Valarbetare för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, blev nyligen attackerade av en grupp unga män. Attacken ger naturligtvis uttryck för en antidemokratisk hållning som borde vara oförsvarlig. Men är den det? Finns det något sätt att rättfärdiga en sådan handling i dagens Sverige?

Svante Nycander skriver i en artikel i DN Debatt den 19 juli om ”vänstervridningen” inom delar av den svenska universitetsvärlden. Särskilt angriper han Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria, ”Från Platon till kriget mot terrorismen”, som enligt Nycander ger en skev och ofullständig bild av liberala tänkare, samtidigt som den förhåller sig alltför öppet till Marx och marxismen. Vidare kritiserar Nycander en större tendens att nedtona den liberala traditionen vid de svenska universiteten och istället omfamna en ”postmodern filosofi” som ”är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys.”

Under Almedalsveckan gick Alexander Bard ut och uppmanade Folkpartiet att anta en mera socialliberal linje, i motsats till den rådande "batongliberalismen". Och följande söndag beklagade Ulrika Knutsson i P1:s Godmorgon världen! att den socialliberala borgerliga vänstern tycks ha försvunnit. Personligen tror jag inte att det är många som har bildat sig en ordentlig uppfattning om vad som i grunden skiljer socialliberalism från annan liberalism. Att socialliberalismen inte är detsamma som nyliberalism är kanske många på det klara med, men eftersom vi har få riktigt renläriga nyliberaler i den svenska dagspolitiken så kommer man inte så långt med den distinktionen. Däför känns några reflektioner om socialliberalism inte helt onödiga.

Titeln på den här artikeln är förstås i en mening lite löjlig, eftersom svaret naturligtvis är ja – men det jag egentligen syftar på är förstås en annan fråga, nämligen: finns det utomjordingar i dessa; förekommer det bemannade farkoster från främmande världar i jordens atmosfär? Även om detta kan vi föra ett förnuftigt samtal.

Att ett nationellt befrielseprojekt övergår i auktoritärt förtryck är en alltför vanlig historisk erfarenhet som utvecklingen i Algeriet och Zimbabwe visar. Detta även inom det sionistiska projektet, men det finns en speciell tragik då man bokstavligen gått från en symbolisk extrem till en annan. Från kosmopolitism till nationalchauvinism.

Porren, detta omoraliska, förtryckande ofog! Då ämnet kommer upp på tapeten diskuteras, är mitt intryck, nästan genomgående dess etiska aspekter; om hur den produceras, på vems villkor, för vem? Men oavsett denna vilja att fördöma och moralisera, så försvinner inte behovet eller efterfrågan, och man undviker, liksom när det gäller andra områden och fält, att ta upp företeelsens estetiska och känslomässiga tilldragelser, (vare sig det handlar om eggelse eller äckel), vilka tycks vara så oerhört mycket starkare.

Maciej Zaremba skrev i DN söndagen 30 maj om grov mobbning på Ljungby Maskin, vars ägare enligt artikeln tvingat invandrare att arbeta gratis på hans gård, och även i övrigt betedde sig brutalt och med föga respekt för de anställda. Zaremba vill belysa både det enskilda fallet, och det större och möjligtvis växande problemet med vuxenmobbning på arbetsplatser. Det enskilda fallet kan jag inte säga så mycket om. Kanske stämmer alla Zarembas uppgifter. Kanske är ägaren till Ljungby Maskin en brutal översittare. Kanske sadist eller psykopat, eller bara okänslig. Kanske handlar det mest om pengar. Men när Zaremba i slutet av sin artikel försöker lyfta det hela till en mer generell nivå bränner det till. Här skisseras en vidare, mer civilisatorisk kritik.

Ganska mycket, förstås. Exempelvis hur en grupp genialiska musiker får fram ett tungt sound utan att låta (alltför) fåniga. Hur omöjliga texter, dubbelgitarrer och tantfrisyrer går utmärkt ihop med coolhet. Men också en del annat.

Det var ett ju överraskande besked som kom 1 april, att riksdagspartierna beslutat sig för att gå samman i ett gemensamt parti, ”Folkets Väl”. Motivet sades vara att de tröttnat på att käbbla om småfrågor i valkampanjerna. ”Några kronor hit och dit i bidrag och skattenivåer, det löser vi på vanligt svenskt sätt internt inom vårt nya parti.” Den stora frågan man vill fokusera på, sades istället vara den bristande jämlikheten på nationell och global nivå.

