att någonting är fel. Under efterkrigstiden har en mängd stater i Asien upplevt en stark ekonomisk tillväxt utan att hindras av brain drain. Det borde inte vara omöjligt för andra att, om de så önskar, följa deras exempel.

Vad gäller den interna konkurrensen verkar även detta argument tveksamt. Här handlar det förstås om huruvida arbetskraftsinvandringen avser specialister, eller snarare outbildade, fattiga människor som kan användas som (illegal) billig arbetskraft. En indisk dataingenjör som får jobb i ett Sverige som lider brist på ingenjörer kan inte rimligtvis utöva en börda på arbetsmarknaden. Däremot kan detta bli följden när exempelvis fattiga mexikaner invandrar till USA och jobbar för svältlöner. Men det gäller alltså här att skilja på sak och sak.

Ett tredje argument mot arbetskraftsinvandring är det som ibland riktas mot invandringen som helhet – att den hotar den etniska eller kulturella homogeniteten i mottagarlandet. Detta är ett argument som ofta avfärdas utan vidare. Å andra sidan är det naturligtvis inte alls självklart att en omfattande immigration under kort tid inte kan leda till vissa problem. Etniska motsättningar kan under vissa omständigheter leda till osäkerhet. Samtidigt finns det komplicerande faktorer här. I Schweiz har olika språkgrupper levt sida vid sida med varandra i århundraden, vilket knappast hindrat landet att utvecklas till ett av världens både säkraste och rikaste. Medan motsättningarna mellan exempelvis hinduer och muslimer i Indien framförallt är religiöst motiverade, och andra konflikter är rotade i sekulära ideologier. Det verkar alltså som om det ofta är ideologiska och religiösa faktorer som är utslagsgivande, kanske i tandem med ekonomiska ojämlikheter. Rent generellt verkar det rimligt att anta att etniska motsättningar åtminstone i moderna (eller för den delen postmoderna) samhällen, lättare uppstår ur ekonomiskt svåra förhållanden, medan de tenderar att träda tillbaka under tider när det finns möjligheter för de flesta att leva ett gott liv.
Hursomhelst är detta frågor som kräver vidare reflektion, snarare än snabba och tvärsäkra svar, oavsett hur vi ställer oss till invandringen som sådan. Det finns ytterligt förfinade nyanser i debatten om invandringen. Synd att det inte alltid märks.