Hegel skrev om konstens slut och Nietzsche tvekade inte att tala om ”Guds död”. I det första fallet är jag beredd att ge Georg Wilhelm Friedrich rätt: konsten har verkligen förfallit till någonting som knappast kan leva upp till några upphöjda anspråk längre. Vad gäller Gud är jag inte lika säker. Men kanske skall vi ställa frågan om nästa upphöjda ideal: kärleken.

Lars Vilks fick den 4 januari ett nytt dödshot genom en telefon från Somalia. Den teckning av profeten Muhammed som rondellhund som han gjorde sommaren 2007 skapar alltjämt reaktioner.

Tommy Zethraeus sköt ihjäl fyra personer en decembernatt 1994, och dömdes senare till livstid i fängelse. Nu, drygt 15 år senare, vill han få sitt straff tidsbestämt. Att någon som har begått ett brott ska straffas för detta betraktas av många som rättvisans kärna. Begrundar man vad relationen mellan straff och att sona ett brott är, så framträder dock hur otydliga och godtyckliga de principer enligt vilka brottslingar straffas egentligen är. Zethraeus fall aktualiserar en debatt om hur man bör bestraffa brottslingar, och hur detta påverkas av tidsaspekten.

”Avatar” är en film som med ny 3D-teknik försöker slunga oss in i en främmande värld, en måne kring en planet någonstans i rymden, som präglas av en konflikt mellan människorna, som är där för att idka rovdrift på naturen i jakt på ett dyrbart mineral, och en exotisk urbefolkning, som hellre lever i enkel harmoni med naturen. Dessutom har de blå svansar och är mycket bra på att klättra i träd. Men det märkliga med denna film är inte bara att den använder sig av hypermodern teknik för att kritisera tekniken, utan också att filmens ”natur” så tydligt utgör en metafor för – tekniken.

Vem har det yttersta ansvaret för att jag överlever? Är det jag själv – eller är det samhället jag lever i? När jag skriver överleva så menar jag överleva. Det handlar inte om rätten till ett bra jobb, yttrandefrihet eller kärlek. Utan vem är det som ska se till att jag inte svälter eller fryser ihjäl?

”Pregnant pussy is the best you can get, fucking the bitch while her baby’s sucking dick.” Underground Kingz låt ”Pregnant P***y” är förmodligen den vulgäraste jag någonsin hört, i alla fall med avseende på texten. Den är helt enkelt så fruktansvärd att man tvingas konstatera att det hela är ett sorts absurt skämt, som leder över i ett gapskratt. Ändå anspelar den på någonting viktigt, paradoxalt, och fasansfullt i vår egen samtid.

Som alla vet finns det många negativa effekter för dem som drabbas av arbetslöshet: ekonomiska problem, känslor av att man inte behövs, man tappar den sociala gemenskapen på jobbet och man kan tappa kompetens om man är arbetslös under en längre period. Ur samhällets perspektiv går vi miste om de resurser som inte används. Det finns dock ett sätt att helt slippa dessa problem.

Vissa människor föds utan ben och armar, andra med anlag för svåra sjukdomar och åter andra med ett utseende som för många kan vara frånstötande, medan andra människor föds fullt friska och attraktiva. Det finns en (psykologisk eller kulturell?) tendens hos människan som får många att tro att detta är orättvist medan ett fåtal kanske snarare skulle säga att det är rättvist (kanske i kraft av dessa personers handlingar i tidigare liv eller något sådant). Detsamma gäller vår attityd till naturkatastrofer som jordbävningar och vulkanutbrott. Medan vissa kanske skulle säga att det är orättvist att Haiti drabbades men inte andra delar av världen så tror andra att katastrofen var guds straff för Haitiernas synder (synder som bara gud känner till?) och därmed rättvis. Misstaget som begås här är att tro att begrepp som ”rättvisa” och ”orättvisa” är applicerbara på den här typen av händelser och fenomen. Dessa saker är varken rättvisa eller orättvisa - de bara är. Världen är varken rättvis eller orättvis till sin natur, det finns helt enkelt ingen kosmisk (o)rättvisa.

Ett fragment av Herakleitos fångar någonting av politikens fundamentala dilemma: ”Folket måste strida för lagen som för stadsmuren.” Men den ”lag” det talas om är en konkret ordning, som varken är evig eller oföränderlig, och som är knuten till blodiga strider i det yttre, liksom till ofta farliga tendenser i det inre. Och tänkandet självt kan också erövras och förloras.

Med risk för att verka högtravande och elitistiska: den som lyssnar på exempelvis ”Ring P1” möts uppenbarligen av inslag av varierande kvalité. Självklart ska alla kunna uttrycka sina åsikter – denna princip är enligt oss en av de viktigaste i samhället – men varför kan inte public service-företagen också tillhandahålla ett riktigt kvalificerat debattforum? Inte i jakt på lyssnar- eller tittarsiffror eller för att erbjuda maximal underhållning, utan bara för att vi tycker det är väldigt viktigt.

Albert Einstein – geniet. Det står utom allt tvivel att Einstein var en av de största tänkarna inom fysiken på 1900-talet. Kanske någonsin. De bedrifter han stod för revolutionerade ämnet fullständigt, och hade därigenom också konsekvenser för samhället i stort. En fråga måste dock ställas: har inte Einstein överskattats ifråga om sin politiska relevans?

Den senaste tidens löp i blaskpressen har rapporterat om golfaren Tiger Woods otrohetsaffärer och hans svenskfödda fru Elin Nordegren, varför historien också i Sverige har alstrat ett massmedialt värde. Även i ett antal debattprogram i TV har frågan satts på agendan, men den har då, vilket också är av större intresse, glidit över i en fråga om huruvida monogami eller polygami är att framlyfta såsom ideal. Diskussionen har varit full av medvetna eller omedvetna missförstånd och ytliga poänger. Debatten fördes redan på 1960-70-talen, men självdog då de som förespråkade polygami ofta föll i egen fälla. Nu förs den företrädelsevis av personer i tjugoårsåldern, och som det verkar, i tron om att de torgför något nytt.

Så har även jag sett ”Zombieland”, filmen som blivit en oväntad succé i USA. Enligt de flesta kritiker handlar den om – just det: zombies. Det vill säga människor som förvandlats till hjärndöda monster med ett enda mål: mat. I människoform. Zombierna är med andra ord väldigt hungriga, och ganska farliga. Men detta är bara filmens ytskikt – finns det en djupare mening?

Hur ser litteraturens framtid ut? Vilken är den berättelse som under de kommande åren ska bli alltmer angelägen att skildra?
"Parasiten" av Fredrik Ljung är en delvis självbiografisk roman som utkom förra året och passerade relativt obemärkt, men som – helt och hållet oavsiktligt – står ensam i sitt slag när det gäller att synliggöra 00-talets skick och all den smärta som är i omlopp.

I dessa ekonomiska kristider har diskussioner om lönesättning och löneförhandling tagit större och större plats i våra medier. Den genomgående tanken verkar vara att vi som individer ska lära oss att förhandla för att få upp lönen. I denna diskussion slås man av hur snedvriden synen på relationen mellan lön och prestation har blivit.

Konflikten mellan psykoanalysen och den medicinska psykiatrin brukar med jämna mellanrum komma upp till ytan. I mångt och mycket är det en konflikt mellan materialism och idealism, där man från psykiatrins sida raljerar över vad man menar är psykoanalysens ovetenskapliga tillvägagångssätt, medan man från psykoanalytikernas sida menar att även om man från psykiatrins sida genom medicinering botar de psykiska symptomen, så tar man inte itu med dess etiologi eller det som ger upphov till att nya symptom bildas.

Orden ”rättvisa” och ”frihet” har centrala positioner i det politiska samtalet. Många ser dem som de kanske mest värdebärande orden i detta sammanhang. Samtidigt är det ibland lite svårt att sätta fingret på vad de egentligen betyder. Jag vill här påstå att deras respektive betydelser är diffusa och att de ofta används som retoriska slagträn. Den som är bäst på att använda dem vinner också många politiska poänger.

Den politiska kalabaliken kring Vattenfall den senaste tiden är svår att förstå i ljuset av den ideologiska retoriken hos aktörerna. Vad är det som sker i det som synes ske?

De sociala, ekonomiska och politiska omvälvningarna under 1800-talet, urbaniseringen, industrialiseringen, den tekniska utvecklingen, liberaliseringen på en rad områden, kom att skapa nya funktioner och ändamål, nya föreställningar och förhållningssätt. Men hur hanterade man situationen? Ett dualt laborerande tog vid, vilket nutidens stadsbyggnadsdoktriner förbjuder. Det korta minnets påbud och glömskans gladeliga befrielse anses nyskapande. Eller snarare; den skapar nya problem, och förkastar tidigare lösningar. På 1800-talet gjorde man ofta tvärtom.

Är det genusinkorrekt att köpa skor som smärtar? Är det genusinkorrekt att skaffa barn vid 20? Vilka val ska vi göra, vilka vägar ska vi välja för att hamna på fredad mark?

I ekonomivärlden har allt fler röster höjts för att komma till rätta med de negativa konsekvenserna många tror att så kallat "kvartalstänkande" leder till. Trots de många intressanta parallellerna mellan ekonomivärlden och den politiska världen så hör man sällan samma typ av kritik riktad mot politiker. I motsats till Carl Rudbeck vill jag betona att de problem som ett sådant kvartalstänkande leder till är betydande även inom politiken.

De politiska partierna skapades i de flesta fall i en annan tid. De viktiga motsättningarna då är förmodligen mindre viktiga idag. Därför brister det i förmågan att urskilja dagens och morgondagens viktiga spänningsfält.

Historien beskrivs oftast som en naturlig och självklar väg fram till nuet, när verkligheten snarare var en vindlande stig genom snår och skog. För att kunna begripa dagens Europa måste man förstå dess tillkomst och då åsyftas inte den tillrättalagda varianten om herrarna som var trötta på krig och elände (med tanke på att dessa statsmän samtidigt förde brutala krig i kolonierna). Om man lyfter fram de alternativ som negligerades blir det också klarare att framtiden inte är given.

Rättigheter fungerar som en viktig institution i svensk politik och ekonomi. Utan detta begrepp skulle vi alldeles säkert inte haft den materiella utveckling som vi har haft i västvärlden hittills. Samtidigt ifrågasätts vanligtvis inte begreppets betydelse.

Rädslan för växthuseffekten och andra globala kriser riskerar både att vitalisera och att kväva samhällsdebatten. Apokalyptiska visioner slår lätt över i uppgivenhet eller i drömmar om orealistiska framtida utopier, medan en tillkämpad känsla av normalitet hotar att förblinda oss eller göra oss cyniska. Ett rimligt förhållningssätt kombinerar en öppenhet inför både risker och möjligheter med insikten att våra uppskattningar kring en framtida händelseutveckling utgör provisoriska skisser, snarare än fastställda dogmer.

De politiska åtgärder som ofta föreslås som lösningar på klimatproblematiken kommer att innebära högre skatter, ökad makt för politikerna på den enskildes bekostnad samt att vår konsumtion skall kontrolleras och beskäras på en mängd olika sätt i syfte att "rädda klimatet". Jag lyfter frågan om inte den här "lösningen" är värre än själva "problemet" och antyder mer individualistiska lösningar på de problem som ett varmare klimat kan leda till.

Det var inte särskilt komplicerat att vara feminist på den tiden jag var en singel som läste genusvetenskap och bodde i en etta i Lund. Jag byggde upp en hel mängd stenhårda principer gällande jämställdhet i förhållanden. Principer som jag absolut inte kunde tänka mig att kompromissa med. Det personliga är politiskt.

Musik är en kollektiv vara eftersom många kan lyssna på samma låt och eftersom man inte kan hindra spridningen på Internet. Därför bör musik behandlas som andra kollektiva varor: staten betalar och medborgarna får fri tillgång.

Årets nobelpris i litteratur ger upphov till en reflektion kring litterära priser, litteraturens rang och i förlängningen frågan om litteraturens relevans överhuvudtaget i samtiden. Goethes roman "Valfrändskap" är ett exempel på klassisk litteratur, ett verk som ännu säger oss något viktigt om vår tid - men vad?

Bilder av den modernistiske arkitekten såsom geni och kulturhjälte med särpräglade egenskaper för att tolka samhällsandan, målades under modernismens glansperiod upp. Arkitekten hade förmågor att förutse framtidens behov och skapa en arkitektur för den, att framlägga universella och en gång för alla givna lösningar. Men hur gick det, och är vi idag istället på väg framåt till dåtiden?

Hur ska det motiveras vilka skatter vi ska ha i Sverige? Naturligtvis kommer vi aldrig nå fullständig konsensus kring denna fråga. Denna diskussion leder som bekant ofta till upprörda känslor, vare sig man lutar åt vänster eller höger, och en konstruktiv approach som syftar till att hitta nya lösningar och analysmetoder är därför något som efterlyses. Det finns emellertid mer eller mindre tydliga sätt att förhålla sig till frågan på.